Gârdagens text vi hade i läxa handlade om en Fransman som arbetade i Paris och drömde om ett lyckligare liv. Efter att ha läst artiklar om kibbutzer bestämde han sig för att resa till Israel och besöka en kibbutz. Vincent ( han hette sâ) blev kvar i 18 mânader, fullkomligt uppslukad av gemenskapen, arbetsglädjen, tystnaden och alla intressanta människor han träffat. Tillbaka i Paris berättade han om sitt liv pâ kibbutzen för sina vänner och familj. Tillsammans bestämde de sig för att starta en egen kibbutz i Frankrike. Detta hände nâgon gâng pâ 50 talet.
Pâ vâr skola gâr det en hel fransk familj, pâ tio medlemmar. Ingen är jude men de äter kosher, firar shabat och kan otroligt mycket om alla traditioner. De är väldigt diskreta, en av medlemmarna gâr i min klass. Pâ sânglektionen när vi sjöng sânger realterade till det judiska nyâret viskade maken i mitt öra " de kan sângerna utantill". I morse när vi arbetade med texten om Vincent berättar kvinnan att mannen vi läser om är hennes släkting och att kibbutzen i Frankrike verkligen finns, hela familjen som läser pâ Ulpan bor pâ den!!
Fröken, som undervisat texten i olika klasser i över 20 âr, höll pâ att slâ knut pâ sig av upphetsning och erkände att hon propsat pâ att fâ ha Judith även om nivân var lite hög, bara för att hon ville lära känna henne. Hon hade fâtt reda pâ vem Judith var under interjuerna man gör innan man blir satt i rätt klass.
De lever ett 60 tal personer pâ en självförsörjande kibbutz i Franska Central massivet, alla är fransmän, ingen med judiskt pâbrâ men de firar chabat och högtider och arbetar inte pâ lördagar... Alla är helt fascinerade av denna diskreta och otroligt intressanta familj som med all säkerhet har judiskt pâbrâ om man gräver lite. Rabinerna brukar förklara att världen är full av förlorade judiska själar som dâ och dâ âtervänder, kanske sekel efter att de övergivit judendomen. Endel människor som korsar ens väg glömmer man inte, den här familjen kommer jag att minnas länge, länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar