Funderingar kring attentatet i Stockholm

Under min korta och intressanta karriär som frukt och grönsaksexportör till Sverige kom jag i kontakt med stora importörer över hela Sverige. Utan att citera namn eller firmor kan jag tala om att flera ïnköpschefer förklarade att de inte vâgade köpa frukt ifrân Israel pga vad de kallade "invandrade minoritetsgrupper". En stor kedja berättade att de fâtt sina affärer sönderslagna och nerbrända efter att ha sâlt Israeliska apelsiner.
Priser och kvailteten pâ vâra frukter var tydligen outstanding, men de ville inte ha problem och definitivt inte se fler affärer brinna ner.
Min chef ville inte att vi skulle diskutera politik, vi var ju där för att sälja frukt och inte försvara murar eller inrikespolitik. Det hade han ju rätt i sâklart, men eftersom han inte förstod svenska kunde jag inte lâta bli att svara en högt uppsatt chef pâ en av Sveriges största matkedjor.
Jag undrade snävt om han tyckte att det var en lösning att ge efter för "extrema minoritetsgrupper" och om nästa steg var att stänga Systembolagen, förbjuda alkoholförsäljning och julgranar pâ offentliga platser.
Jag fick till svar att "sâ lângt kommer det aldrig att gâ i Sverige", vi importerar frân Spanien i stället.
Det kändes som ett väldigt genomtänkt svar...

I Sverige när en självmordsbombare spränger sig i luften ger första förbipasserande hjältemodigt förstahjälpen till kamikazen utan att ens tänka tanken att det finns en enorm risk att han exploderar med självmordsbombaren.
I Sverige undrar man förvânat och lite yrvaket varför nâgon vill dem illa, de har ju inte gjort nâgon förnär. Hittills har ju Sverige varit känt för att hebergera terrorsiter som varit aktiva i södre delen av Europa, varför börjar de spränga sig själva i luften pâ hemmaplan helt plötsligt? Eller som jag läste nâgonstans " hur kan de vara sâ dumma att de skiter i sin egen säng"?
Som utomstâende och svensk är det pâ gränsen till fascinerande, nästan overkligt naivt...

Vad händer nu dâ?
Man kanske försöker med " det är en isolerad akt", ett vansinnesdâd begâtt av en psykisk labil man.
Det handlar om en minoritet, detta representerar inte alla muslimer, Imamer uttalar sig offentligt och säger att det är emot Islam...Vi som bott i London, Paris eller Madrid kan ramsan utantill. Den är där för att lugna, att resonera, men i slutändan gör den bara folk mer förbannade eftersom den repeterar vad alla redan vet.

Vems fel är det att det blivit sâ här? Varför känner sig en minoritet av den muslimska invandringen sâ illa behandlad att de spränger sig själva i luften i hopp om att döda eller amputera Européer och otrogna?
Vem är vem?
Jag tror dessvärre att det inte bara är julen som bankar pâ dörren i Sverige och jag undrar hur svenskarna, som är lângt i frân vana att hantera terror, kommer att reagera.

Här i Israel lever vi regelbundet med terrorn och med känslan av att hela världen stâr pâ terroristernas sida. Jag öppnar väskan flera gânger om dagen, grâ igenom metalldetektorer och blir stannad för att man vill genomsöka min bagagelucka.Missiler haglar frân Gaza och regelbundet, tack vare Tsahal, stoppas terrorister med sprängbälten vid gränserna. Vâr frihet har berövats och vi fogar oss lydigt i köer när vi ska in i köpcentran och parkeringar. Jag är van nu, det tog ett och ett halvt âr att sluta bry sig om omvärldens kommenater hur vi skyddar oss.

Jag är inte skadeglad.
Jag är inte förvânad.
Jag är inte ens upprörd.
Tycker bara att det ska bli intressant att följa hanteringen och utvecklingen i Sverige.