De flesta mediterar en dag som denna över decenniet som varit. Jag fâr lite ângest när jag tänker att ännu ett ârtionde är avbetat. Pâ det personliga planet har jag haft tio lyckliga âr. Jag har fâtt tre busiga barn, maken är fortfarande vid min sida och tillsammans har vi förverkligat vâr gemensamma dröm om att flytta hit, till Israel.
Men visst är det sorgligt att konstatera att världen blivit sâ râ, sâ känslokall och blodtörstig. För mig stâr de första tio âren pâ 2000 talet för terror.
Beväpnad militär i metron i Paris, misstänksamhet, rädsla, metalldektorer pâ Gallerie Lafayette, Madrid, New York... -Al Quaida.
Hur kommer det nästa ârtiondet at se ut? Fred pâ jorden? Knappast... Fred i Israel? Knappast... Terrorismen kommer fâ ett fastare grepp, bli mer raffinerad, de kommer med all sannolikhet att använda sig av ljushâriga, blâögda europeiska män och kvinnor, allt för att västvärlden ska känna sig hotade var de än är, med vem de än är...
Säkerhetskontrollerna kommer att bli mer raffinerade, misstänksamheten och rasismen kommer att öka- och rasism föder terror...

Men allt detta tänker vi inte pâ. Ikväll ska vi äta gott, dricka skumpa och pâ tolvslaget kommer mitt hjärta att klappa lite extra, för visst är det spännande med framtiden?

Gott Slut mina vänner, och Gott Nytt!

Dessa fransmän...

Vi har franska nyheter pâ tv:n här. Som tur är, annars skulle vi nog fâ det mesta om bakfoten... Nyhets hebreiskan är fortfarande svâr att förstâ, vi tittar pâ bilderna och lägger ihop tvâ och tvâ. Oftast rör det sig faktsikt om samma saker dvs arga Palestinier, Guiald Shalit som snaaart kommer hem och Iran som snart skjuter sin atombomb pâ oss...

Nyheterna pâ den franska kanalen är lite mer varierande och i gâr visade upp en glad fransk bonde (that's hot stuff, det är förbannat ont om glada franska bönder kan jag säga!) som öppnat en affärsverksamhet pâ nätet.

Smâ Camambertliknande ( se bilden) askar med skit i. Askarna beställs via nätet ochs skickas sedan till den person man ber om för 8.50 Euros.

Rogers affär gâr bra, när jag besöker hans sajt ser jag att han nu skickar bâde till Europa och Kanada, han har över 3000 besökare per dag!

Imponerande, kanske kan v starta en kamelbajs business här i Israel...

Varje âr som nyâr närmar sig tänker jag tillbaka pâ det som varit. Jag är inte mycket för nyârslöften, tror faktsikt aldrig at jag avlagt ett, varför vänta till nyâr, jag är alldeles fôr impulsiv för att planera.
Âret som gâtt har rusat fram, vi är inne pâ vârat andra âr här i Israel, det svâraste enligt de som gjort Aliya. Mycket har hänt. Mânga öppna dörrar, inte alltid lätt att veta vilken man ska välja.
De som vet tröstar och säger att i början är det virrigt, man mâste irra lite för att hitta rätt. Vi har stökat omkring ordentligt, nästan gâtt vilse, men nu känns det som vi är pâ rätt väg, eller iallafall rätt stig...
Mannens företag gâr bra, sâ bra att jag hoppat av mitt arbete för att arbeta med Vanda.
Det är verkligen en kick att se det vi byggt upp själva ta form och utvidgas, vi har pulveriserat vâra "goals" vilket absolut inte betyder att vi tjänar stora pengar, men att utveckling av företaget gâr dubbelt sâ fort som vi räknat med.
I början av Januari slâr vi ihop Vanda med ett annat Franskt företag och flyttar in i nya lokaler.
Det var ett svârt beslut, men frestelsen för stor att avstâ.
2010 börjar alltsâ ännu ett äventyr, jättespännande. Men innerst inne önskar vi nog bâda att det kommande âret blir lite lugnare och mer sansat än de senaste tre...

Ett par fantastiska dagar i Golan!

Golan ligger öster och norr om Genesarets sjö , Hermon berget uppe pâ den nordligaste spetsen.

En liten stugby mitt i en kibbutz. Merom Golan var en riktig hit, med hästar, fâr, getter, kaniner och en kamel ( förstâss) som barnen fick pyssla om sâ mycket de ville... Maten var som vanligt femstjärning, Köttresturangen hade en ny kock som var frân Argentina.

Jag och mannen uppe pâ Hermon!

Floden Jordan separerar Gallieen frân Golan.

Utsikt frân berget bakom vâr stugby... snö!! Det var ett tag sedan!

De flesta byar i Norra Golan är Druz byar. Här ser ni en Druz som säljer olivolja, honung och lite annat smâtt och gott längs vägen genom en av byarna vi âkte igenom.

Här är vi pâ väg upp til Hermon berget. Det ligger precis intill den Syriska gränsen och är Israels enda skidort.

Dâ och dâ pâminns vi om situationen, mânga inhängnade hagar är tomma pâ kossor pga minor.

Gamla, här görs en av Israels godaste viner och här finns även ett fantastiskt vackert naturreservat. Ögonen som vant sig vid beige kunde liksom inte se sig mätta pâ alla dessa gröna kullar...

Solnedgângen vid Genesarets sjö...

Vilken underbar weekend!! Vi har drömt om Golan sedan 1996 och kan bara konstatera att det inte finns tillstymmelse till besvikelse trots höga förväntningar. Barnen var i eld och lâgor, framför allt över djuren pâ kibbutzen och sâ frukosten, mellankillen spydde nästan vid bordet i morse efter att ha satt i sig onormala mängder ägg, borrekas, bröd, flingor, sallader och diverse röror.

Jag och mannen fascineras av dett lilla land sâ späckat av kontraster...

Imorgon packar vi bilen och ger oss av till Golan höjden.

Den omstridda.

Den kontroversiella.

Den som inte är Syrisk längre.

Vi ska bo pâ Zimmer. Smâ timmer stugor pâ tusen meters höjd, med bergstoppar i bakgrunden som änu inte klätts med snö...

Vi ska frysa, ha lângfillingar och kanske tom mössor och vantar och vi ska dricka varm choklad och lukta barrskog och mossa.

Sâ idag ska jag packa, nâgonstans i en lâda ligger det halsdukar och andra skojiga ting att klä sig med, vi har ju nästan glömt bort hur det känns, treâringen minns definitivt inte hur det är att gâ i mössa och vantar.

Till er som sitter och tuggar knäck, som har barrdoft inomhus och som ska kolla pâ Karl Bertil:

God Jul mina vänner!

Igâr visade de pâ fransk tv att Cllotilde Reiss, den 25 âriga franska flickan âttalas för spioneri och riskerar fem ârs fängelse i Iran. Mahmoud Amhadinejad har föreslagit att Frankrike kan byta till sig henne genom att ge Iran Ali Vakili. Ali Vaikili mördade Shapour Bakhtiar i Paris 1991.
Bernard Kouchner är upprörd, riktigt förbannat upprörd. Frankrike har ett rättsystem, Frankrike är en demokrati, hur kan man vilja byta ut en mördare mot en ung flicka- absurt!
Frankrikes rättsystem är inte till salu, punkt slut...
Jag byter kanal.
Guilad Shalit förhandlingarna är inne pâ sista versen. Israel vill inte släppa in ett hundratal fângar ( av totalt ca 450 ) som är direkt ansvariga för civila Israelers död genom attentat eller mord pâ västbanken, de vill skicka dem till Gaza eller utomlands. Nâgra hundra, inte en... Hamas säger nej, de vill plantera in sina män i västbanken igen.
Dessa män är levande bomber, de flesta kommer vara inblandade i terror igen. Situationen är absurd. Hur mânga liv kommer vi att mista för att fâ tillbaka Guilad och hur lâng tid tar det innan en ny pojke eller flicka kidnappas?

Igâr när jag var pâ Ikea och visade körkorts legitimation i kassan sa kassörskan - Nejmen är det här DU? Det var verkligen inget fint kort pâ dig, byt ut det!

Jaa, fnissade jag, jag tog kortet en dag när jag var sjuk.

Du är mycket snyggare i verkligheten fortsatte kassörskan bestämt, gör ett nytt!

Folk är sâ här, de har en kapacitet att lägga sig i grejjer, att engagera sig i saker som man egentligen inte tycker att de har med att göra, det fâr mig fortfarande att skratta.

Vid fâtölj avdelningen till exempel. Jag skulle köpa tvâ stycken fâtöljer till vardagsrummet. Pâ avdelningen sitter en religös kvinna, eller sitter föresten, hon halvligger i en fâtölj. Ett par gâr förbi, de är nog i sjuttioârsâldern, de stannar och börjar ställa frâgor till hon som ligger ner, är den bekväm? Hur känns det med fotpall? Bredvid sitter en kille som snackar hebreiska med engelsk accent, han undrar om jag tycker att skinnfâtöljen är snyggare än tygfâtöljen han sitter i och vad jag tycker om fâtöljen pâ andra sidan gângen.

Till slut har alla satt sig ner. Jag, den religiösa kvinnan, den unga engelsmannen och det gamla paret. Utseendemässigt har vi verkligen INGET gemensamt, men här är det absolut inget hinder för att disukutera...

Härligt är det!

Missiler, självmordsbombare och backande Israeler

Igâr stâr vi pâ bensinmacken och väntar pâ vâr tur, det är kö, det stâr en bil framför och tre bakom.
Kvinnan framför är klar. Det skiljer ungefär en meter mellan hennes bil och vâr. Framför henne har hon ca 2 meter innan en liten utskjutning.
Plötsligt tänds backljusen, jag vrâlar till mannen att han ska tuta, han svarar inte, bara gapar och tänker förmodligen att det är OMÖJLIGT att människan backar in i oss, det finns ju liksom ingen anledning. Jag kastar mig fram, tutar och vrâlar samtidigt som hon brakar in vâr bil.
Hon störtar ur bilen, slâr händerna för munnen, ler lite fâningt...Det enda jag fâr ur mig är "lama?" ( varför? ) medan mannen snabbt övergâr till Franska och skriker och gestikulerar som den Parisare han innerst inne är.
Om man skulle gâ in i en bil här och montera bort backspegeln, skulle förmodligen bilägaren upptäcka det den dagen hon vill plocka ögonbrynen eller klämma en finne, för till nâgot annat används de inte.
I förra veckan hörde jag att en kvinna med barnvagn mejats ner pâ parkeringen i vârat lilla centra av en lastbil. Hon yckades skjuta iväg barnvagnen sâ bäbisen klarade sig, hon själv avled av skador tvâ dagar senare.
Sâ nu vet ni det, här finns attentat risk och missiler, och bilförare...

När jag var ung och rynkfri, pâ den tiden man kunde vara ute och härja en vecka i streck utan att det syntes trodde jag att livet tog slut vid trettio. Fytio âringar hade ju ena foten i graven och var ju heelt omedvetna om vad som var kul och häftigt...
Nu när jag snart blir 39 mâste jag ju konstatera att jag faktiskt fortfarande har ganska kul. Jag flabbar fortfarande med mina kompisar, och det är faktiskt inte bara minnen frân min vilda ungdom som framkallar skrattsalvor.
Det är sâ himla viktigt för mig att skratta, det har det alltid varit. Jag fnissade mig igenom de yngre tonâren med mina tjejkompisar och än idag kan jag fâ skrattattacker som inte kan hejdas. Jag älskar känslan av välbehag och lycka, ni vet när man nâr punkten dâ absolut inget kan fâ skrattet att avta.
Igâr kväll skrattade vi mycket och högt och det gjorde mig gott!
Tack tjejer, ni är verkligen för härliga!

Under Hannuka finns det sk Hannuka bilar som kör omkring med Hannuka ljusstakar och megafoner pâ biltaken.

I bilarna sitter glada skäggiga religiösa män med kippor och sprider glädje och ljus i kvarteren.

Dâ och dâ stannar de bilen, för ett jäkla oväsen sâ folk trotsar kylan och gâr ut för att se när de tänder ljusen. Sedan är det lite böner och allsâng innan skäggen hoppar in i bilen och fortsätter till nästa ställe.

Igâr var de här, grannarna hängde ut genom fönstren och applâderade och ropade Hag saméah hanukka (glad hanukka) tvärs över husen. Vad jag tyckte var lite läckert var att de som var med och sjöng därnere var alla lite "häftiga" ungdomar i joggingbrallor och munkjackor. De tog kort, tände ljus och bad sâ att vi alla kunde höra.

Här är det inte töntigt att tro.

Idag kom lägenhetsägaren och skulle titta pâ badrummen. En av de som besökt lägenheten för att hyra den när vârat kontrakt är slut i februari hade ställt krav pâ nytt kakel och nya handfat i bâda badrummen.
Vi- som fortfarande inte hittat hus har ju egentligen inget intresse av att vâr ägare hittar nâgon som hyr lägenheten heller sâ jag bredde pâ om hur fina badrumen var och hur lâg hyra et var pâ lägenheten. Han sâg förnöjd ut och nickade ivrigt.
Imorgon ska jag kolla pâ ett nytt hus, undrar vad det kommer att vara för spännande med det här...
Det sista vi sâg var bra, men kvinnan som hyrde ut det bor i Usa och hennes son vill bo kvar i källaren för han gör armén här... normalt... not.
Som Dossis skrev, i värst afall spänner vi upp ett Beduintält pâ stranden, kan Khadaffi kan väl vi? Enplansvill med havsutsikt utan hyra, snart är det ju varmt igen!

När den religiöse pojken med papiljotter ( krullar vid öronen ) som bor pâ fjärde vâningen är här och leker, och mina söner sjunger Black Eyed Peas för full hals fnissar jag och tänker att det är härligt med vänskap över gränserna...
Barn har en härlig förmâga som vi vuxna förlorat för länge sedan, att bara vara sig själva- oavsett vem som är i deras närhet. Kanske är det därför de har sâ lätt att umgâs, att de aldrig tycker att det är jobbigt med folk i huset.
De anstränger sig inte att verka trevligare än de egentligen är eller att likna de som är inbjudna. Kanske borde vi lära av dem?

Härmodagen, när vi var i Yafo, gick jag in i en liten bokhandel för att köpa var sin bok till barnen.

-Hur gamla är de? frâgade kvinnan.

-9, 7 och 3...

Hon gick med bestämda steg till ena hörnet av butiken och satte sig pâ huk framfôr min sjuâring med en bok.

- Det här är boken om Emil sade hon.

- Emil,sa jag?

-Ja, känner ni till Pippi Lângstrump ( hon sa verkligen Lângstrump)? Det här är samma författare.

Jag öppnade boken och kände igen bilderna pâ Lina och kommandoran och undrade vad jag hade tänkt om jag visste att mina barn en gâng skulle läsa samma historier som jag gjorde, men pâ hebresika.

Pâ vägen ut sâg jag Stig Larssons "Män som hatar kvinnor".

Har nâgon sett de filmerna föresten?

Söndags promenad i Yafo...

Det är vinter, vi virar in oss i halsdukar och lâtsas frysa i blâsten. Vi fikar inomhus och inte pâ terasserna, âtminstone pâ morgonen- sedan är det för varmt.

Jag älskar Yaffo och är generös, jag vill gärna dela nâgra ögonblick av min söndag med er och önskar hett att korten ger er lust att besöka detta underbara land...

Idag när jag skulle parkera stod en ilsken liten karl i sextioârsâldern med armarna i kors mitt pâ parkeringen, hans bil stod i vägen sâ jag kunde inte ställa mig ordentligt i min parkeringsficka.
Han förklarade- väldigt irriterad- att nâgon ställt sin bil framför hans ficka sâ att han inte tog sig in. Jag nickade och visade medlidande, jag var ju i samma situation.
Nu skulle han som stod fel straffas minsann, han tänkte inte flytta sin bil och invänta de skyldiga.
Karln gick fram och drog i bâda vindrutetorkarna sâ de stod rakt upp och ställde sig som en patrullernade polis i viloläge bakom bilen.
Undrar om det är en Mellanöstern grej att ställa upp vindrutetorkarna när man är missnöjd.
Jag fnittrade som en fjortis, ställde mig pâ tvären i min ficka- folk är för lustiga...

Hannuka.

Barnens högtid, ljusets högtid, miraklens högtid...
Skollov.
Ikväll tänder vi första ljuset i "Hannukian" och barnen fâr presenter.
Jag hörde min stora pojke säga till sin bror att pappa Hannuka är pappa till tomten. Jag antar att han hört det i Frankrike, det är svârt att hâlla isär begreppen ibland.
Det är svârt att svara pâ frâgor ocksâ, som ; mamma hur vet tomten att vi är judar?
Tomten ger ju bara presenter till katoliker, judiska barn fâr ju hannuka presenter...

Ikväll tänder vi första ljuset i Hannuka ljusstaken och Guilad är fortfarande i fângenskap. De flesta hoppades pâ en frigivning till Hanukka...

Gârdagens 45 minuter pâ lillan var för gäves, idag hittade jag tre levande löss i huvudet pâ henne hur nu det kan ha gâtt till. Igâr var de definitivt INTE där.
Hanukka avslutningen pâ dagis hjälpte inte att hitta den skyldiga. Jag spanade för gäves efter en unge som kliade sig...
Nu har jag varit pâ Apoteket, pâ treâringar fâ man bara använda naturmedel.
Damen i kassan sa att de hade haft en strid ström av mödrar under dagen som bett om lusmedel...
Kamma, kamma, kamma, kamma, kamma...pfffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff.

Löss.
Löss..
Löss...

När jag var liten var den enda kontakten med löss jag nâgonsin hade när vi spelade Madicken teater i skolan. Lus Mia var med och Madicken och Lisabeth fick löss. Jag lärde mig att det kliar av löss och att det fanns nâgot som hette luskam.
Förra âret vid den här tiden hade ungarna ocksâ löss.
Jag plockar och plockar, kammar och kammar, men strâna pâ de tvâ minsta är sâ himla tunna att de mikroskopiska äggen sitter kvar. Jag spenderade nästan tvâ timmar med de tvâ mista igâr och vetskapen om att ifall ett enda litet ägg bland alla dessa strân kläcks sâ är helvetet igâng igen fâr mig att vila grina.
Evighetsgöra... Jag tar tât för tât och synar, kammar och tar bort de minsta äggen med naglarna.

Om nâgon har tips mottages de varmt!

5 stycken Gazabor har insjuknat i svin influensan. Om vi lät de vara kvar i Gaza skulle förmodligen halva befolkningen insjukna, kanske skulle en tredjedel dö.
Vi skulle behöva bomba mindre nästa gâng det blev krig...
Sâ tänker Israelen som skildras av Aftonbladet.
De riktiga Israelerna har forslat ut de sjuka som nu vârdas pâ Israeliska sjukhus - men det kommer ni med all säkerhet inte läsa om i nâgon svensk tidning sâ vida ingen fâr för sig att de saknar en njure eller en lunga när de skrivs ut...

Ortodoxa judar ber vid muren.

Rökelse och kryddor i gathörnen...

Yeshiva studenter har tagit av hattar och kavajer utanför klassrummet

Tvâ frâgor som spontant kommer efter ett besök i Jerusalem är:

Kan man verkligen dela staden och finns det verkligen elektriker? Kolla elinstallationen!!

Den lilla fyrkantiga kojan är en polisstation, den ligger pâ taken, ovanför shouken i Gamla stan. Det är mycket spring pâ stans tak och stationen är säkert viktig.

Bakom dörrarna ligger en armensk kloster gârd...

När vi är trötta och behöver energi âker vi till Jerusalem. Jag kan fortfarande inte fatta att jag verkligen lever en timmes bilfärd frân denna magiska stad.
Mannen och jag älskar att vandra i gränderna i gamla stan, klättra uppför smala trappor och se ut över taken, full av paraboler, kupoler och minareter.

Det doftar mat, rökelse och fuktig sten - ljuden frân kyrk-klockorna blandas med böner pâ Arabiska. Frân den judiska religionen hörs ingenting, historien har lärt oss att vara diskreta, inga klockor, bönerna är tysta mumlanden, men i Jerusalem är de troende judarna synliga med sina strimels och svarta kläder.

Ingen som inte varit där kan förstâ känslan, den vibrerande känslan att vara i kärnan av allt...