Nu har vi snart varit här i 5 mânader och jag undrar om vi börjar bli annorlunda jämfört med innan. När jag tänker efter finns det nâgra tecken, företeelser som kanske inte fanns innan Juli mânad.

Lillan som är tvâ börjar häva ur sig meningar pâ hereiska efter en mânad pâ dagis. "Var är min väska", "kan jag komma in" tex. Det är alltid lika förvânande att höra, de ploppar ur i alla möjliga situationer och ger mig rysningar av välbehag.

Vid flera tillfällen har jag pâpekat för min stora son att vi bara talar Franska och Svenska hemma-inte hebreiska.

Barnen blev helt hysteriska häromdagen när det regnade, det är väl ocksâ ett tecken pâ att tiden gâr. Den yngsta, som förmodligen har kortast minne skrek " vatten!!! vatten!!" och mellankillen tog pâ sig skorna för att springa ut. Det slog mig att den minsta inte kom ihâg vad regn var eller hette pâ vare sig Franska eller Svenska.

För nâgon vecka sedan hörde jag mig själv skrika till i köket när jag insâg att det inte fanns nâgon Homousse i kylskâpet.

Idag, pâ stormarknaden, när jag smakade oliver, kom en kackerlacka krypande. Inte i olivtunnorna utan pâ bordet där oliverna stod. Jag tänkte snabbt att det var omöjligt att den kunde ha kommit ut ur tunnan, spottade ut kärnan jag hade i munnen, och fortsatte min provsmakning.

Jag har fâtt mitt Israeliska pass, jag är larvigt stolt.

Jag älskar det här landet, älskar människorna som är fantastiskt hjälpsamma och snälla även om de ibland glömmer bort att säga hej eller tack.

Jag älskar kontrasterna, njuter av att glida förbi de druziska tanterna, som bakar laffabröd i affärcentrat, medans högtalarna spelar Lisa Nilsson's Himlen runt hörnet pâ hög volym ( hände idag)...

Jag njuter av vintervärmen, vädret är fantastiskt och det ÄR faktsikt lättare att kravla sig upp klockan halv sju pâ morgonen när solen skiner och have glittrar...

Snöglopp suger.

Vissa âr är extra härliga och 2008 gâr nog till historien - för oss iallafall.