fotbollsträning

med äldsta sonen.
En special buss hämtar upp ungarna pâ olika hâllplatser i hela staden, det tar ungefär en timme. Eftersom det var första gângen sonen tränade följde jag naturligtvis med. Jag tror att man kan säga att en israelisk unge ( stämmer nog med alla söder om Lyon) lâter lika mycket som 15 svenska barn. I bussen var det trettio barn och en decibel som lâg i linje med tre slagborrar. Men alla verkade ha kul och det är ju huvudsaken.
Sonen fick det vanliga välkomnandet, först utreds var han kommer i frân, pâ hebreiska, barnen tittar och gissar, den här gângen var det enkelt eftersom jag var med och pratade med sonen pâ franska. När de rett det hittar de en unge som kan fungera som tolk och sedan är det igâng.
I samma lag spelar en Vitryss, hans pappa gâr i min klass, det är därför jag vet. Honom behövde de inte ens gissa, det var en självklarhet var han var ifrân och alla skrek Arieeeel, han är Ryss, kan du översätta?
Jag fascineras fortfarande av barnen här, tycker de är fulla av liv och värme.
Tränaren var väldigt rar och lyckades fâ pli pâ ungarna direkt, spelet höll pâ i 2 timmar i gassande sol och sonen gjorde tre mâl.
En gâng i kvarten avbryts spelet och alla häver i sig vatten.
Under hela träningen hade jag en karl med för mycket tänder ( han hade tvâ i gommen som jag inte kunde lâta bli att studera när jag satt i bussen, vinkeln var perfekt för han stod upp) i hasorna.
Han förklarade att han var chef för tillfället eftersom den riktiga chefen ( tjocka Gaby, jag antar att v e r y big betyder fet )var sjuk, annars var han bussansvarig...
Han konstaterade snart att min son höll mâttet och ringde tre-fyra samtal där han sa att den lille svensken " jo mamman är svensk, hon är här med mig" var duktig och att han skulle integrera laget.
Jag har lite svârt att ta fotboll pâ allvar, men jag antar att det är lika allvarligt här som i Frankrike och att en del föräldrar är sâ engagerade i barnens spelande att de känner sig tvugna att närvara, gärna ocksâ pâ träningarna och coacha, dvs skrika direktiv frân läktaren... När sonen spelade i det judiska fotbollslaget i Frankrike skrattade jag ibland sâ jag skakade. Föräldrarna var sâ upphetsade när barnen gjorde mâl - eller inte- att tränarna var tvungna att avbryta matchen och tysta ner publiken. Innan straffläggningarna i slutet av âret sprang tom en av föräldrarna och hämtade en rabin som fanns i närheten för att han skulle välsigna ungen innan straffen. Här verkar det lite allvarligare än förra laget, inga rabiner eller barbeque, ingen musik pâ högsta volym medans barnen spelar...
Sonen är i eld och lâgor, med träning tvâ till tre ggr i veckan kommer han att ha fullt upp.