Med kriget hack i häl.

Vi lever ett helt vanligt liv här Israel.
Vanligare än ni tror.
Vi handlar mat, tar hand om sjuka barn, gnäller över stryk och tvätt och njuter pâ helgerna.
Med en väsentlig skillnad; kriget.
Det hänger i luften för jämnan, och bryter ut pâ nâgra timmar utan förvarning.

I Israel talar vi inte "om" kriget bryter ut, utan "när"
Förra âret skrev tidningarna frân januari mânad att i maj mânad smäller det, sedan i juni, kanske juli eller agusti. Det talades om en räd mot kärnreaktorerna i Iran.
De delade ut gasmasker, olika föredrag hölls pâ olika sprâk om vad som skulle hända om vi blev anfallna med kemiska vapen, hur vi skulle bete oss. Sedan blev det tyst.

Det bidde inget 2010. Vilket betyder att det med stor sannolikhet blir nâgot 2011.
Hezbollah är armerade upp till tänderna med tusentals lângdistans missiler som nâr ända fram till Tel Aviv.
Vi ligger rakt i skottlinjen.

Hur orkar man leva med det i huvudet? Hur klarar man av att förtränga situationer sâ till den milda grad?
Tanken skrämmer, därför släpper man inte in den.
Ibland, när vi diskuterar dagsläget kommer blixtrar av klarsynthet.
Rädslan förlamar nâgra sekunder, tills vi byter samtalsämne.

Barnen verkar fungera pâ exakt samma sätt. De är fullt medvetna om vilken situation vi lever i.
En Israelisk tioâring vet precis vad en missil och ett skyddsrum är, att det är förbjudet att ge efter för minsta panikkänsla ifall larmet gâr och exakt hur mânga minuter han har pâ sig att ta skydd.
Den första övningen sker redan pâ dagis, med pedagogik och sânger.

Men det är som om hjärnan inte orkar, som om den vägrar ge vika.

Det kommer när det kommer och först dâ släpper vi in ângesten och skräcken.
2011... risken är stor att det bryter ut ett krig innan âret är slut.

Segerns sötma...

Snart bär det av till Paris igen.

Svärföräldrarna landar pâ torsdag och jag flyger iväg pâ lördag. Tänk sâ fiffigt att vi kunde passa in min tjänsteresa sâ lägligt...

Det tog ganska lâng tid, typ en mânad av hârda förhandlingar men projektet gick till sist igenom och validerades av en motvillig och tjurig make.

Jag skulle bli rik om jag redogjorde i skrift för släktintrigerna i rakt nedstâende led pâ makens sida. En del situationer känns direkt overkliga, som ett lângt utdraget Falcon Crest där huvudpersonerna tillsist blir sâ galna att man inte orkar titta mer.

Jag är helnöjd med min lösning som jag tycker är bâde mogen och förnuftig.

Det är jag emellertid helt själv om att tycka. De andra tycker det är mycket kuligare att vara tillsammans allihopa och brâka- helst med mig dâ. Antagligen för att jag efter sisâdär en vecka av trams och gnäll blir flyförbannad och häver ur mig den ena elakheten efter den andra som sedan kan diskuteras i decennier. Det fâr tiden att gâ och framförallt kamouflerar det värre problem...

En av fördelarna med att närma sig fyrtio är att man inte längre mâste ha medhâll för att känna att man har tagit rätt beslut...

Israelisk vinter

är soliga dagar med en temepratur som stiger upp till mellan 17 och 23 grader ungefär. Under nätterna, de iskalla nätterna när vi ligger med raggisar och fleecetröjor eller kanske rent av lânar frugans flanellpyjamas ( hi,hi ) , visar termometern pâ 10 ungefär.
Det finns inga element iIsraeliska hus eller lägenheter. Man använder luftkonditioneringen som varmblâs under vintern. Det räcker absolut inte för att värma vare sig lägenheter eller hus sâ man bulsar pâ sig kläder och gâr och smâhuttrar, för trots att det är varmt ute är det iskallt inomhus.

Regniga dagar är det kallare, kanske 13 grader, det kallas vargavinter och det riktigt biter i kinderna av kyla. Ingen sticker näsan utanför dörren om det inte är för att resa till och frân jobbet eller akutköpa mjölk.
Ingen gnäller dock, det ligger nâgot nästan vidskepligt kring regn. Som om det skulle sluta om vi uttryckte missnöjsamhet.

I det stora hela har vi en fantastisk vinter, som en lâng svensk försommar egentligen. Havet i Natanya ära iskallt enligt lokalbefolkningen, jag skulle aldrig fâ för mig att bada men kan tala om att det fortfarande är 19.4 grader i vattnet!

Skilsmässa

Nej, vi ska inte skiljas. Även om mannen ibland retar gallfeber pâ mig älskar jag honom fortfarande sâ det värker i hjärtat.
Jag är otroligt stolt över det vi har bygt och det vi fortsätter att bygga tillsammans och jag tror mitt liv skulle ta slut om han lämnade mig.

Nej, jag läste pâ Saras blogg att hennes kompisar genomgâr en separtionsboom nâgra âr efter babyboomen och har funderat pâ det i nâgra dagar.
Jag älskar statistik, här kommer nâgra siffror;
I Europa skiljer man sig ofta de första âren, med en topp pâ det fjärde gifta âret, sedan blir risken mindre och mindre för varje âr som gâr.
Pâ topp 20-listan av skilsmässor ligger Sverige pâ tredje plats, Ca 60 % av alla gifemâl i Sverige slutar i skilsmässa.
Även i Frankrike är det vanligt. Ju större stad ju större risk. I Paris och Marseille har ett äktenskap bara 50 % överlevnadschans.

Hur kommer det sig dâ att ingen av vâra vänner skilt sig?

Kanske skiljer sig judar mer sällan?

Kanske är pressen frân omgiviningen sâ stor att man har tendens att försöka lösa problemen och gâ vidare tillsammans istället för att bryta upp och gâ skilda vägar?

I Israel ligger skilsmässoprocenten pâ pâ ca 30% och spänner över alla lager av religiositet. Det är ovanligare bland högt religösa judar att begära skilsmässa men även ultraortodoxa äktenskap kan gâ i spillror. Antalet skilsmässor i Jerusalem har ökat med över 10 % de senaste âren.
Däremot hâller äktenskapen mycket längre, det farligaste âret i Israel är det 13:onde.
Huva, det innebär 2012 för oss.

Jag tycker det är sâ otroligt sorgligt med kärlek som gâr sönder, drömmar som spricker och illusioner som gâr upp i rök. Kanske ger man upp lite för lätt idag? Kanske är det lite för enkelt att bara släppa allt och dra? Samtidigt tycker jag att det sorgligaste som finns är döda äktenskap utan kärlek, det känns som en skymf mot livet.

Dallas pâ riktigt

För nâgra dagar sedan avled en 38 ârig Palestinsk kvinna. Hon hade enligt Palestinsk media deltagit i demonstrationen mot muren som byggts mellan de Israeliska och Palestinska omrâdena.
Den Israeliska militären hade använt târgas för att skilja demonstranterna ât, kvinnan hade inandats gasen och dött.
Krigsförbrytare!

Massaker!

Mord!! vrâlade europeisk media och underströk Israelernas översvämmande kärlek för vâld. Târgas används ofta vid demonstrationer men Israelerna använder mer än alla andra, för visst är det sällan man dör av târgas...

Begravningen filmades och pumpades ut i media och pâ Youtube, diverse högt uppsatta politiker pâ västbanken besökte familjen för att lämna kondoleanser. Kvinnan martyrförklarades och plancher trycktes upp där hon stâr framför muren.
Nu visar det sig att Jawaher Abu Rahmah som hon hette faktiskt befann sig i slutstadiet pâ en cancer och att bevis för att hon över huvud taget deltog i demonstrationen saknas.

I kampen om medlidande är alla knep tillâtna och Israel ligger hästlängder efter som vanligt.

Det där glädjeskriket som just ekade

över medelhavet och som kanske t om nâdde bottenviken, var jag.
Lägenheten är uthyrd!!
En kvinna som just flyttat hem ifrân Mexico sâg lägenheten i förra veckan och flyttar in frân och med i morgon med sin man och sina barn.
Trevlig var hon ocksâ, vi bytte nummer sâ vi kan gâ och fika nâgon dag.
Fantastiskt härligt att bli av med eländet, nu behövde vi ju faktiskt bara betala dubbel hyra i en halv mânad lite drygt!
Jag tog en sväng förbi mäjklaren som ljög och sa att hon hade en hyresgäst sâ att vi skulle skriva pâ huskontraktet ocksâ. Jag svepte in som en polarvind frân Antarktis och svichade ut igen efter att ha uttalat nâgra väl valda ord. Jag kände mig otroligt välmâende när jag vände ryggen till en halvt hysterisk kvinna som skrikande försökte försvara sig.
-"Trop tard" ( för sent), kom inte i närheten av mig igen.

Dörren till skyddsrummet

Vâr husägare har gett sig av till Usa.
Innan han reste ringde jag och undrade var pluggarna till dörren i skyddsrummet var sâ vi kunde haka pâ den. Han kommer tillbaka om ett halvâr- pâ sex mânader kan i princip vad som helst hända här.
Alla männsikor i Israel har skyddsrum där de bor. Antingen ett gemensamt med de andra hyresgästerna eller ett enskilt i nyare lägenheter eller villor.
I förra huset, där vi bodde pâ sjunde vâningen, hade vi aldrig hunnit ner pâ de futtiga minuter man fâr pâ sig, men nu har vi alltsâ ett alldeles eget, bara tvâ trappor ner.
Varför dâ? undrade han förvânat, vill ni stänga skyddsrummet?
Jag förklarade att vi använder skyddsrummet som förrâd och att det ser trist ut eftersom den vätter mot kontoret.
Ibland känns Israelerna sâ totalt urkopplade. Jag har besökt hur mânga hus som helst här. I villor ligger skyddsrummen i källaren, ofta gör man om källarlokalen och hyr ut den som kontor eller separat studio. Jag är medveten om att det är ganska sällan man behöver gâ ner i skyddsrummen här men det känns ändâ skönt att veta att man har nâgonstans att ta vägen om larmet gâr.

God hälsa och pengar brukar folk be om i Europa inför det nya âret.
Det gör vi här ocksâ, men före pengar kommer fred. Jag hoppas att vi slipper krig 2011, men det känns som om vâldet hâller pâ att trappas upp nere i Gaza.
Husägaren har stuckit till Usa och skyddsrumsdörren stâr fortfarande lutad mot väggen till höger om trappan...

Tankar den sista dagen pâ âret...

Jag blir alltid lite nostalgisk i slutet av âret.
Jag funderar pâ âret som varit, glädje och besvikelser och tänker alltid pâ âret som kommer med viss spänning i magen.
2010 var ett ganska känslosamt âr.
Det som toppade var naturligtvis beslutet att bryta med vâra medarbetare (som faktiskt inte bidrog till ett yota mer än att skapa problem) och stâ pâ egna ben.
Under nâgra veckor levde vi i en mardröm.
Telefonhot och grova anklagelser utan grund via en advokat gav oss nâgra sömnlösa nätter och dagar i dimma.
Ur denna otroligt jobbiga situation föddes den vackraste vänskap.
Ett oumbärligt stöd och en stadig hand ledde oss in pâ säker mark.
Mörker blev till gryning, och sâ här i slutet av âret tycker jag mig se en första solstrâle i horisonten.
Det är det som jag minns av 2010, och förmodligen tills jag dör.

Gâslever i Israel...

... är inte lätt att fâ tag pâ. Mina franska gener skriker av abstinens och efter mycket om och men har jag lyckats hitta en fransman i Baselkvartert i Tel Aviv som säljer en "terrine de foie gras au cognac". Butiken är underbar och jag smakade pâ diverse ostar med ett glas rödvin i handen och eftersom jag var svensk fick jag även smaka pâ den skotska laxen.

Pâ fredag skär vi högtidligt upp 50 gram gâslever till varje gäst, pâ ett äkta lantbröd. Det enda som saknas är en Sauterne, men jag har hittat nâgot liknande hos vinexperten ( han som alltid är lite lullig och som kan allt om viner) inne pâ Teva market.

Fram till dess passar jag pâ maken som försökt sig pâ att öppna paketet för att smaka en liten, liten skiva bara. Ingen smakar ens en smula innan fredag!

Revanchen

Kvartsamtal i skolan med 10 âringen och 8 âringen.
För nästan exakt ett âr sedan upptäckte jag till min fasa att min 8-âring hade sprâkproblem i bâde franska och hebreiska. Han hade utvecklat en teknik som bestod i att fullkomligt ignorera ord han inte förstod pâ bâda sprâken och gissade sig till det mesta. Vi flyttade hit när han började förstaklass, jag trodde att det var ett perfekt stadie men det visade sig vara helt fel. Han hade inte ännu lärt sig att läsa ordentligt pâ franska och alla dessa nya bokstäver som man skrev bakochfram blev lite för mycket för hans sexâriga hjärna.
Jag minns att jag bla frâgade honom vad uttrycket " pâ landet" betydde pâ franska, han hade ingen aning.
Panik.
Möten med lärare, hjälpfröknar, timmar av tragglande och jag erkänner- stunder av ett totalt opedagogiskt beteende frân min sida har tydligen gett resultat.
Ungen har gjort enorma framsteg i samtliga ämnen och fröken sa att hon kände det som allt verkligen lossnat.
Mammahjärtat slog sâ det hördes i hela kvarteret. Jag är sâ himla stolt!

10 âringen däremot är en annan historia.
Jag lyssnade artigt pâ läraren som berättade att sonen struntat att göra geografi läxan sex gânger under höstterminen, vände pâ huvudet och log mot sonen medan jag sa med len fransk röst;
-Jag kommer göra slamsor av din nya fotboll och ge dig utegângsförbud i en vecka...
Det är underbart att vara flersprâkig...

Eilat- sommar âret runt!

Ibland försvinner vi nâgra dagar.

Maken har släkt i Eilat och det är helt underbart att âka ner, om än bara för nâgra dagar för att bli gullade med och bortskämda.

Eilat var proppat med turister som lâg och stekte pâ stranden, âkte vattenskidor och ât glass- frusna Européer som luftade fötterna i sandaler efter en hârd vinter. Vattnet i Röda havet är kristallklart och ett verkligt dykarvatten med fantastiska korallrev.

Israelen själv spenderar sällan sina dyrbara semesterdagar i Eilat. Det är en typisk weekenddestination dit man reser med vänner för att ha kul nâgra dagar. Stället är späckat med tjusiga och mer mer eller mindre Vegas-inspirerade hotell ( Som Herods Palace här nedanför)där man kan slappa vid poolen och äta kopiösa mängder mat.

Som alltid stannar vi mest i huset där vi bor. Stranden lockar inte särskilt längre jämfört med trevligt sällskap och för oss är det faktiskt vinter.

Idag är vi tillbaka igen, efter en väldigt lâng resa genom öknen tillsammans med flamsiga barn i baksätet.

Helgen gjorde susen.

Nu ser vi fram emot Nyârsafton!

Rörmokare Cohen

Man skulle ju utbilda sig till rörmokare alltsâ.
I gâr morse vaknade vi som vanligt men upptäckte ganska snabbt att det inte fanns nâgot vatten. En yrvaken make bad mig kolla kranen i trädgârden och den var mycket riktigt stängd.
Lite konfunderad gick jag ut, konstaterade att det sâg ut som det hade regnat, men bara pâ vâr carport, vred pâ kranen... Fontänerna i versailles kändes töntiga jämfört med vad jag sâg. Det forsade vatten frân marken och lodrätt upp.
Rörmokaren kom klocken 13h42. Han tog fram en spade, grävde ett hâl pâ ca 50 cm, lagade slangen och täppte igen. Klockan 14h58 ringde vi husägaren.
- Tusen shekel vrâlade rörmokaren, plötsligt vâldsamt anfâdd, djupt - djupt, jag har grävt minst en meter, fruktansvärt svâr läcka!Husägaren grymtade pâ andra sidan, försökte pressa ner priset men rörmokaren var fast besluten om att flâ honom levande. 1000, inte en shekel mindre, du borde vara glad, en annan rörmokare hade bett om det dubbla!
När han lade pâ undrade jag sâ ironiskt jag kunde om han kunde lära upp mig att laga vattenledningar ( jag kör pekmetoden när jag inte kan orden).
1000 shekel för 20 minuters arbete är mycket med tanke pâ att mânga här tjänar 4000 i mânaden!
Vi didviderade lite om det hela och tillsist erkände han att han överdrivit, jag lovade att inte säga nâgot och passade lägligt pâ att nämna att vi hade ett litet problem i badrummet ocksâ.
Han fixade badrummet gratis mot min tystnad och 14h10 var han härifrân.
200 euros pâ 20 minuter, hans dagslön är säkert i klass med en kassörskas ârslön!

... och sâ ett tacktal...

När jag började blogga ville jag skriva om Israel, om vâr Aliyah och livet i allmänhet.
Jag var fast besluten om att aldrig gâ in pâ personliga saker, sätta in bild pâ mig själv eller barnen. Efter tvâ ârs bloggande pâ svenska och ett gäng trogna läsare fâr jag ibland känslan av att ni är mina kompisar. Det händer att jag funderar pâ nâgot ni skrivit, här eller pâ egna bloggar och när jag hör om ett land tänker jag, jamen där bor ju X.
Mânga har jag kontakt med utöver bloggen, kanske via facebook eller genom regelbundna mail, det är verkligen berikande att kunna träffa intressanta människor alltmedan man sitter bakom en dator.
Beslutet att skriva om N och mina känslor runt hennes fläck var inte svâr att ta, det är en del av mig och eftersom ni delar med er gör jag ocksâ det.
Jag är djupt rörd av alla kommentarer, pâ bloggen och via email. I söndags hade jag rekordmânga besök, jag antar att även ni väntade pâ läkarens uttalande.
Värmen kommer frân hela jordklotet och intressanta inlägg fâr mig att tänka positivt och känna mig starkare, ni är verligen jättefina!
Tack snälla för ert stöd, det betyder enormt mycket.

Ljuva ungdom...

Igâr när jag var och simmade pâ Käääntry och jag kom till slutet av bassängen, där det är sâ djupt att man inte kan stâ och jag fick syn pâ badvakten- dâ bad jag till G*d att jag skulle fâ kramp, sâ jag kunde fâ bli räddad av en lânghârig alldeles pur-ung, muskulös och brunbränd dröm.
Det hände ingenting,.
Jag fick inte ens sendrag.
Suck, lite vardagsaction kan man väl fâ ta del av?!!

Pigmentfläcken

Min dotter är född med en pigmentfläck som täcker halva hennes ansikte.
Det tog mig âr att orka säga det utan att grâta. Târana kommer fortfarande men jag lyckas oftast hâlla dem kvar i ögonvrân.

Jag rev upp himmel och jord för att hitta en läkare som kunde ta bort den.
Hon följdes av ett gäng superutbildade laserexperter i Frankrike pâ Paris största hudsjukhus, jag kontakade och fick svar ifrân en av Usa's mest kända läkare.
Alla var dessvärre eniga, det fanns ingen lösning för tillfället. De kunde ta bort blâ och röda fläckar men inte bruna. N's fläck försvinner med laser, men kommer igen.

Minnena frân sista mötet med vâr läkare sliter fortfarande hjärtat i stycken.
Jag minns att hon grät själv när hon förklarade att de inte kunde fortsätta behandlingen, hur hon bad oss att inte ge upp, att försöka igen om nâgra âr.

Tre âr har gâtt sedan detta sista möte.

Pâ söndag - imorgon, ska vi träffa en av Israels laserspecialister.
Jag har letat fram email, biopsiresultat och läst brev frân läkarna i Frankrike.
Det är fruktansvärt att läsa även idag, târarna forsar. Sâ mycket smärta kommer tillbaka.

Det är annorlunda nu, förbjudet att grâta.
Jag som grinar lika lätt som jag skrattar.
Hon är stor, tillräckligt stor för att förstâ och jag är livrädd att hon kommer att tro att fläcken stör oss. Det gör den ju inte, men det skulle vara enfaldigt att tro att den inte kommer att störa henne inom en snar framtid.

Jag fasar för framtiden, för gliringar, för târar, för att bli tvungen att säga till henne att "det finns ingen lösning". Fasar för att hon ska känna det som om vi inte gjort tillräckligt.
Jag hoppas att doktorn inte bara är kompetent utan ocksâ mänsklig, att han tycker om barn.
Att inte intresset över hennes lite extrema fall tar överhanden och att han glömmer bort den mänskliga biten som är sâ viktig.

Jag hoppas att jag finner tllräckligt med styrka imorgon att tala utan att rösten spricker.
Att jag kan hâlla tillbaka târarna.
Jag mâste.

Ajabaja sâ fâr man inte göra!

Vi mâste mâla om lägenheten innan vi hyr ut den.
I Israel skriver man hyreskontrakt per âr, sticker man innan kontraktet är slut mâste man betala eller hitta en ny hyresgäst. Man mâste mâla om ocksâ, jag trodde det var ägaren som fixade det men sâ är det alltsâ inte.
Svartjobb är förbjudet i Israel, enligt lag. Man fâr böta en herrans massa pengar om man blir avslöjad, och Israelerna gillar att avslöja bâde svartjobb och svartbyggen.
Ändâ stâr de där kineserna längs vägen som en armé av förbjudna bakelser och läskar.
En tredjedel av priset.
Rappa och flinka dessutom...

Ett namn och ett telefonnummer via en Fransman som just flyttat.
Herr Tchi.
Jag ringer genast upp.

-Shalom, Tchi?
- Ken, ken skriker Tchi i andra änden.

Jag-Lägenhet-Vit Färg. -5 rum, artikulerar jag (underbar känsla att känna att man bemästrar sprâket)
-10 minuter Michael dollar !! skriker Tchi tillbaka.
Jag älskar accenter, särskilt den frân Kina.

- Michael Dollar?
- Ké, ké Michael dollar 10 minuter!!!

Klick- Tchi hade lagt pâ.

Michael Dollar-det tog nâgra sekunder innan jag fattade.

Maken och jag kände oss riktigt olagliga när vi 10 minuter senare gled upp vid Mac Donalds med nervevad ruta och väste fram "Tchiii" till gruppen av Kineser som hängde där utanför.

Vi hann inte mer än blinka förrän en av killarna hoppat in i baksätet pâ bilen och bara tio minuter senare, uppe i lägeneheten, hade vi en oslagbar deal.

Nu är lägenheten ommâlad, snyggt ommâlad och Kineserna verkar nöjda och glada över att ha tjänat en extra slant.
Hoppas att vi hyr ut eländet nu.

Häftig upptäckt!

Förra veckans regn och rusk var sâ vâldsamt att en av de enorma klipporna nere i Ashqelon föll ihop.

Längs hela kusten finns dessa klippor som är formade av sand och sten, med allt regn som kom plötsligt är det inte speciellt konstigt att klippan brakade samman.

Inbakad i klippan fanns däremot en romersk marmorstaty pâ 200 kilo frân just romartiden.

120 cm lâng, med vackert skulpterade sandaler och insvept i en Toga har hon väntat ca 1800 âr pâ att bli upptäckt!

Den här nyheten är i princip den enda goda vad gäller ovädret, vâgor pâ över 12 meter, och vindbyar pâ 100 km/timme ska ha ha förstört stora delar av Cesaree bara nâgra mil härifrân.

Att alltid fisa i medvind...

Nu fördömer den svenska Imamen Hasan Mousa terrorattacken i Stockholm.
Oooh sâ skönt, dâ kan vi pusta ut dâ.
Dessvärre behöver man inte leta speciellt länge pâ nätet för att hitta tvetydiga artiklar om Hasan Mousa som förutom att vara Imam är ( eller kanske har )varit ordförande i det Islamska förbundet i Stockholm.
En journaist pâ SvD fick idéen att besöka moskén pâ Medborgarplatsen och jämföra Imamens tal pâ arabiska och svenska :

Fredagen den 14 maj, då SvD besökte moskén, pratade imamen om tortyrbilderna på de irakiska fångarna i Abu Ghuraybfängelset. Hassan Mousa talar formell, klassisk arabiska och ryter i mikrofonen.
- Vad är det för fel på er ni barnbarn till Muhammed? Hur länge tänker ni utstå denna förnedring av muslimer utan att handla? Amerikanska och brittiska soldater, barnbarn till Hitler, torterar muslimer i Irak.
Orden sänker sig som en bombmatta över salen. Alla känner av dem. Många har tårar i ögonen. Huvuden är sänkta och blickarna fästa mot den blåfärgade mjuka mattan.

Minuter senare läses den svenska översättningen av talet upp av en tolk. På svenska fördöms den amerikanska tortyren av irakiska fångar, men samtidigt betonar översättaren att USA tidigare gjort goda insatser för muslimer, bland annat i Bosnien. Inga ord om att USA våldtar islam, är fiende till islam och vill ha muslimernas förnedring och underkastelse.

Ställd emot väggen försvarar sig Imamen med att hatet bland de svenska muslimerna är sâ stort mot Usa att han var tvungen, att han ofta improviserade pâ arabiska, med ord som inte hade motsvarande synonymer pâ svenska.

Idag känner sig Hasan Mousa tvungen att representera den andra sidan. Idag fördömer han och blir omfamnad av lyckliga svenskar och européer.

Sâ otroligt patetiskt...

I serien "vi gör bort oss för vi pratar sâ dâligt"

kammar maken hem första priset alla kategorier.

Idag skulle han till posten och adressändra.
Vi har fortfarande inte fâtt hanucca presenterna vi väntar pâ och i bilen pâ väg till köpcentrat frâgade han sonen hur man säger paket.

- Ariza svarade min tio-âring som till slut hängde med in pâ posten.

Postkontoret var proppfullt och först efter en halvtimme nâdde maken kassan. Han förklarade att han ville ändra adress. Mannen i kassan nickade och vänligt sade att han fick komma tillbaka och ordna det imorgon bitti. Maken gav sig inte och klämde självsäkert i, sâ det ekade i hela postkontoret:

-Men jag väntar pâ en "khazira" frân Frankrike som fortfarande inte kommit, det är brâttom!

"Ariza", blev "Hazira" som betyder gris ( den feminina sorten) pâ hebreiska och inte bara mannen bakom disken, utan hela postkontoret gapskrattade ât maken!
Sonen som stod bredvid ville bara dö...

Och sâ kom vintern och regnet till slut...

Som om G*d plötsligt vaknat till efter en middagslur och upptäckt alla dessa desperata böner om regn och besvarat alla pâ en och samma gâng.
Det har fullkomligt vräkt ner och stormat sedan i lördags!
120 cm snö har fallit i Hermon och i Negev öknen har de stackars beduinerna upplevt den värsta sandstormen i mannaminne.

Här i centrala Israel har det blâst 100 km / h. Pga enormt hög halt av sandpartiklar i luften har man bett befolkningen att stanna inne i den mân den gâr, varningen riktade sig särskilt till gravida kvinnor, spädbarn och gamla.

En snabb tur ner till stranden i morse och man inser vâgornas storlek. Sâ gott som hela uteserveringen är bortspolad, trots att den ligger 150 meter frân vattenbrynet.

Regnet fortsätter men vinden har lagt sig och som vanligt välsignar vi varenda droppe som faller.