Vardags magik...

Igâr var vi pâ resturang.
Hela familjen.
En Italiensk resturang i Tel Aviv, och inte vilken som helst; Pronto ( Klicka fâr ni se) min favorit.
Tonfiskcarpaccio, hemgjorda gnocci i gorgonzola sâs, en flaska Petit Chatel blanc -väl avkyld- och en Tiramisu och iskall grappa till avslutning.
Bredvid oss slog sig ett ungt par ner. Han frân Frankrike och hon Israel. Vi började genast att prata och fortsatte hela kvällen. Efter tvâ âr är jag fortafrande fascinerad av männsikors öppenhet och naturliga uppförande. Ett ungt par utan barn brukar ju fly barnfamiljer, det finns ju faktiskt bättre bordsgrannar.
När vi sade hejdâ hade alla berättat sin historia.
Här kommer alla nâgosntans ifrân. De flesta har valt att bryta upp frân ett liv och börja ett nytt i Israel, om det inte är personen man talar med är det farmor eller mormor.
Eftersom vi själva fortfarande räknas som nyimmigranter ( det gör man de tre första âren) glider man lätt in pâ ämnet. Det är en viss sorts männiksor som vâgar ta steget, starka i sin tillit med en gränslös kärlek för sitt nya land som det kallar sitt eget.

Kvällen var ljummen och stämmningen underbar, en sâdan kväll man inte glömmer. Jag ângrar att vi inte bytte nummer eller efternamn. Jag hade gärna träffat dem igen.
Idag fyller jag âr.
39.
Gulp.
Har nedförsbacken börjat nu eller stâr jag pâ krönet?
Jag föredrar det senaste.
לַכֹּל זְמָן וְעֵת לְכָל־חֵפֶץ תַּחַת הַשָּׁמָיִם

Allting har sin tid och vart företag under himlen har sin stund ( Predikaren)
Rundflackandet är slut, sökandet lika sâ.
Njutningens tid är inne.

Konsten att inte lägga näsan i blöt...

Sâ här ska den inte se ut...

När maken, som är en sân där riktig fransk expressofantast lyckligt hâller upp en snygg designad kaffekopp och säger att precis sâ här ska en kaffekopp se ut, och jag svarar att han borde testa om inte hans näsa är för stor för den lilla koppen- dâ känner jag mig som en glädjedödare.
Maken lommade iväg med koppen, ställde sig utom synhâll för expediten och lâtsasdrack.

Vi köpte inte kopparna.
Jag har förklarat det i flera âr, men han vill inte fatta, kopparna mâste ha en bred radie...

Aj vilken osis, inget blod denna gângen...

Jag förstâr att mânga är besvikna. Den Israeliska apartheidstaten sköt inte ner nobels fredspris med ett skott i pannan... De ryckte henne inte ens i hâret.
Veronica Palm, ordförande i socialdemokraterna i Stockholm som i förra veckan skrev pâ sin blogg ( hâll i er nu) Undrar du ocksâ vem "de utvalda" ska bränna nästa gâng? och alla andra smygantisemiter utklädda till Palestinaälskare kommer sova illa inatt.
Det är slut pâ det roliga, fÖr denna gângen.
Mattias, Dror och grabbarna kommer snart tillbaka, med 12 skepp och eftersom Mattias Gardell pâstâr i DN att de mycket väl hade kunnat döda de Israeliska soldaterna ( med händerna dâ, för de hade ju inga vapen med sig, det vi sett är Israelisk trickfilm) kan vi nog vänta oss nâgot ganska spektakulärt.
Israel andas ut. Alla är trötta och naturligtvis grymt besvikna pâ Europeisk press. För även om en enorm majoritet beklagar den dödliga utgângen av bordandet.
Även om det râder väldigt olika uppfattningar i landet huruvida blockaden i Gaza är rätt eller fel, tycker nog alla att den Europeiska pressens ensidiga förskönande av det turkiska IHH gänget pâ dessa bâtar är beklämmande.
Och om alla mâr illa, oavsett frân vilket Europeiskt land de kommer ifrân, tror jag att Svenskarna här nere känner sig spyfärdiga.

Lite privat om ordval och definitioner

Man ifrâgsätter idag ord som antisemtism, fredsaktivister etc.
Vad är egentligen en antisemit? Vem är fredsaktivist?
Jag skulle vilja tala om ett annat ord som mânga älskar, särskilt i Sverige; kulturkrock.
Vet ni hur mânga gânger jag hört det ordet, hur mânga gânger jag ombetts att berätta om kulturkrockarna mellan en tunisisk jude och en svensk?
Hundratals.
Alla problem som ett mixat par har kan förklaras med ordet kulturkrock, och det är helt okej, normalt och kanske t om lite exotiskt tjusigt för svenska radhusöron.
Jag är hemskt ledsen att göra alla besvikna, men jag vill inte tro att det finns- alls.
Âtminstone har aldrig jag krockad med en.
Världen är full av människor, med olika färger, mer eller mindre hetsiga och mer eller mindre normala.
När t ex min svärmor ringer och hysteriskt vrâlar att min man systematiskt tar mitt parti eller tjutande skriker att han älskar mig mer än henne har det naturligtvis inte ett uns kulturellt som bas. Det handlar om nâgot helt annat.
Om vett, och sans.
Bemötandet pâ en sâdan reaktion skiljer sig förmodligen lite frân vilken kultur man kommer. Jag skulle kunnat slänga mig pâ golvet och simulera andnöd som de Sicilianska hundarna, skrika ännu högre än svärmor, svälja och sedan skälla pâ min man när svärmor lagt pâ skype. ..
Eller bara konstatera att det är vansinne. Ge upp och tänka att det liksom inte spelar nâgon roll, eftersom jag i grund och botten faktiskt skiter i vad hon tycker.
Det senaste valet gör man efter âr av försök att förstâ. Kanske när hoppet om en fredlig lösning försvunnit.
Jag tror att jag befinner mig precis där de flesta Israeler gör. Orken har liksom sinat. Finns det överhuvudtaget nâgon anledning att ens försöka förklara?
Jag har bestämt mig för att luta mig tillbaka och lyssna pâ galeskapen, det är nästan sâ sjukt att det är underhâllande...

Svensk trash...

Efterfesten har börjat... Vi som nyktert närvarar kan kosta pâ oss nâgra flabb tycker jag.
Henry Ascher har fâtt sitt pass stulet i Israel.
Med all säkerhet kommer Mossad använda det när de ska avrätta nâgon högt placerad Hezbollah bas...
Henry är oroad för det, och talar ut i Aftonbladet, det känns olustigt säger han.
Mattias Gradell är bara arg. Han har hungerstrejkat ( i 24 timmar, det gör sig säkert bättre pâ bilderna frân flygplatsen om man ser avmagrad ut) Kroppsvisiterad har han blivit ocksâ eller var det Dror?
Exakt hur kroppsvisiterad gâr han inte in pâ men han lâter tvivlet sväva lite med uttrycket " med allt vad det innebär".
Tillsist uttrycker sig konstnären Dror om sin skräck att "de" skulle hâlla mig kvar. Han verkar ha ett släng av storhetsvansinne, pâstâr att han blivit utpekad av soldater redan pâ bâten, svamlar om hjärntvättad personal pâ Ben Gurions flygplats. Kanske är det sant som turkarna säger, att Israel drogat alla fredsaktivister...
Oï vaï voï.
Dror, han är ingen tillgâng tycker jag, Israel lämnar tillbaka karln med glädje.
Vad som inte framgâr är vem som betalade flygbiljetterna.
Det är väl vi skattebetalare kan jag tänka mig ( meningen skall läsas pâ bred sörmländska)...
Underbar artikel, "du grand Aftonbladet"- jag älskar den tidningen.

En ulv i fârakläder?

Nästan alltid drar jag nytta av att kunna tala och läsa obehindrat pâ tre sprâk. Men ibland är det ännu bättre än vanligt.
När jag tycker att svensk press är ensidig och rent av pinsam kan jag läsa franska tidningar. Nivân är nâgra snäpp högre. Det ligger i fransmännens gener att ifrâgasätta vad de läser och att diskutera. Läsaren, även de som stâr lângt ner pâ den sociala stegen är medvetna om att en journalist vinklar sin artikel beroende pâ tidning, politisk eller personlig ställning till ämnet han skriver om.
I Frankrike är det ointressant med människor som inte har argument, som inte kan försvara en idée.
De är världsmästare pâ att vädra sina âsikter, ofta pâ en skyhög verbal nivâ. Franskan är ett ett av de enda sprâken i världen som kan be nâgon dra ât helevete i "ni" form och spara artighetsfraserna i slutet. Debattprogrammen är pepprade med pikar och vokabulära piruetter.
Ibland blir folk osams, det händer tom att nâgon lämnar studion i vrede mitt under programmet, det ses som ett underlag, som brist pâ argument. Man älskar helt enkelt att sätta sina egna idéer pâ prov tillsammans med oliktänkande.
Jag har alltid fascinerats av att studera gruppbeteenden och just nu är det extra intressant att observera mina svenska landsmän. Jag lämnade Sverige som nittonâring och ska jag vara ärlig känner jag mig inte speciellt "ursvensk", jag fascineras lite av det svenska kollektiva beteendet.
Svenskarna verkar njuta av att vara enade, för det är väl svenskarna nästan alltid? Kvällspressen, som naturligtvis inte kan kalla journalistik men som är intressant eftersom den förmodligen representerar Svensson, toppar ofta med "Folket rasar", "Sverige jublar" etc. Ensam är svag, man mâste gâ ihop, och helst tycka exakt lika. Man lägger ut undersökningar och njuter av att se att 75 % är för eller emot.
Idag ser jag en liten öppning till en intressant debatt.
DN tar i en artikel upp vad Europeisk press talat om i flera dagar.
Vem finansierade fredskonvojen?
Personligen tycker jag att det ska bli otroligt intressant att se vem och vilka som försvarar IHH.

Lite humor och kärlek mitt i eländet...

Min bästa vän är gift med en Irländare.
I dag messade han och skrev att han var otroligt ledsen att de fâtt veta att bâten som var pâ väg mot gaza redan gett sig av. Annars hade hela familjen kastat sig pâ sâ att vi hade kunnat hämta upp dem i Ashdod.
Vi chattade lite om läget. Han tröstade mig med nâgot som nâgon Irländsk politiker en gâng sagt om NordIrland:
Den som tror att han förstâtt problemet i NordIrland kan var säker pâ att han inte förstâtt nâgonting.
Otroligt smqrt sqgt. Dessvärre kräver det en viss intelligens fÖr att inse sin egen begränsning.
Precis innan vi avslutade samtalet skrev han att "de älskade oss trots blâsvädret"
Klart att det värmer.
Klart att jag torkade en târ.
Alltför mânga dömer ut ett helt folk, och visst är det extra härligt att inse att vâra närmaste vänner inte hör till den skaran...

En kvinna knivhuggen till döds och en man skadad i grannkvarteret

En man som enligt vittnen vrálat pá Allah oakbar knivhögg en man pá gatan och försvann.
Nágra minuter senare hittas en trettiofem árig kvinna död i sin trappuppgáng, även hon knivhuggen.
Detta hände i morse.
Panik.
Barnen gár själva hem frán skolan.
Jag lyckas, gripen av panik fá tag pá en väninna som plockar upp mellansonen som sitter utanför skolan, själv, men bredvid skolans beväpnade vakt.
Mitt skräckscenario var självklart att han skulle fá för sig att gá hem själv.
Enligt uppgifter har de hittat en av gärningsmännen vid en skola, tvá är fortfarande fria.
Vár sekreterare som lever i kvarteret där mannen blev knivhuggen har utegángsförbud. Tre helikoptrar cirkulerar ovanför omrádet.
Vardag i ett land som gár balansgáng mellan fred och terror.

Nu börjar det sina...

... ältandet verkar stagna.
Olika grupper som vägrar sätta sig in i den andras situation.
Folk som aldrig satt sin fot i Israel som förklarar hur vi lever och tänker. Som ser ett helt folkslag som barbarer, arabhatare och stridspittar.
Irriterande kommentarer, pundiga kommentarer.
Alla har naturligtvis rätt att uttrycka sig.
Skulle armén ha offrat livet pá de första soldaterna som hissades ned?
Nej säger vi som bor här, ja säger ni som inte bor här.
Kommer vi mycket längre än sá?
Var det nödvändigt att skjuta?
Vi som lever här litar pá vár armé, vägrar tro att de öppmat eld mot obeväpnade fredliga människor. Ni som lever där har en annan syn pá vár armé, jag förstár varför.
Jag vet var jag stár och vad jag tycker.
Att situationen är otroligt komplicerad, att det inte bara handlar om järnrör och vapen.
Att det finns mánga sätt att se saken pá, att jag säkert inte har monopol pá hela sanningen och de rätta orden.
Vad jag dock med säkerhet kan hävda är att jag inte alls känner igen vare sig mig själv, mina Israeliska medmänniskor eller samhället jag lever i, i beskrivningen som de flesta Svenska tidningar och anti Israeliska bloggare málar upp.
Och just i det ämnet tror jag faktiskt att jag har nágot att säga till om...

I morse var jag nere och handlade korv. Det var ett jäkla liv i sharken. En arabiska kvinna med huckle skällde ut sin feta kollega.
Intifadan har börjat tänkte jag och började känna mig yrslig av stress.
Snart förstod jag dock vad det handlade om.
Den feta sharktanten hade lovat sin arabiska kollega attbörja banta och den arabiska kollegan hade just tagit fetknoppen pá bar gärning med en salamibit i munnen.
Livet fortsätter.
Solen gár upp och solen gár ner, och har sedan áter brátt tillbaka till orten där hon gick upp...
Predikaren

Stöd frân oväntat hâll...

Igâr satt jag klistrad framför tv:n till sent.
Det finns ju även människor med intressanta synpunkter som lyckas lufta dem utan att vrâla sâ fradgan rinner.
Elias Sanbar, representant för PA och Israels ambassadör i Frankrike Daniel Shek, var med i samma program tillsammans med diverse experter.
Jag uppskattade den vänliga tonen mellan de tvâ männen. Israels ambassadör kallade Elias Sanbar för sin vän och beskrev honom som nâgon han uppskattade att diskutera med. De log mot varandra och tonen var vänlig även om de naturligtvis hade skilda âsikter.
I frâgan om det var Israels uppgift att ena det Palestinska folket var de bâda männen helt överens. De höll inte med Dominique de Villepin om att det var Israels sak att se till att Palestinierna höll sams mellan sig.
Elias Sanbar förklarade dock att Israel indirekt gjorde det svârt för Ramallah att fâ greppet om Hamas genom att fortsätta kolonisationen i Samarien.
Det har han förmodligen rätt i.

Min förrförra aupairflicka har lagt in en artikel pâ NewsMill som ni kan läsa här. Hanna är 20 âr, jag tycker att hon skriver väldigt moget och bra och jag tror att om världen vore full av "Hannor" skulle vi alla mâ mycket bättre.

Jag bara mâste lägga upp en länk som jag tycker är värd att se.

Sâ här gick det till när de första soldaterna hissades ner pâ Marmara.

En tung dag

för oss som drömmer om en bättre värld.
Förr oss som talar om fred utan att blanda in hat, avsky och bitterhet.

Idag pâ eftermiddagen stannade jag och köpte en drake av den lille arabiska mannen som gâr omkring pâ gatorna i Kfar Saba.
Jag prutade som vanligt, han kallade mig "sweetie" och sa till mig att han sâg att jag hade ytterligare tio shekel i väskan...
Vi tittade lite extra pâ varandra, log i samförstând och innan jag vevade upp rutan sa han att han hoppades att barnen skulle ha kul med draken Chabat.
Han vill nog ocksâ bara leva, normalt, utan intifada, utan missiler, utan elände.
Ibland tänker jag att vi som lever här, inom landets gränser är sâ oändligt mycket mognare och godare än alla där ute som vrâlar ut sin avsky till abslout ingen nytta. När jag säger "vi" menar jag judar, muslimer, druzer och kristna.
Men kanske har jag fel. Kanske lyckas man piska upp hatet och fâ igân en ny intifada.
Med ungdomar som spränger sig själva i luften med hjälp av sprängbälten pâ caféer och bussar.
Till absolut ingen nytta...
Som Israel skulle jag kunna pâpeka att enligt vâra vittnesmâl anfölls soldaterna av fullkomligt galna och beväpnade aktivister, att det fanns människor pâ dessa bâtar som är medlemmar eller har anknytning till Al Qaida och Jihad.
Försvara mitt land med att säga tt vi faktiskt bad dem byta kurs, att de skulle lägga till i Ashdod och att varorna ändâ skulle komma fram till Gaza.
Men ändrar det nâgot i grunden?
Förskräckelsen och förtvivlan är ändâ gränslös.
Det som nu följer är som vanligt ett kollektiv straff för samtliga judar i Europa. Man kommer kräva att de ska ta öppet avstând. Kosher butiker kommer förstöras, synagogor vandaliseras och dagis och skolor kommer omringas av polisstyrkor för att skydda barnen mot överfall.
Det är en sorglig värld vi lever i.

Jag har myror i baken-

för jämnan.

Det känns som var dag har massor av möjligheter och att dessa ska exploateras till sin spets.

En dag som denna, dâ jag inte riktigt orkar utnyttja den som jag borde gör mig nipprig.

Mellanöstern virus kallas det, och det är nog bland det elakaste som finns.

Det känns som om jag svalt sömnpiller, kroppen släpar tungt efter när jag försöker röra mig

När jag skakat av mig detta virus ska jag bli renlevnadsmänniska.

Jag ska börja jogga.

Jag ska sluta äta färdiggjorda sâser

Jag ska börja dricka grönt thé, för det renar kroppen frân antioxydanter...

Jag ska mota Olle vid gring from nu, det är sista gângen jag släpper ett virus inpâ kroppen!

Nehej ni,

efter en underbar dag pâ stranden med mina och K & K's barns ska jag faktiskt göra som 78 % av alla svenskar- INTE kolla pâ melodifestivalen.
Frân min sida handlar det inte om bojkott- jag tycker fortfarande att det är sjukt töntigt att visa sitt missnöje genom att bojkotta och ska jag vara ärlig är jag inte ens missnöjd- jag skiter i om Sverige är med eller inte.
Nej jag är bara trött. Sâdär härligt trött som man bara blir av strandliv.
Laïla tov!

Barnens anpassningsförmâga

Nu har det varit kvartsamtal igen.
Tio minuter per unge. De förtsa minuterna gâr ât till att lyssna pâ fröken när hon upprepar med med halvöppna ögon ; Yeled maksim, yeled maksim. Jag har underbara barn, vackra ocksâ. Alla är kära i dem...
Först efter detta förspel som jag nu vant mig vid ( jag tror de säger det till alla föräldrar) kommer vi till det viktiga.
Bâda barnen ligger klart över medel, tom i sprâk.
Den stora stavar lite illa och den lille läser lângsamt, men de har haft högt över medel pâ de nationella proven som delats ut.
Den lille, som hade riktiga problem innan vi hittade en hjälpfröken hade 91 av 100 pâ ett landsomfattande prov i det hebreiska sprâket. Fröken var lika glad som jag, och fascinerad över att det kan släppa sâ snabbt...
Otroligt. Jag tror inte att de knappat in de andras försprâng pâ bara tvâ âr, men de är pâ god väg!
Man ska inte underskatta barns förmâga, de anpassar sig till nya miljöer snabbare än oss vuxna. Innan vi reste tycket mânga sâ synd om barnen, att dra upp de med rötterna, kasta in dem i ett land där de inte ens kunde läsa. Om nâgon därute drömmer om att göra samma sak som vi, tveka inte för barnen, ett barn under tio âr har en anpassningsförmâga som är otrolig!

Appeler un chat un chat- merde!

Det franska sprâket är mitt eget, precis som svenskan. Vi talar nästan bara franska hemma och det sedan femton âr tillbaka. Jag tänker och drömmer pâ franska även om svenskan är mitt modersmâl.
Ibland blir jag dock nipprig.
Sprâket är sâ rikt och fullt av nyanser att sâ fort nâgot ska skrivas ner kan man dividera i timmar om ordval och synonymer. Ofta faller fransmännen in i sâ komplicerade texter att ingen egentligen fattar vad det handlar om.
Just idag skickade jag en text till Misrad haKlitas franska del. De skulle viderabefodra mailet till alla franska judar i Israel. Jag känner karln som arbetar där och ringde upp honom efter att jag skickat mailet för att frâga om det var okej. Han lät tvekande och förklarade generat att han faktiskt inte fattat vad det handlade om.
Utan att frâga vad maken och vâra andra franska medarbetare tyckte skrev jag om texten och förkarade kort och med enkla ord vad vâr nya service handlade om.
Nu fattade karln och sa att det vore bättre att skicka iväg min text.
Sâ det gjorde han- och det utan att vi diskuterat kommatecken och ordval.
Panik i bygget, och jag erkänner- nâgra rasistiska angrepp frân min sida vad gäller fransmännens otroligt seeega reaktivitet. Jag förklarade dock för de andra att de kunde skicka komplicerade texter hela nästa vecka om vârat företag och att alla säkert skulle vara grymt impade av deras ordval.
Min holländska kompis Karen tog med en film till barnen " Kirikou och de vilda djuren"
Pâ baksidan av filmen finns en recension av "Cine Live" som lyder:

"L'intelligence du propos, sa subtilité d'approche et son refus de tout manichéisme s'accordent à la beauté époustouflante des images. Une heure et quart d'enchantement absolu"
Eh ben, man blir sugen eller hur? Särskilt om man är fem âr...

Jag skolkade frân dagen stora krigsövning...

... för jag är magsjuk och bara tanken pâ att gâ ner sju trappor plus tvâ för att sätta mig i skyddsrummet gjorde mig matt.
Jag behöver inte träna, vet var det ligger, vet ocksâ att det inte finns en chans att hinna ner pâ trettio sekunder med tre barn. Sâ jag drog täcket över huvudet istället och lyssnade pâ det där läskiga sirenljudet och undrade hur min trâring kände sig. De övar pâ dagis ocksâ. Väldigt pedagogiskt sâklart. De hâller varandra i handen och sjunger en sâng när de travar ner för att lätta upp stämmningen. Det är inte ens säkert att hon nämner det idag när jag hämtar henne, det hör ju till hennes vardag. Sirener tjuter ofta här, som övning eller till minne av en händelse. Tack o lov har vi aldrig hört dem i krigstider, vi bor ganska bra till missilmässigt.
Jag funderar pâ varför jag fâr magsjuka sâ ofta. Ingen annan i familjen drabbas sâ det kan ju inte vara magförgiftning eftersom vi äter samma saker. Kanske är det en slags allergi. Jag lagade kinesiskt igâr- det känns som om jag gjorde det sist jag blev sjuk ocksâ. Undrar vad det är i de där sâserna man köper...

Det är inte mitt fel, det är själen i min kropp...

Egentligen, om jag hade varit som alla andra, hade jag ju suttit i en villa med tjusigt parkettgolv. Barnen hade talat klingande svenska, kanske t om dialektsvenska och jag hade förmodligen haft en svärmor som inte var det minsta avis pâ att jag hde sex med henne son ( oups!)
Är det en slump eller en känsla att vilja bort som vuxit sedan barndomen?
Ofta - inte alltid- men ofta, när jag talar med utlandssvenskar fâr jag intrycket av att vi har en ganska liknande bakgrund. Att mânga av oss sökt det vi aldrig haft eller alltid drömt om. Motsatsen.
De som väljer sydliga breddgrader kanske saknat värmen, sökt den pâtagliga kärleken, den överdrivna omtanken i sina medmänniskor.
För lika väl som det finns de som âterupprepar exakt vad de genomgâtt som barn finns det ju de som gör precis tvärtemot.
En av fördelarna med att âldras är att förmâgan att förstâ saker i sin helhet ökar. Man kan göra en alldeles egen psykoterapi nâgra minuter om dagen och upptäcka ganska intressanta saker.
Jag har nog alltid varit rastlös. Jag har nog alltid drömt om en familj som lâter mycket. Jag har nog velat bort sedan jag var ganska liten.
Föddes jag pâ fel ställe, eller är det just därför att jag upplevt motsatsen som jag befinner mig här idag?
Gör G*d ocksâ misstag när han ger liv och stoppar i fel själ i fel kropp?
Judendomen talar om irrande själar, judiska själar som kommit fel och som irrar runt och letar efter sitt rätta jag. Dessa själar hittar sâ smâningom hem igen. De konverterar sig, byter liv och ibland namn.
När min rabin ser pâ mig med sin varma blick och säger;
-"Sarah, du föddes med en judisk själ" blir jag varm och tänker att just den förkaringen vill jag ge till mig själv.
Det är inte mitt fel, det är själen som bor i min kropp...

FN's barnläger i Gaza har brunnit ner

Anlagd av fanatiker. Tänk om barnen kunde fâ ha lite kul under sommaren, dâ är det ju inte lika lätt att fâ dem att koncentrera sig pâ hat i September när "studierna" sätter igâng igen.
Nu väntar samma fanatiker med spänning pâ "bâten", för ni tror väl inte pâ allvar att Hamas kommer att dela ut mat till behövande?
Den senaste missilen frân Gaza landade pâ en strand vid Ashkelon i Lördags ( eller var det fredags?) och i förra veckan sköts tre män till döds i Gaza, av sina egna. De anklagas för diverse brott- ingen homosexuell den här gângen.
En slags milis kontrollerar bilar och par för att hitta eventuella ogifta par tillsammans- ett franskt reportage visade en bror som ströp sin 29 âriga syster efter att ha ertappat henne i huset med en ogift man- brottet är inte straffbart- sharialag gäller.
Det är med dessa värderingar till grund, som vi förväntas förhandla fram ett fredsavtal. Jag tycker att det är sâ otroligt egoistiskt av folk att döma, för jag är helt säker pâ att INGEN skulle vilja förhandla med dessa skäggiga galningar, ännu minder öppna gränserna och riskera livet pâ sina egna barn i självmordsattacker.

Tänk att det kan bli sâ bra bara man vâgar...

Idag âkte jag och maken till Yannay, ett moshav nâgra kilometer härifrân. Vinden ven, solen värmde och vi gick hand i hand, barfota pâ stranden och myste.

Det blâa var extrablâtt idag och havet turkost och vi tänkte som sâ mânga gânger innan vilken fasligt tur det var att vi bestämde oss att flytta hit.

Snart 2 âr har gâtt och även om vi fortfarande inte bemästrar sprâket sâ bra som vi skulle vilja känner vi oss verkligen hemma här. Inte en tiondels sekund har nâgon av oss ângrat beslutet att lämna allt och flytta hit, inte en enda gâng när vi brâkat har nâgon av oss kastat i ansiktet pâ den andra att vi skulle stannat i Frankrike. Jag var helt klart den som drev pâ projketet och har hela tiden ängslats för att maken skulle sakna sitt hemland och kanske ângra sig. Har man flyttat utomlands en gâng vet man ju precis hur det fungerar, om alla olika faser man gâr igenom och man tar det mycket coolare andra gângen än den första. Förmodligen eftersom man redan vet att man kan hantera situationer pâ sâ otroligt mânga olika sätt utan att det blir fel. Man dömer inte nya sätt att leva när rutinerad utlänning.

Nedanför hyreshuset finns nu en synagoga. I fredags kväll hörde vi bönerna genom fönstret. När hela försmalingen gick ut i parken precis bredvid och sjöng lekha dodi för oss som hängde ut genom fönstrena, dâ rös vi...

Barnen är i eld och lâgor och gâr ner med kompisarna i huset och ber kvällsbön varje kväll.

Jag behöver inte be dem gömma kippan tills de kommit inanför synagogan och det finns ingen polisbil utanför som pâminner oss om att vi är en utsatt minoritet... Att bara kunna vara utan smussel är nâgot man värderar högt när man upplevt motsatsen.