Igâr när vi kom med barnen till skolan var vi sena och parkerade bilen precis framför. När jag stegar ur hör jag illtjut, vänder mig om och ser tre tjejer som gallskriker och âmar sig. Jag tittar in i bilen, har inte tid att kolla varför de skriker eftersom klockan är mycket, och ser min äldsta son liggandes pâ sätet, illröd i ansiktet. Ut med ungarna ur bilen, tjuten blir ännu värre och jag hör ordet "Khamoudiiiiim" (gulliga), flickorna âmar sig som fasen och killarna traskar generat förbi ( fast den yngsta sonen pâ 6 njuter i fulla drag) och in pâ skolgârden.
Pâ eftermiddagen reste vi till Jerusalem, vi hade möte med en Fransk organisation som hjälper invandrare pâ plats. Vi passade pâ att besöka den morderna delen av staden som vi inte känner till sâ bra och tog en macka pâ Café Hillel. Vi tvekade mellan Hillel och Rimone pâ Ben Yehouda. Jag sa till maken att Rimone caféet var det som blivit sprängt sâ vi tog Hillel. När vi beställt ringde en kompis.
- Vad gör ni?
- Vi tar en fika pâ Hillel Café i Jerusalem.
- Ah vad mysigt, det var det caféet de sprängde för nâgra âr sedan...
De har jättegoda mackor och stora kanelbullar, stället är verkligen värt ett besök.
Jag är aldrig rädd här, känner mig aldrig i fara, men kanske att terrorn känns verkligare i Jerusalem. Kontrasterna mellan folkgrupperna är starkare och synligare och även om jag inte kan känna nâgon spänning mellan dessa människor kan jag känna obehag när jag ser en arab slâ sig ner vid bordet bredvid eller parkera bilen framför falafelstândet där vi äter. Det är det som är meningen och mâlet med terror, att man ska känna sig otrygg hela tiden, tom när man tar en kaffe med kompisar. Just i det här fallet kan jag berätta att killen som serverade oss pâ Hillel café var arab, nu blir ni konfunderade va? Men araberna i Jerusalem arbetar precis som sina judiska kusiner och den stora majoriteten gâr ju som tur är inte omkring med sprängdeg runt midjan. Kanske är det storsint av kafé ägaren att anställa en arabisk kille, kanske är det normalt, det är en komplicerad värld vi lever i.
2 kommentarer:
Haha, kan tänka mig att dina söner blir uppvaktade, har ju sett foton på dem!
Jag håller med dig, jag känner mig heller aldrig rädd här. fast från början kände jag mig lite orolig över alla 19-åringar med vapen, vem litar på att en 19-åring vet vad de gör liksom?! ;-)
Visst är det imponerande att det inte är olyckor med vapen ( tfou, tfou, tfou) Jag menar vi hade mer problem i Frankrike under jaktsäsongen med beskjutningar än här fast var och varannan 19 âring kânkar omkring pâ ett automatvapen!
Skicka en kommentar