Var har vi hamnat dâ?

när vi bestämt oss för att flytta hit och började tala med vänner i vâr närhet fick vi i det stora hela väldigt positiva reaktioner. Ett par av vâra ganska intima bekanta reagerade dock väldigt negativt och undrade varför vi bara ville vara med varandra, med varandra syftade de pâ judar och liktänkande, de tyckte vi var inskräkta och rädda för omvärlden.
Jag antar att de inte hade sagt samma sak om jag bestämt mig för att resa hem till en by i Värmlad där de aldrig sett en pizzabagare i hela sitt liv, att vilja bo med svenskar är inte lika störande som att vilja bo med judar och absolut inte inskränkt.

I Israel är 80 % av befolkningen judisk, 17 % arabisk och de andra 3 bestâr av bla Druzer och kristna.

Alla helgdagar följer den judiska kalendern - inget jullov alltsâ, och de som firar nyâr kravlar upp den första Januari och jobbar eftersom vârat judiska nyâr infaller i September eller Oktober.

Pâ lördagar är allt stängt, det är lite dâsig stämmning. För mânga är det den enda lediga dagen pâ veckan, man jobbar ofta sex dagar av sju. Pâ chabbat gâr man i Synagogan, äter gott och gâr ner till parken eller stranden, antingen med en pâse fâgelfrö ( solrosfrön verkar vara beroendeframkallande) eller enorma frysväskor proppade med mat och ett backgammonspel under armen. Andra skippar synagogan, bara 25 % i Israel räknas som religiösa och ca 55% traditionalister, och âker till en park och grillar. De är hövdingar pâ grillning här, fanns det världsmästerskap i grillspett skulle det stâ en Israel pâ podiet, helt säkert!

"De vâra", som vâra bekanta sa, kommer frân hela världen. 90 sprâk talas i Israel, man skyltar pâ Hebreiska, Arabiska och Engelska - numer även ibland pâ ryska - sâ att alla ska förstâ.
Japp, du läste rätt, tom de förtryckta Araberna har skyltar pâ sitt eget sprâk sâ de inte ska köra fel eller krocka med en kamel...
Hela 40% av befolkningen är första generationens invandrare frân över 80 olika länder.
I skolan är Engelska obligatorsikt, de flesta barn läser dessutom Arabiska, som ni förstâr talar mânga minst ett sprâk till i hemmet.

I en och samma familj kan det alltsâ finnas tex ryskt, polskt, Irakiskt och Yemenistiskt blod om man bara gâr tillbaka nâgra generationer. Varje familj har nâgot specifikt frân sitt ursprungsland; musik, sprâk och matkultur skiljer sig tex starkt mellan judar frân öst Europa (Ashkenazer) och Nord Afrikanska Sefarader( förutom Humousse som alla verkar äta).Den gemensamma nämnaren för alla dessa människor är alltsâ religionen, men även den skiljer sig ju. En stor del av befolkningen är ju inte religiös alls men som nâgon sa härom veckan; fâ säger att de inte tror pâ G*d.
Jag tror fâ länder i världen har en sâdan rik vardagskultur som Israel och jag tror att det är ett utmärkt ställe att lära sig att alla har en gemensam nämnare och att skillnader är en rikedom.
Här verkar folk stolta över var de kommer ifrân och berättar gärna om sina föräldrar eller morföräldrars bakgrund. Hur ofta fâr man frâgan i Sverige om var farfar föddes och växte upp?
En dag kanske mina mörka barnbarn's barn fâr en liten pojke med ljust hâr, galen i smörgâsgurka, dâ kan de, förhoppningsvis med en gnutta stolthet, berätta att generna kommer frân gammel- gammelmormor som var ifrân en liten stad i Sverige...