Ganska ofta skrattar jag ât Israelens framfusiga sätt, det finns liksom ingen plats för krusiduller, inget förspel som i Europa, där man gärna pejlar läget lite innan man släpper loss.
En dsikussion gâr ju crescendo, vissa saker säger man inte till folk man inte känner.
Här är det pang pâ bara. I gâr parkerade vi bilen "à la Parisienne", med en marginal pâ över 30 cm till bilen bakom. Det är massor, man kan ju lätt ta sig ur parkeringsfickan, tyckte vi i allafall. Ut frân bilen bakom for en lite skallig gubbe som skrek sig blâ. Maken och jag satt som frâgetecken innan vi fattade vad han skrek för. Eftersom alla här lägger sig allting kom det snart en hel samling människor runt bilen som försökte lugna ner karln, bilen bakom honom hade dessutom âkt i väg sâ nu hade han över 10 m lucka bakom sig ocksâ. Men han var fortfarande inte nöjd, alla andra log, vi ocksâ, egentligen var han nog bara rädd att han inte skulle kunna köra ut bilen.
En av karlarna som lade sig i sa till mig; man mâste förlâta, med araberna inpâ knuten har vi alla nerverna pâ utsidan. Dâ fnissade jag ännu mer, fast inte sâ det syntes.
Imorse lämnade jag barnen pâ skolan, mellansonen som är sex sa hejdâ dâ jag hörde bakom mig en "mamma röst" som sa;
- aah är Det S? Jag vände mig om,
- är det du som är S's mamma?
-Ja
- Min dotter älskar din son.
Röstläget var det samma som innan, inte tillstymmelse till viskning.
Vad svarar man pâ det? Jag klämde till med ett "verkligen" ( jag har ju ingen enorm vokabulär ännu) Jag vet psykologer som skulle fängsla sâna morsor, fast flickan brydde sig inte ett skvatt och gjorde inga försök att tysta ner mamman. Kanske är det just därför som sydlänningar verkar lyckligare, de säger vad de tycker och inte vad de förväntas tycka.