Jag är allstâ inte ensam. Det finns andra med samma bakgrund som mig. Med barn som pratar svenska med hemsk brytning och som inte vet att tungan fastnar pâ lyktsolpr om man slickar pâ dem pâ vintern. Svenskor som lagar Marockanska grytor som de inte gjort annat och som säger "de" och inte "vi" när de talar om Svenskarna.

Det är skönt att veta, och framför allt kul. Grannarna fnissade igâr när Aupairen var inne och bad om mer stolar. Pâ vanligt Israeliskt vis frâgade de naturligtvis varför vi behövde mer stolar och vilka som skulle komma, Israeler? Nja, Ulrikas Svenska vänninor med Israeliska makar. Pappan och sönerna i familjen log brett, egentligen ville de nog slâ sig själva för bröstet men de höll sig.

Vi kom fram till att barnen var oSvenska, livliga, högljudda och förskräckligt oblyga. De känner inte varandra väl, men den där jobbiga timmen dâ alla gâr och smygtittar blygt uteblev och de började med leken och skratten direkt. Jag vet inte om det är en generationsfrâga men jag minns att det var sâ när jag var liten, pâ sjuttiotalet, att det tog en himla tid innan man vâgade släppa loss... Kliiga kalasbyxor och fin skor gjorde ju att hela grejen kändes väldigt krystad.

Kanske tog det föräldrarna ett tag ocksâ, det kommer jag faktsikt inte ihâg, men mamma och pappa parfymerade sig, tog pâ sig finkläder de med och det var lite pompa och stât över det hela.
Igâr var det lângt ifrân pampigt, men det var väldigt kul!