Psykologisk press.
Ett nytt krig har startat.
Jag hör frân höger och vänster om vänner som fâtt sms undertecknade av Hamas där det stâr trevliga saker som " vi ska skära huvet av era barn", "död ât alla j-xx-r ( jag vill inte ha folk som googlar pâ den meningen pâ min sajt)".
Massutskick av email med racistiska angrepp.
Hackade Israeliska internetsajter här i Israel med texter som " vi kommer att förinta er"
Pâhopp frân anonyma pâ facebook som tydligen letar upp folk med anknytning till Israel och med judiska namn för att förolämpa dem i skrift.
I Frankrike har flera judiska ungdomar blivit nedslagna pâ gatan. Judiska skolor är under sträng poliskontroll och barnen fâr inte gâ hem själva. En stor Fransk judisk komiker var tvungen att ställa in sin show efter att proPalestinier skrikit slagord i teatern.

Israelen känner sig oförstâdd, utlämnad och själv. Han känner naturligtvis stort obehag när han ser pâ tv hur Européerna bränner landets flagga, spottar pâ den och skriker aloa akbar framför ambassader i hela Europa. Grannflickan berättade att hennes nätkompis slutat svara pâ hennes email. Flickan är tretton âr och ställs alltsâ till svars för vad hennes land valt att göra, lite ungt kanske...

Idag i tidningen stâr det att underrättelsetjänsten varnar förr terrordâd i Israel; Hamas planerar att skicka självmordsbombare.

Mânga undrar säkert hur sjutton man kan vilja bo här dâ. Hur man frivilligt kan ta med sig smâ barn hit och faktiskt trivas...
Det är vârat land. Här kan vi vara det vi verkligen är utan att vara rädda. Vi kan be fredagsbönen trots att fönstret stâr öppet. Barnen kan ha kipporna pâ sig pâ väg till synagogan och vi kan önska varandra gott nytt âr utan at kasta en skrämd blick bakom axeln. Jag kan läsa böcker med hebresik text pâ offentliga ställen och bära en davidsstjärna synlig runt halsen tom när jag är i folksamlingar. Jag behöver inte stava för barnen att inte svara om nâgon okänd frâgar om de är judar.
När jag pratade om kriget med min 8 âriga son svarade han;
- Mamma, jag är rädd för kriget, men jag är mindre rädd här än vad jag var i Frankrike.
Även om terrorn här är vardag sâ är kriget nâgot som kommer och gâr, antisemitsmen vi kände i Frankrike var konstant.