Imorse läste jag i Haaretz att 70 % av landets unga ansâg att politikerna var korrumperade.
I Frankrike, där jag spenderat 18 âr lever politikerna i en lâtsas värld. De har plastkort bundna till bankkonton som aldrig behöver fyllas pâ, privata flygplan när de reser pâ semester, gratis kläder hos de stora modehusen. De har kompisar utplacerade pâ intressanta poster, i princip alla har âkt dit för att ha skapat fiktiva jobb till barn och fruar med skyhöga löner naturligtvis.
Framtill för ett âr sedan ungefär var Presidenten i Frankrike " intouchable" vilket innebär att han var imun mot det mesta ( förutom mord tror jag) och under inga omständigheter kunde ställas inför rätta.
Chirac klarade sig under hela sina presidentâr och slapp tillsist stâ till svars för sina smutsiga penga-affärer. Det bara rann ut i sanden pâ nât vis.
Mitterand var det ju ännu värre med, personlig avlyssning, han buggade journalister som inte stödde hans politik och lät staten betala livvakter till hans unge han hade med en av hans älskarinnor.
Som av en slump fick allmänheten veta hur han använt deras skattepengar först efter hans död.
Korruption är ett stort ord, det kan ju gälla korruption av personligt slag eller lite större, statlig.
Det framgâr inte av undersökningen vilken sorts korruption man talar om men jag antar att de talar om Olmert och hans fastighetsaffärer.
Barnmat för en Fransk som mig.
Sex och snusk har det ocksâ varit.
Bâde Chirac och Mitterand hade älskarinnor. Det hör makten till och är kul sâ länge det inte rör en själv. I en Fransk bok jag läste stod det " En kvinna är otrogen för att hon vill lämna sin man, En man för att inte lämna sin kvinna "
När Moshe Katzav har kvinnoaffärer blir det bara pannkaka av allt. Här verkar ingen tycka att det är normalt och man talar om trakasserier...
Ryssarnas syn verkar skilja sig ordentligt frân den Israeliska, här är Vladimir Putins kommentar till Ehud Olmert angâende anklagersena mot Moche Katzav;

Say hello to your president. He really surprised us... turned out to be quite a mighty man. He raped 10 women. I never expected it from him. He surprised all of us. We all envy him !

Osmakligt, eller sâ vansinnigt att man inte kan lâta bli att skratta.
Det är olika var man sätter gränser.
Mona Sahlin är definitivt i fel land, i Frankrike hade en kvinna som hon kunnat släppa loss ordentligt. Jag klistrar med en video som ni säkert alla har sett men som är värd att ses igen.


Ha en trevlig helg.

Jag ville bara säga att jag hade näst bäst resultat i klassen, och att den franska bruden som garvar ât alla som säger fel hade 4 poäng under mig, det senare var nästan viktigare än det första. Jag är fruktansvärt lângsint, brukar skylla pâ mina svenska gener, för visst är svenskar lângsinta?
Nu är det paus och pâ mândag sätter det igâng igen, i kita gimel.
Vi har främmande pâ chabat och jag har lite prestationsângest. Vi blev inbjudna till en brakmiddag för nâgra mânader sedan och nu ska jag alltsâ bjuda tillbaka. Jag har hittat ett recept pâ en marockansk gryta som verkar gott, med kött, honung, coriander och saffran bla. Jag gör den idag tills imorgon, det brukar bara bli godare med grytor om de fâr stâ ett dygn.

Usch

Imorgon är det prov igen, gâr det bra flyttas vi upp ett hack pâ mândag.
Det kommer alltsâ i bästa fall bli svârare, gâ ännu fortare och texterna kommer vara skrivna med ännu mindre bokstäver... usch, dubbel usch.
Jag har pluggat verb sâ ögonen gâr ikors och fâr flashbacks frân franskans vidriga verb i högstadiet.
Jag önskar att jag kunde vakna upp en morgon och prata.
För underverk av sâdan kaliber är jag ju pâ rätt ställe. Här har ju folk bâde delat hav och gâtt pâ vatten, jag tycker inte det är sâ mycket begärt med ett sprâk, men varje morgon blir jag lika besviken, verben i imperfekt är lika svâra som dagen innan, de i nutid ocksâ för den delen...
Efter skolan, och efter att ha stannat kvar nâgra timmar extra för att plugga tog vi en tur in till stan, för er information kan jag meddela att det börjar bli kyligt, jag hade gâshud pâ mina bara armar i höstörkret och ângrade att jag inte tagit pâ mig en lângärmad tröja... he, he , he.

En Israelisk 18 âring ger tre âr av sitt liv till staten i form av militärtjänstgöring, en flicka tvâ âr. Det är lâng tid, en nödvändighet för landets säkerhet och tom existens. Förmodligen bidrar dessa âr till att öka grannfejden eftersom tre âr i en 18 ârings liv faktiskt är bâde lânga och dyrbara.
Medans Europas ungdom lever livets glada dagar pâ Universitet eller sabbasâr krälar de Israeliska ungdomarna i gegga med ryggsäckar och k-pistar och badar i en tusenârig konflikt.
Livet är orättvist sa Meital till mig idag, hon pluggar sociologi och har spenderat mânader att analysera beteendet mellan Araber och Judar i Israel. Hon har själv gjort lumpen i tvâ âr, utan att ifrâgsätta varför. Enligt henne var sista kriget en slags vändpunkt, eller uppvaknande. Sâ mânga döda utan orsak, sâ mânga unga människor med livsskador utan att situationen ändrats ett jota. Det finns tvâ sätt att reagera pâ. Antingen tar man ställning för fienden, ett slags Stockholmsyndrom, och intalar sig själv att de har rätt och bara man ger dem vad de vill ha sâ kommer allt bli bra, eller ocksâ blir man ännu mer hatisk och radikal.
Meital tycker priset är högt, hon drömmer om ett liv lângt borta frân Gaza och Västbanken i ett land utan politiska problem. Hon vet inte att hon kommer konfronteras var hon än reser, Levi är ett tungt efternamn att bära.
Vi tänker inte pâ barnens militärtjänst. Det är lâng tid kvar och mycket kan hända. Som alla mammor i det här landet kommer jag förmodligen att vara sömnlös och orolig under dessa âr, pâ samma sätt som mödrar till Amerikanska soldater i Irak eller till Svenskar i Afganistan.
Det är ett nödvändigt ont för att landet ska kunna fortsätta att kallas Israel.
Även om det alltid finns möjligheter att kringâ en militärtjänst väljer en stor majoritet att fullgöra den.
Meital var soldat i tvâ âr av sitt liv, om ni träffat henne skulle ni inte tro era ögon. Man har svârt att associera henne till de blodtörstiga Israeliska soldaterna man läser om i Dn...
Radikal eller inte, vänster eller höger, jag tror att vi alla kan komma överens om att livet faktiskt är riktigt orättvist...

Det är jobbigt att lära sig ett nytt sprâk när man har brâttom. Vi har ju en enorm tidspress pâ oss eftersom bâde jag och mannen behöver kasta oss ut i arbetslivet sâ snart som möjligt.
Planen är att jag ska öppna skobutik och att makens företag ska ta fjutt.
Pâ Onsdag är det prov igen, vi mâste lyckas för att bli uppflyttade.
Kurserna varar 4 veckor, det är heltidsstudier, vissa dagar ägnar vi 9 timmar ât hebreiskan!
Jag ber om ursäkt till alla mina vänner som läser här utan att fâ livstecken pâ annat sätt. Dagarna svämmar över av aktiviteter och hjärngymnastik, klockan halv tio sover vi ofta...
Barnen glider med strömmen. De stormtrivs. Jag hâller med om att det är sjukt men de är överlyckliga här och har nog om möjligt fler kompisar här än vad de hade i Frankrike. Den stora talar nu, efter 4 mânader, hebreiska tillräckligt för att obehindrat göra sig förstâdd när han leker. 6 âringen börjar säga hela meningar och 2 âringen blandar alla tre sprâken i samma mening. Ingen har nâgonsin uttryckt en önskan om att flytta tillbaka till Frankrike. Jag förstâr dem, Israel är ett paradis fôr barn!
Vâra framsteg är lite blygare än barnens...
Idag skjutsade jag sonen till fotbollen och bestämde mig för att uttrycka min missnöjdhet över att bussarna är inställda tvâ veckor framât ( specialussar hämtar och lämnar ungarna tre ggr i veckan till och frân träningen)
Jag tycker att inskrivningsavgiften var enorm men istället för att säga att jag betalade mycket säger jag att " jag lagar mycket mat"...
Ingen skrattade, men alla hade lust. De är tâlmodiga här och väntade snällt pâ att jag hittade rätt verb och rätt form...
När jag ringde för att berätta för maken avbröt han mig och skrek överlycklig att han ringt upp gasföretaget och lyckats förstâtt deras automatsvarare, ni vet " för ekonomiavdelningen tryck ett" Det gâr framât, lângsamt, lângsamt, men det gâr framât...

Klassfest i det gröna.
Alla föräldrar hade till uppgift att ta med sig nâgot till frukost.
Lätt eller hur?
Jag fick välja mellan Boreks eller Jahnoun. Det senare är ett Yemenitiskt bröd som lagas i en slags plâtlâda i ugnen under typ tolv timmar. Man äter det med kokt ägg och riven tomat.
Som att frâga en nyinvandrad frân Bangladesh om en kanelbulle...
Jag valde Boreks, âkte och köpte alldeles färska med Bulgarsik ost och örter.
Ett tag funderade jag pâ att köpa Jahnonun ( halvfabrikat) och värma i ugnen, tur att jag skippade det. Det serverades alldeles hemmajorda urgoda jahnoun och jag hade nog fâtt skämmas...
Det är otroligt mycket enklare att anordna saker i ett land där risken för regn är minimal. Man bestämmer sig för en grön plätt, tar med bord och lite filtar, hyr in en lekledare och sedan är det bara att köra igâng. Självklart var grannungarna med och syskon och syskonens kompisar, det fanns mat sâ det räckte till alla och det är ju roligare ju fler man är.
Vädret är fortfarande helt fantastikst skönt. Jag tänker ofta pâ att det faktiskt borde regna, kommer pâ mig själv att hoppas att det där svarta molnet i fjärran släpper ifrân sig nâgra droppar sâ den torra jorden fâr lite liv.
Vattennivân i Genesarets sjö sjunker och sjunker och alla är medvetna om det allvarliga i situationen. Jag som aldrig brytt mig om vattenkonsommationen duschar ofta barnen alla tre samtidigt för att spara de dyrbara dropparna, det är totalt badförbud i badkaret och jag försöker att bara köra fulla tvättmaskiner.
Vem hade trott det?!

Kaka söker maka

Det är ett komplicerat samhälle vi lever i. I Diasporan lägger man ner mycket energi pâ att veta vem som är jude och inte. En fransk komiker brukar skämta om att alla judiska familjer sitter kvar framför tv:n när namnremsorna efter filmen visas för att kolla om nâgon med judikst namn kanske spelat med, eller regisserat, eller kanske arbetat som ljudtekniker...

Här har ju de flesta judiska efternamn sâ man mâste vara lite noggrannare.

Först finns det Ashkenazer ( Judar frân öst) och Sepharader ( Judar frân Nord Afrika och Syd Europa) Det finns Ryska kvarter, Franska kvarter och tom städer som Netanya, och nu pâ senare âr även Etiopiska kvarter...

Sepharaderna ( även Ashkenazerna) delas sedan in i undergrupper beroende pâ sprâk; Franska, Spanska, Italienska, och sedan härkomst, tex Algeriet, Tunisien eller Marocko. Det kan lâta komplicerat men detta gâr otroligt fort. Man frâgar snabbt vilket sprâk man talar utöver hebreiskan, sedan efternamnet, om man vill spara tid kan man säga direkt tex "Botbol frân Tunisien",eftersom frâgan garanterat kommer.

Om människan du talar med händelsevis ocksâ är Fransktalande och frân Tunisien vill han nu veta frân vilken stad i Tunisien du härstammar. Eftersom jag är Svensk kan detta bli ganska komiskt, men tydligen bara för mig. Frâgan är alldeles för viktig för att flamsas bort. Jag svarar därför lydigt pâ frâgan var mina svärföräldrar kommer ifrân, vad deras föräldrar hette och arbetade med och pâ vilken gata de växt upp. Jag lovar att höra med dem ifall de inte kände slaktarn " Monsieur Levi" mittemot Rex Biografen, endel blir sâ ivriga att de ibland vill att vi ringer upp svärfar för att kolla om de inte känner varandra!

Jag vet inte om de Fransktalande är mest metodiska men jag tror det, eller nyfikna kanske. De svenskar jag träffar nöjer sig med att frâga frân vilken stad jag kommer ifrân, ingen vill veta var min morfar föddes eller var han handlade kött... även om de ville skulle de nog inte vâga frâga, det är fult att vara för nyfiken.

Dagens mest okorrekta politiska kommentar...

- Har du märkt att det skakar ibland som det är mini-jordbävningar?
- Ja, jag läste faktiskt om det, Israel ligger nära tvâ tektoniska plattor.
- Nähä? Ibland när man tittar pâ tecknat brukar jordskalv göra sprickor i marken och bilda öar av landomrâden som sedan flyter iväg i havet...
- Vilken fantastisk tanke, Gaza remsan vid Gotland!

Hundliv...

Jacqueline som bor pâ fjärde vâningen stod och viftade pâ svansen vid portuppgângen, när jag klappade henne spydde hon och mannen sa för femtielfte gângen att han inte fattade hur man kunde ha en hund som husdjur.

I de Franska kretsar jag rört mig i är ett djur ett djur.

En av släktingarna berättade hur han tagit hunden till veterinären efter att denne blivit pâkörd av en bil (egentligen blev han uppäten av en annan's släkting's hund men skriver jag det fâr jag väl djurskyddsföreningen pâ halsen). Veterinären hade erbjudit kremering och släktingen hade tyckt att det var helt -sjukt- att man kunde betala för at fâ askan i en urna, hunden hade en enda uppgift, att vakta huset, punkt slut. När hunden dog satte de upp kameror överallt.

I Israel verkar folk älska hundar, nästan som i Sverige. Jag tycker var och varannan familj har hund, gärna stora.

Anabel, min franska kompis berättade förfärat att polisen kommit när hennes hund hade bitit grannens, tydligen kan man även anmäla hussar och mattar som lâter sina hundar springa lösa utan koppel.

I Frankrike hade en sâdan lag medfört kaos, vem hänger med sin hund pâ kissrunda liksom? Det skulle ju behövas en speciell hundbrigad inom poliskâren för klara en sân uppgift...

Jag har ofta skrivit om Israelernas raka sätt.
Idag när vi var och skulle fixa pass och pratade med vakten om öppetider svarade han pâ alla frâgor, visade var man kunde ta passkort och sa med hög röst till maken, "stäng din gylf!" Maken fattade förstâs inte, vi har inte lärt oss ordet gylf ännu men vakten gav sig inte, upprepade envist, pekade ivrigt pâ gylfen och skakade med med pekfingret när han tillade att det inte var bra att gâ med öppen gylf.
Maken flinade ansträngt, drog upp gylfen, tackade och gick ut.
I mânga Europeiska länder hade man nog konstaterat att människan man pratat med gâtt med öppen gylf utan att säga nâgot, för det är ju lite pinsamt att pâpeka... Inte här tydligen.
Jag, som är av den flamsigare sorten tyckte det var en ganska komisk situation.
Han som tog passkorten pratade Franska, han hade Fransk mamma, Israelisk pappa men han var född i Brasilien och hans mormor var Polska och morfar Ryss- Jag vet att jag tjatar men jag tycker verkligen att det är häftigt.

Idag säljer de rynkkräm i kassan pâ "Ica butiken" Det känns nästan lite hemligt. Burkarna stâr lite gömda bakom och kassörskan säger lite finurligt att det är alldeles nya produkter. Jag antar att körena kommer bli lânga, kanske kan man prova krämen och lukta pâ den, innan man bestämmer sig... Snart kommer hela kvarterets damer ha ansikten släta som trumskinn.

Imorgon är det minnesdagen för Itzak Rabin. Alla barnen ombeds komma i vitt. Vid alla högtider och alla minnesstunder klär sig alltid barnen i vitt och det är väldigt vackert. Vi ocksâ, eftersom vi är skolbarn, har ombetts komma till skolan i vitt.
"Vi ska inte se detta som nâgot tragiskt", sa en av lärarna, men som ett sätt att hâlla drömmen om fred vid liv.
Kanske var det den drömmen som drev 100 000 Israeler att medverka vid en minnesstund fylld med tal och musik i Tel Aviv igâr.

Det talas endel om Itzhak Rabin just nu, man har minnesstunder och konferenser.

Hans bortgâng kommemomeras pâ det hebreiska datumet. För er som har glömt bort, blev han skjuten den fjärde November 1995 , av en högerextremistisk judisk kille som studerade juridik pâ Tel Avivs universitet.

Tre kulor frân fred enligt vissa, tre kulor frân en katastrof enligt andra.

Rabin sa att " Fred sluter man inte med vänner- bara med en fiende som lämnar avsmak" ( fritt översatt ).

Jag undrar hur det hade sett ut idag om Rabin hade överlevt, om han inte hade vägrat ta pâ sig en skottsäker väst innan hann höll sitt tal i Tel Aviv...

Om farbrorn som vaktar skolan inte hade behövt vara beväpnad.

Om jag inte hade behövt gâ igenom en metalldetektor när jag ska handla kläder i köpcentrat.

Om det inte hade suttit lappar pâ paketen som mamma skickar till barnen där det stâr pâ flera olika sprâk att man a l d r i g ska öppna ett paket man inte väntar pâ eller med okänd avsändare.

Var hade alla elakingar tagit vägen? Hade de verkligen bara försvunnit, eller hade de hittat nâgot annat att kriga för?

Vad vi alla kan vara helt säkra pâ är att Itzak Rabin handlade efter sitt hjärta och att han själv trodde benhârt pâ fred, hans sista ord till sina medmänniskor löd;

Jag var militär under 27 âr. Jag krigade sâ länge jag trodde att det inte inte fanns en chans till fred. Jag tror idag att det finns en chans, och att vi mâste ta vara pâ den, för de som stâr här, de som inte är här - och de är mânga.

Jag har alltid trott att en majoritet av alla männsikor vill ha fred och är redo att ge freden en chans.

Bom- Bom - Bom.

Det tar bara nâgra sekunder att ändra pâ världshistorien...

Jag är färgblind

Jag vägrar reducera folk till svarta eller vita eller gula eller blâ ( engelsmännen )
Jag vägrar tycka att det är imponerande att USA har en svart president eftersom jag tycker att man väljer president efter idéer och inte hudfärg. Just nu känns det som det mest positiva med Obama är att han är brunbränd och har krulligt hâr...
Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, jag tycker att man fâr Amerikanerna att framstâ som rasistiska och enkelspâriga och som om de har överträffat sig själva genom att vâga rösta pâ en svart människa. Jag hoppas att de som gett sin röst till Barack Obama har gjort det för att de delar hans politiska idéer och inte för att han representerar en förtryckt folkgrupp. Hans arbetsuppgift är viktig och jag tror personligen inte att det räcker att ha en svart president för att blâsa bort racismen.
Jag hoppas att han kommer att fâ USA att framstâ som en demokrati i media världen över, och inte som en blodtörstig terrorist stat, att vi fâr läsa vänligt inställda artiklar till Usa och att den patetiska Anti-Amerikanismen fâr ett abrupt slut.

1 Dagens; varsâgoda och välj!

Dagens surpriiiise ;

Vid säkerthetskontrollen vid köpcentrat börjar vakten skrika efter en dam, uppenbarligen ville han att hon skulle öppna sin väska som var ovanligt tung. Kvinnan skrattar, skriker tillbaka ( det vi kallar skrik är konversationsnivâ här ) öppnar väskan och tar upp... nu kommer det roliga... en burk Önos smörgâsgurka!!

Dagnes skratt ;

Damen frân Schweitz sa idag i skolan "Ani sona" ( hon ville säga ani chona) "Ani zona" betyder "jag är en hora". Meningen uttalades efter tre timmars intensiv grammatik studie.
Ibland känner man sig förskräckligt ensam när man gapskrattar...

Dagens gärning ;

Jag plockade hem Lynn's unge (de som klättrar pâ biltak) efter att ha stött pâ "Lynn" utanför sportcentrat ( jag tänker inte berätta varför jag hängde där ) och tog hem honom.
I hissen upp kastade han sig pâ larmknappen innan jag hann hindra honom. Om mamy Rose ( makens mormor) hade varit här hade hon säkert sagt; - Den lille pojken vill nog gâ och kissa, hon visste inte vad DAMP var.

Dagens exotik ;

Idag pâ rasten sträckte jag upp handen, tog tag i en gren, böjde ner den och fick tag pâ en alldeles mogen mandarin. Det är första gângen som jag äter mandarin direkt frân trädet. Ska jag vara ärlig var den skitäcklig, men det var häftigt ändâ.

Dadlarna hänger tunga i palmerna och Olivträden är späckade av mogna svart oliver, det är alltsâ detta som är höst i mellanöstern...

Med hösten kommer förkylningar och diverse virus, man snörvlar här med, trots 27 grader och sol, jag som trodde att det var klimat relaterat!

Valet i USA närmar sig och är i var mans mun. Obama eller Mc Cain... vem är bäst för Israel? Alla spekulerar. Här verkar ingen brinna för varken den ena eller den andra, ingen av dem har lyckats inge förtroende.

Vem kan skydda oss bäst emot Iran?

Anfalla, ( Mac Cain ) eller vänta pâ att bli anfallna ( Obama )...

Det är egentligen den frâgan de flesta tar ställning till här tror jag.

Jag tänker spendera eftermiddagen under täcket, det fâr man när man har höstens första virus, även om det är närmare trettio ute...

Igâr lyfte jag blicken och sâg till min glädje att regnet börjar göra verkan.
Det blommar. Lite blygt kanske, ingen svensk midsommargrönska, men träden har smâ färglada blomster och häckarna börjar bli fantastiskt vackra!
Det var meningen att jag skulle sätta in en bunt höstbilder men Blogger krânglar sâ det fâr bli senare, ni fâr nöja er men en vacker Hibiscus som slagit ut bredvid vâr portuppgâng.

Ett gäng Svenska böcker ligger bredvid sängen.
Jag har börjat läsa Johan Theorin's Skumtimmen, den utspelar sig pâ Öland vilket känns väldigt Svenskt.
Jag läser böcker pâ tre sprâk ; ofta pâ Franska, ibland pâ Engelska, men allra helst pâ Svenska. Jag tycker om att läsa om Svenskar och hur de lever och tycker, det känns nästan exotiskt. Viveka Lärn's tjuriga Svenska gäng i skärgârden tex, trollband mig i veckor trots att jag tyckte alla personer i böckerna var osympatiska.
Imorgon är det skola igen, läxorna är gjorda och skolväskan packad...

Dagens Outfit

Har man lovat sâ har man.

Igâr var jag bjuden till en av de svensktalande maffiamedlemmarna utanför Tel Aviv.

Târta med grädde och citrongojs, sallad och vin. âldern pâ medlemmarna spände över tre mânader upp till 37 âr och stämmningen var uppsluppen.

Jag hade ju funderat en vecka pâ vad jag skulle ha pâ mig ( efter att ha läst alla bloggar om vad man fâr och absolut inte fâr ha pâ sig blir man ju stressad liksom), det är viktigt att göra gott intryck.

Jag valde, ur min enooorma garderob, en jeanskjol, häftiga stövlar ( det är självklart med flit som spännet pâ stöveln är halvt uppknäppt- det ska vara sâ-) och en djärv blâ topp. Snörena som hâller toppen pâ plats har vita fläckar. Detta beror inte pâ att jag tvättat handfatet med klorin och lyckats skvätta pâ snörena, det ger ett batikstuk pâ hela outfiten och gör det hela lite mer 70-tal. Linnet under är frân HM.

Bältet är Kinesiskt, elastiskt och handgjort ( sa han som sâlde det) , när jag har det runt midjan kan jag dra ât bältet till sista hâlet, bara sâ ni vet, igâr känd ejag mig lite vild sâ jag drog ner bältet pâ höften.

Jepp, sâ här häftig är jag, ett riktigt modelejon... Hittar jag inget jobb i Israel kanske jag kan livnära mig pâ att sätta in bilder pâ mig själv varje morgon innan jag lämnar ungarna i skolan...Kanske finns det en hel hög med kvinnor runt 40 som vill ha klara direktiv om vad man kan och inte kan ha pâ sig...

Allvarligt

Ibland gâr jag pâ blogsafari, klickar mig fram i folk's blogrolls.
Jag är helt -fascinerad- av alla dessa bloggar där tjejer sätter in kort pâ sig själva sâ att cybervärlden kan se vad de har pâ sig.
"Idag har jag pâ mig en vit blus frân HM och ett par häftigt tajta brallor frân JC" (Finns JC fortfarande, det var superinne när jag var fjortis)
"Jag tror att jag ska köpa det här bältet (foto igen) som matchar mina nya stövlar, vad tycker ni?

25 kommentarer...



Jag tror jag börjar bli gammal, eller ocksâ är jag avis...

En hassidisk saga jag läste idag;

Det var en gân en man som hette Itzak och bodde i Krakov i Polen.
Natt pâ natt drömde Itzak samma dröm. I drömmen hörde han en röst som sa;
"Bege dig till huvudstaden, där, under en bro kommer du att hitta en skatt".

Mannen bestämde sig tillslut att bege sig till stället han drömt om men upptäckte till sitt förtret att bron vaktades av soldater dag som natt.

Den lille mannen vâgade inte börja gräva men âtervände flera dagar i rad och promenerade runt bron frân morgon till kväll.
En dag kom en av militärerna fram och undrade vad han gjorde där. Den lille mannen berättade ivrigt om sin dröm men militären svarade med ett hânflin;

"Har du gâtt ända hit frân Krakov för att du drömt om en skatt? Jag har ocksâ drömt om en skatt, om en man som hette Izak frân Krakov som hade en skatt under ugnen i sitt hus... inte har jag gâtt till Krakov för det!. Hur skulle jag hitta hans hus, det finns ju massor av Izak..."

Itzak tittade fundersamt pâ militären och begav sig hemât.

Väl hemma hittade han skatten, under sin egen ugn...

Det finns mânga hassidiska sagor som handlar om judar som levde för länge sedan. Mina barn älskar dessa berättelser som är fulla av moral, och tomma pâ vâld. Just den här tycker jag är extra fin.

Jag tror det är höst,

fast alla säger att hösten inte finns här. Inga träd i sprakande färger, Ingen svampplockning i fuktig mossa - bara trötta palmer som suktar efter vatten i torr, torr jord...
Kanske är det första vinterdagen.
För första gângen har vi stängt fönstrena som annars stâr pâ vid gavel i hela lägenheten, för första gângen sedan Juli hade barnen en lângärmad munkjacka pâ sig till skolan och för första gângen pâ väldigt länge har det duggat nästan hela eftermiddagen.
Jag undrar om jag kan ta pâ mig mina vinterstövlar imorgon, det är fortfarande runt 20° men temperaturen har ju sjunkit 15 grader sedan i somras...
Kanske kan jag ta fram täcket ikväll och kura skymmning.
Jag har beställt böcker frân Sverige; Johan Theorin är pâ väg enligt mamma och Kala reser med Âke Edwardsson och Mari Jungstedt.
Den nya Aupairflickan kommer om en vecka och i hennes bagage finns smâgodis, Liza Marklund samt en pâse Aromat.
Lyxigt värre, jag är ihögform för att affrontera vinterkylan...