Fem nya missiler frân Hezbollah i Libanon föll idag pâ morgonen i norra Israel. Vi bor i mitten, även om det kommer missiler frân norr och söder kan de inte nâ oss, vi bor nâgra km för lângt norr över eller för lângt söder över beroende pâ varifrân de kommer. Jag är konstigt nog inte rädd, men jag känner att situationen tär pâ nerverna. Jag är trött hela tiden, det känns tungt. Oron som gnager förmodligen.
Idag hade barnen insamling i skolan till barnen i söder som lever i städer där missilerna faller regelbundet. Äldsta sonen var med och valde. Jag hittade ett roligt bollspel men sonen sa :
-Mamma, det där är ett spel man leker med ute, de stackarna sitter ju i skyddsrummen, de har inte plats att leka med det där.
Vi valde spel, fick de inslagna och sonen bad att fâ skriva ett kort att sätta pâ presenterna.
Han skrev " Jag tänker pâ dig och hoppas att det snart blir det fred"
Jag betalade, gick, svalde och svalde.
Lämnade ungarna nedanför huset, gick in till frisören och började grâta. Ingen frâgade varför, men jag fick en näsduk och en kaffe, en klapp pâ axeln följt av "ihié bseder", det kommer att bli bra...
En av flickorna som arbetade pâ salongen var frân Frankrike, hon har bara varit här en mânad. Hon kom fram när jag hade betalat, tittade pâ mig och sa "Jag är rädd". Jag gav henne en kram och sa att om hon inte var i armén fanns det ingen anledning att vara rädd.
Här finns alltid nâgot att rädslas över. Jag tror jag föredrar missilier framför självmordsbombare. Missilerna vet vi varifrân de kommer, vi har nâgra sekuner eller kanske tom nâgon minut att hitta skydd. En självmordsbombare kan spränga sig själv i luften precis var som helst, när som helst och du har ingen chans att fly.
Det här är nâgonting som vi lär oss att leva med som alla andra i Isarel.
När vi bodde i Frankrike grät vi ocksâ när det var krig och attentat, men sorgen här är intensivare.
Jag hoppas att det snart tar slut.