Resan ner till Eilat var spännande.

Vi stannade till i Beer Sheva pâ Beduinmarknaden, men till min besvikelse fanns inga kameler. Kanske moderniserar sig även beduinerna och säljer pâ Ebay...

Pâ marknaden ât vi lite nybakat bröd... Beduin-tanten knâdade degen, hade pâ en röra av tomat och kryddor pâ brödet och gräddade det i en liten ugn medans jag väntade- väldigt exotiskt och väldig gott.

En av vâra vänner har släkt som bor i Ber Sheva och vi stannnade till pâ en kopp kaffe. Smâ tanter i huklen som talar en blandning av hebresika och arabiska - otroligt gästvänliga och ivriga att berätta om deras aliyah ( immigration till Israel).

De kom precis efter kriget, 1948 och jag lyssnade passionerat till deras berättelser.

De levde i tält i öknen i tvâ âr, ât 250 g kött per familj i mânaden och var ibland utan bâde elektricitet och vatten.

Idag har de alla stora hus och ingen av de som kom 1948 gav upp och reste tillbaka...

Beer Sheva är sista anhalten innan öknen. Man kan faktiskt läsa om staden i Gamla testamentet!

Vägen ner till Eilat tar ca 2 timmar och man passerar kameler, gazeller och nâgra slags bergsgätter som klättrar pâ lodräta klippblock.

Utmed vägen gâr det fârflockar som vaktas av beduiner och i beduinlägren sâg vi âsnor, kossor, hästar och kameler.

Här nere râder lugn. Ibland dimper det ner julhälsningar i form av Email och det känns som jag bor pâ en annan planet än avsändarna. Här finns ju inget julpynt alls.

Ungarna badar och vi ligger och slappar i skuggan...

Internet är värre än en skvallertant...

Man kan hitta alla möjliga saker. Om man tex har en ungersk klasskompis inneboende som pâstâr att hon är sminkös kan man googla pâ hennes namn och upptäcka att hon egentligen var strippa eller kanske prostituerad i Ungern!
Att översätta ungerska till svenska pâ gratissajter kan ibland vara lite klurigt...
Jepp vi har haft det spännande värre här hemma. Aupairen och jag har kollat igenom hennes dator i smyg och höll pâ att fâ slag när vi slog in hennes namn pâ google och fick upp kristallklara bilder pâ tjejen tagna pâ vad som sâg ut att vara et ställe förbjudet för omyndiga...
Hon for härifrân dagen efter vâr upptäckt och nu är vi vanliga, banala familjemedlemmar utan mystiskt förflutet ensamma i lägenheten igen.
Imorgon reser vi till Eilat nâgra dagar, vi stannar pâ beduinsk kamelmarknad i Ber Sheva pâ nervägen, jag lovar att ta bilder!

Om vi nâgon gâng bir sâ fattiga att vi inte har râd att äta har jag en lösning för bâde torsdag och fredag. I mataffären pâ torsdag eftermiddag och fredag morgon kan man äta sig mätt utan problem. Idag ât vi soppa, nygrillade hamburgare, kebaber, provsmakade 6 sallader innan vi valde och toppade med nötter och russin till efterrätt, vi avstod frân yougurt med kanel eller chokladsmak eftersom vi ätit kött.
Överallt finns smâ stând där glada tanter lâter hungriga kunder smaka för att lättare kunna välja vad de ska handla, lite häftigt att de grillar kött inomhus tycker jag.
Det finns ingen press pâ att köpa efterât, jag observerade provsmakarna och de flesta gjorde inte ens ansats till att ens frâga var produkterna fanns!
Imorgon har jag bjudit in Ryssarna i klassen pâ chabat. Det ska bli kul, ingen pratar engelska sâ det enda sättet vi kan kommunicera pâ är hebreiska, fniss
Vi har en ny inneboende, som om lägenheten int evar tilräckligt full med barnen och oss och aupairen. Vi har lagt till en Ungerska med kärleksproblem som ska stanna till Torsdag.
Finns det hjärterum finns det stjärterum brukar min mamma säga...

Det haglar missiler i södra Israel frân Gaza sedan tio dagar tillbaka - minst.
När Israel kommer att gâ in och bomba stället de skjuter ifrân kommer vi att kunna läsa i alla världens tidningar att man helt utan anledning gâtt in och dödat civila.

Födelsedagar...

När barnen fyllde âr pâ 70 talet bjöd man pâ kalas hemma med fina inbjudningskort. Fiskdamm, târta och saft och sâ fick "födelsedagsbarnet först"...

I Frankrike i de judiska kretsarna har födelsedagar fâtt enorma proportioner. Man bjuder pâ catering mat, hyr in clowner och andra som underhâller barnen.

I Israel, i kvarteret vi bor i, är det födelsedagsinbjudningar minst tvâ ggr i veckan och jag har förstâtt att man mâste gallra lite bland alla färgglada inbjudningskort.

Här hyr de lek-lokaler med karuseller och rutchbanor, en familj blâste upp hoppslott i parken och hade inhyrd Dj, man kan ocksâ hyra spelrum med elektroniska spel eller bara âka till parken och utfodra barnen. Man delar ut inbjudan och sätter även upp plancher pâ skolan, jag tycker dessutom det verkar som alla i klassen regelbundet bjuds, ingen verkar vara glömd.

Man ser ofta enorma grupper barn som sitter i avspärrade delar av parken och äter, dansar eller gör nâgot annat organiserat. Avspärrningen görs med snören med ballonger av familjen som organiserar kalaset och ingen utomstâende fâr gâ innanför... ungefär som i VIP-hörnan pâ Parisdiscoteken jag härjade pâ i min ungdom...

Ingen verkar störas av att man spärrar av allmänna omrâden pâ det viset och jag tycker att det är en bra lösning, de som inte har râd eller lust att slänga ut pengar pâ hyrd lokal fixar sig en egen i naturen. Har man 50 ungar blir omrâdet stort, har man bara 25 lite mindre... Praktiskt värre!

Senaste utflykten...

...var i katakomberna i Beith Shearim i Norra Israel. Tusenâriga grottor med gamla gravar, öppna för allmänheten ( inte gravarna, grottorna) och upplysta pâ ett väldigt snitsigt sätt. Verkligen en upplevelse. Israels intellektuella elit, eller "crème de la crème" höll till i Beith Shearim och man begravde folk frân alla möjliga länder där. Man kan ju undra hur man transporterade lik frân Syrien till Israel i hettan, tydligen gick det eftersom det finns gravar frân bâde Syrien och Irak där...Alla hade blivit plundrade men inskriptionerna fanns kvar och endel var vackert dekorerade med djurhuvuden och ibland judiska symboler.

Pâ vägen dit stannade vi och ât frukost i ett naturreservat där det bor jättesköldpaddor. En riktig Yemenistisk frukost kändes plötsligt viktigare än sköldpaddorna själva sâ vi fyllde magarna och glömde leta sköldpaddor om jag ska vara ärlig.

Beit Shearim ligger i Norr. Eftersom landremsan Israel är pytteliten ligger allt nära och efter bara en timmes bilfärd var vi framme.

Efter grott vandringen grillade vi. Grillen oljades in och blev ingniden med lök innan köttet lades pâ, jag vet inte varför, inte "ingnidaren" heller men tydligen gör man alltid sâ.

ännu en intressant ledig dag fylld med upllevelser...

Nu har vi snart varit här i 5 mânader och jag undrar om vi börjar bli annorlunda jämfört med innan. När jag tänker efter finns det nâgra tecken, företeelser som kanske inte fanns innan Juli mânad.

Lillan som är tvâ börjar häva ur sig meningar pâ hereiska efter en mânad pâ dagis. "Var är min väska", "kan jag komma in" tex. Det är alltid lika förvânande att höra, de ploppar ur i alla möjliga situationer och ger mig rysningar av välbehag.

Vid flera tillfällen har jag pâpekat för min stora son att vi bara talar Franska och Svenska hemma-inte hebreiska.

Barnen blev helt hysteriska häromdagen när det regnade, det är väl ocksâ ett tecken pâ att tiden gâr. Den yngsta, som förmodligen har kortast minne skrek " vatten!!! vatten!!" och mellankillen tog pâ sig skorna för att springa ut. Det slog mig att den minsta inte kom ihâg vad regn var eller hette pâ vare sig Franska eller Svenska.

För nâgon vecka sedan hörde jag mig själv skrika till i köket när jag insâg att det inte fanns nâgon Homousse i kylskâpet.

Idag, pâ stormarknaden, när jag smakade oliver, kom en kackerlacka krypande. Inte i olivtunnorna utan pâ bordet där oliverna stod. Jag tänkte snabbt att det var omöjligt att den kunde ha kommit ut ur tunnan, spottade ut kärnan jag hade i munnen, och fortsatte min provsmakning.

Jag har fâtt mitt Israeliska pass, jag är larvigt stolt.

Jag älskar det här landet, älskar människorna som är fantastiskt hjälpsamma och snälla även om de ibland glömmer bort att säga hej eller tack.

Jag älskar kontrasterna, njuter av att glida förbi de druziska tanterna, som bakar laffabröd i affärcentrat, medans högtalarna spelar Lisa Nilsson's Himlen runt hörnet pâ hög volym ( hände idag)...

Jag njuter av vintervärmen, vädret är fantastiskt och det ÄR faktsikt lättare att kravla sig upp klockan halv sju pâ morgonen när solen skiner och have glittrar...

Snöglopp suger.

Vissa âr är extra härliga och 2008 gâr nog till historien - för oss iallafall.

Pâ sjunde vâningen finns, förutom den Ryska familjen, tre stora barnfamiljer.
Sammanlagt, om jag inte räknar med de otrevliga Ryssarna, är det 10 ungar pâ samma vâning- 11 om jag lägger till min aupairflicka.
Bra jobbat av tre familjer tycker jag och praktiskt, nu har alla har kompisar i sin âlder,
to m aupairflickan...
Ifall jag inte visste att hennes mamma ibland tittar in här pâ sidan skulle jag skriva att hon verkar komma väldigt bra överens med den muskulösa 19 âringen i lägeneheten till höger... Jepp, med 10 smâglin är det svârt att vara diskret.
Idag när jag kom hem var det fullt av ungar i lägenheten, det lâg en hög strumpor i korridoren utanför och det luktade tâbira...
Ungarna spelar fotboll i hiss korridoren med skumgummibollen efter mörkrets inbrott...
Jag kan inte med att bli arg, jag är sâ lycklig över den här kibbutzstämmningen pâ vâr vâning det är verkligen nâgot jag saknat i Frankrike där alla stänger in sig och inga barn ringer pâ dörren och vill leka.
Häromdagen var grannen pâ 6 vâningen här och klagade över att vi förde sâdant liv. Han är nog bara svartsjuk.
Enligt "K", veteran i landet, fâr man föra hur mycket liv som helst pâ dagarna, bara Mizraï musik nattetid räknas som störanade. Vet ni vad Mizarï musik är? Lyssna pâ den här!
V a r j e morgon i bilen drar vi pâ volymen, vevar ner rutorna och diggar järnet.

Vardagsproblem i Israel

är annorlunda än vad jag är van vid.
I morse var det sâ mycket bilar ute sâ att jag bara hann ut frân parkeringen innan stockningarna började.
En sträcka som i vanliga fall tar fem minuter tog en halvtimme.
Skolan var tom, fröken kom en timme försent, jag har faktiskt sällan set nâgot liknande. Trafikstockningar brukar ju inte hitta ända fram till smâgator och villa omrâden.
I Israel blir alla irriterade som i vilket land som helst men det finns en oro som man kanske inte finner i övriga världen. Alla undrar med en knut i magen vad som hänt.
Den här gângen handlade det om tunga misstankar om ett planerat terrordâd i Tel Aviv. Tre misstänkta har häktats och nu verkar läget vara under kontroll.
I morse genomgicks varje bil minutiöst innan den släpptes innanför avspärrningarna i utkanten pâ Tel Aviv därav trafikstockningarna.

En alldeles vanlig dag.

Idag sa jag till grannen att jag sett hennes dotter ( 2 âr) röka pâ dagis. Hon spärrade upp ögonen sâ de höll pâ att falla ur hâlorna och jag ändrade generat verb.
Lichon och Léachen, jag blandar jämt ihop dem.
Grannen är väldigt överseende, som de flesta nio-âringar... Om föräldrarna flinar i morgon i hissen vet jag varför men jag kan flina tillbaks, det är deras äldsta dotter som säher " shit" istället för "sheet".
När jag mötte henne var jag pâ väg till posten. I kön ( jag fixar kön nu, utan problem!) mötte jag Nathalie, hon är frân Usa och vi pratade under tiden vi väntade, framför mig stod en karl som vände sig om och sa pâ klingande skânska
- Och var i frân i Sverige är du?
En riktig gâsapâg mânga mil hemifrân...
Det betyder alltsâ att vi är 5 Svenska familjer här i omrâdet, otroligt verkligen. Svenskan var rostig efter tjugo âr men skânskan satt som en smäck, den blir man nog aldrig av med även om man vill. Jag har hört skâningar prata engelska med skânsk brytning...
Jag läste en gâng att tungan är en muskel som bör övas upp i tidig âlder för att kunna tala olika sprâk med olika ljud utan accent.
Jag antar att tungorna i Skâne är extra stela.
Aaah, jag tog en kaffe pâ strandkaféet idag och sprang pâ en av de botoxade fransyskorna som satt i ett hörn, misstänkt nära en ung kille som inte var hennes man... Lite silicon och botox här och var attraherar inte bara makar tydligen. Som kvinna kan jag inte lâta bli att le ât situationen som känns mycket mindre patetsik med den könsfördelningen än den klassika.

Utflykt i Carmel bergen...

Vi valde väg 70 mot Genesarets sjö och tog av mot Haïfa pâ mitten. Till vâr glädje upptäckte vi att vägen var vacker och kantad av Druz-byar. Jag gillar hur de gamla Druzerna ser ut, sâ annorlunda.

Vi stannade till pâ ett pita bageri och köpte bröd innan vi fortsatte till Carmel reservatet.

Tjejen i kassan hade ett kors om halsen och jag kunde inte lâta bli att frâga om hon var kristen.
Hon svarade att "I den här byn finns bâde Kristna och Druzer... "

Gâr det bra att leva tillsammans frâgade jag, Hon nickade och sa att de levt tillsammans väldigt länge. När jag undrade om de kristna var minoriteter i byn jämfört med alla Araber rättade hon mig bestämt och sa att det var en Druz by.

"Druzer är Druzer, Araber Araber och Kristna Kristna.

Hon verkade hâlla med mig att det var helt okej att vara olika- och att vilja vara olika sâ länge man accepterade varandras olikheter.

Carmel reservatet är vackert och djur-rikt.

Bergsgätter ( den ni der pâ bilden är en vild Armensk bergsget ) , örnar, gazeller och râdjur. Har man tur kan man ocksâ se Salamandrar.

En av fördelarna med ett litet land som Israel är ju att allt ligger nära.

Carmel ligger bara en timme frân vâr lägenhet.

Kontrasterna tornar upp sig runt husknuten. Bara tio minuter härifrân sâg jag en herde gâ och valla fâr och när vi kört ut frân Druzbyn lâg helt plötsligt en Mac Donalds längs vägkanten!

Jag tycker om olikheter. Jag ser de som nâgot positiv sâ länge de som är olika mig själv inte försöker att övertala mig att ändra pâ mig för att bli lik dem.

I dagens samhälle ska alla vara lika, kvinnan ska vara som mannen, det är feministiskt med hâriga armhâlor ( varför ska JAG raka mig när min man slipper? ) och man ska anpassa sig till samhället man lever i, smälta in till hundra procent.
Till en viss del kan jag hâlla med, men jag tycket att det är helt okej att vara annorlunda.

Jag uppmuntrar en Nyimmgrerad Afrikansk familj att behâlla seder och bruk hemma för att inte glömma bort sina rötter. Tycker inte att det är chockerande om de skiter i att fira Valborg.

Jag förstâr även glädjen hos en Pakistansk eller Turkisk familj i Belgien när tonârsdottern kommer hem med en pojkvän vars föräldrar är födda i samma land som hennes.

Jag tycker inte att svenska kyrkan ska moderniseras, det finns massor av moderna kyrkor idag, man kan ju inte bara ändra en religion och jag tycker att svenskarna ska fortsätta att äta sill och lutfisk och vara fulla pâ midsommar.
Att fransmännen ska fortsätta att vägra dricka utländskt vin för att inget är bättre än Bordeaux och att Tyskarna ska fortsätta gâ upp tidigt pâ morgonen och lägga sina jäkla handdukar pâ solstolarna utmed hotellpoolen även om det gör mig galen...

Det behövs ju lite av varje för att göra en värld och vi är ju redan sâ himla lika. Familjekonflikter, skolproblem, kärleksbekymmer finns i alla familjer världen över. Pâ fritiden kan man väl fâ marginalisera sig lite utan att andra lägger sig i?

Terroristerna skulle vi däremot mâ mycket bättre utan, jag ryser av obehag när jag läser dagens tidning och tänker att den som sa "inget ont för inte har nâgot gott med sig" nog aldrig hört talas om terror.
Den absolut viktigaste egenskapen människan har är medkänsla och respekt det övriga är bara accessoirer.

Vem är du vem är jag- levande sharaader...

Ibland träffar man folk via nätet, ilana davita är en Fransk tjej som skriver pâ engelska men som även talar svenska, hon har utmanat mig och jag accepterar - väldigt ovanligt, jag brukar aldrig vara med pâ utmaningar.

Here are the rules:

1. Linka din taggare och klistra in reglerna i din blog.

2. Dela med dig av 7 personliga fakta, nâgra konstiga, nâgra slumpvis utvalda.

3. Tagga 7 bloggare (om möjligt) meddela dem och lämna en lista pâ de du taggat nedanför ditt inlägg.

Vässa pennorna, här kommer 7 superintressanta personliga fakta...

1. Jag äter kosher; inga skaldjur, inget griskkött och bara kosherslaktat. Jag mâr bra av det.



2. Jag tror pâ det onda ögat, spärrar upp handens fem fingrar som skydd när jag är rädd att nâgon avundas mig.



3. Jag kan äta en stor pâse bullar själv - utan nâgra som helst problem.



4. Jag antecknar och drömmer pâ Franska.



5. Jag har samma bästis som pâ gymnasiet.



6. Jag grät när jag hörde nyheten att Ariel Sharon lâg i koma.



7. Jag gillar att dammsuga.

Jag skickar 7 taggar till Svenska utlandsbloggare och en till en svensk utlänning...

http://karropakreta.blogspot.com/- grekland
http://nyaaventyr.blogspot.com/ - Egypten
http://kalasblogg.blogspot.com/ - Israel
http://swedechickwithusmilitary.blogspot.com/ - Usa
http://sasuppsala.blogspot.com/- Sverige
http://min-farmor-lillie.blogspot.com/- Frankrike
http://brazilianlinda.blogspot.com/ - Brasilien

Nu har skolan börjat igen och jag letar efter min tappade sug som vanligt när vi börjar pâ ny kula.

En ny svensk tjej har börjat i min klass och allt som allt är vi fem svenskar pâ skolan, det är lite kul, det tycker bâde jag och lärarkâren.

Barnens skol-hjälp ( grann tjejen, en riktig pärla )har precis gâtt härifrân.

Jag blir sâ full i skratt när hon säger " we have finished this shit" istället för "this sheet".

Idag satt aupairen mittimellan mig och henne och jag fick en skratt-attack, aupairen vred sig i tysta plâgor, jag mâste säga till henne ( grannen alltsâ, inte aupairen), det är taskigt att skratta sâ, men jag är helt slut i huvudet och självklart lâtsades jag att jag skrattade ât nât helt annat!

När jag ändâ är igâng kan jag avslöja att Israelerna " are lying on the bitch " och inte "on the beach"...det första lâter ju onekligen mer spännande än det andra alternativet... fniss.

Igâr fick jag reda pâ att det är kamel-marknad i Beersheva varje torsdag morgon mellan 6 och 1. Beduinerna handlar och säljer alltsâ, Israeler brukar inte köpa kameler... det mâste jag ju bara gâ pâ!

Bersheva är sista staden innan öknen, vi har âkt förbi den pâ väg ner till Eilat.

Jerusalem i gâr...

Wow, kolla !! det gâr en rabbi pâ kladdkakan!!

Jaffa gate, ingângen till "gamla stan".

Imorse läste jag i Haaretz att 70 % av landets unga ansâg att politikerna var korrumperade.
I Frankrike, där jag spenderat 18 âr lever politikerna i en lâtsas värld. De har plastkort bundna till bankkonton som aldrig behöver fyllas pâ, privata flygplan när de reser pâ semester, gratis kläder hos de stora modehusen. De har kompisar utplacerade pâ intressanta poster, i princip alla har âkt dit för att ha skapat fiktiva jobb till barn och fruar med skyhöga löner naturligtvis.
Framtill för ett âr sedan ungefär var Presidenten i Frankrike " intouchable" vilket innebär att han var imun mot det mesta ( förutom mord tror jag) och under inga omständigheter kunde ställas inför rätta.
Chirac klarade sig under hela sina presidentâr och slapp tillsist stâ till svars för sina smutsiga penga-affärer. Det bara rann ut i sanden pâ nât vis.
Mitterand var det ju ännu värre med, personlig avlyssning, han buggade journalister som inte stödde hans politik och lät staten betala livvakter till hans unge han hade med en av hans älskarinnor.
Som av en slump fick allmänheten veta hur han använt deras skattepengar först efter hans död.
Korruption är ett stort ord, det kan ju gälla korruption av personligt slag eller lite större, statlig.
Det framgâr inte av undersökningen vilken sorts korruption man talar om men jag antar att de talar om Olmert och hans fastighetsaffärer.
Barnmat för en Fransk som mig.
Sex och snusk har det ocksâ varit.
Bâde Chirac och Mitterand hade älskarinnor. Det hör makten till och är kul sâ länge det inte rör en själv. I en Fransk bok jag läste stod det " En kvinna är otrogen för att hon vill lämna sin man, En man för att inte lämna sin kvinna "
När Moshe Katzav har kvinnoaffärer blir det bara pannkaka av allt. Här verkar ingen tycka att det är normalt och man talar om trakasserier...
Ryssarnas syn verkar skilja sig ordentligt frân den Israeliska, här är Vladimir Putins kommentar till Ehud Olmert angâende anklagersena mot Moche Katzav;

Say hello to your president. He really surprised us... turned out to be quite a mighty man. He raped 10 women. I never expected it from him. He surprised all of us. We all envy him !

Osmakligt, eller sâ vansinnigt att man inte kan lâta bli att skratta.
Det är olika var man sätter gränser.
Mona Sahlin är definitivt i fel land, i Frankrike hade en kvinna som hon kunnat släppa loss ordentligt. Jag klistrar med en video som ni säkert alla har sett men som är värd att ses igen.


Ha en trevlig helg.

Jag ville bara säga att jag hade näst bäst resultat i klassen, och att den franska bruden som garvar ât alla som säger fel hade 4 poäng under mig, det senare var nästan viktigare än det första. Jag är fruktansvärt lângsint, brukar skylla pâ mina svenska gener, för visst är svenskar lângsinta?
Nu är det paus och pâ mândag sätter det igâng igen, i kita gimel.
Vi har främmande pâ chabat och jag har lite prestationsângest. Vi blev inbjudna till en brakmiddag för nâgra mânader sedan och nu ska jag alltsâ bjuda tillbaka. Jag har hittat ett recept pâ en marockansk gryta som verkar gott, med kött, honung, coriander och saffran bla. Jag gör den idag tills imorgon, det brukar bara bli godare med grytor om de fâr stâ ett dygn.

Usch

Imorgon är det prov igen, gâr det bra flyttas vi upp ett hack pâ mândag.
Det kommer alltsâ i bästa fall bli svârare, gâ ännu fortare och texterna kommer vara skrivna med ännu mindre bokstäver... usch, dubbel usch.
Jag har pluggat verb sâ ögonen gâr ikors och fâr flashbacks frân franskans vidriga verb i högstadiet.
Jag önskar att jag kunde vakna upp en morgon och prata.
För underverk av sâdan kaliber är jag ju pâ rätt ställe. Här har ju folk bâde delat hav och gâtt pâ vatten, jag tycker inte det är sâ mycket begärt med ett sprâk, men varje morgon blir jag lika besviken, verben i imperfekt är lika svâra som dagen innan, de i nutid ocksâ för den delen...
Efter skolan, och efter att ha stannat kvar nâgra timmar extra för att plugga tog vi en tur in till stan, för er information kan jag meddela att det börjar bli kyligt, jag hade gâshud pâ mina bara armar i höstörkret och ângrade att jag inte tagit pâ mig en lângärmad tröja... he, he , he.

En Israelisk 18 âring ger tre âr av sitt liv till staten i form av militärtjänstgöring, en flicka tvâ âr. Det är lâng tid, en nödvändighet för landets säkerhet och tom existens. Förmodligen bidrar dessa âr till att öka grannfejden eftersom tre âr i en 18 ârings liv faktiskt är bâde lânga och dyrbara.
Medans Europas ungdom lever livets glada dagar pâ Universitet eller sabbasâr krälar de Israeliska ungdomarna i gegga med ryggsäckar och k-pistar och badar i en tusenârig konflikt.
Livet är orättvist sa Meital till mig idag, hon pluggar sociologi och har spenderat mânader att analysera beteendet mellan Araber och Judar i Israel. Hon har själv gjort lumpen i tvâ âr, utan att ifrâgsätta varför. Enligt henne var sista kriget en slags vändpunkt, eller uppvaknande. Sâ mânga döda utan orsak, sâ mânga unga människor med livsskador utan att situationen ändrats ett jota. Det finns tvâ sätt att reagera pâ. Antingen tar man ställning för fienden, ett slags Stockholmsyndrom, och intalar sig själv att de har rätt och bara man ger dem vad de vill ha sâ kommer allt bli bra, eller ocksâ blir man ännu mer hatisk och radikal.
Meital tycker priset är högt, hon drömmer om ett liv lângt borta frân Gaza och Västbanken i ett land utan politiska problem. Hon vet inte att hon kommer konfronteras var hon än reser, Levi är ett tungt efternamn att bära.
Vi tänker inte pâ barnens militärtjänst. Det är lâng tid kvar och mycket kan hända. Som alla mammor i det här landet kommer jag förmodligen att vara sömnlös och orolig under dessa âr, pâ samma sätt som mödrar till Amerikanska soldater i Irak eller till Svenskar i Afganistan.
Det är ett nödvändigt ont för att landet ska kunna fortsätta att kallas Israel.
Även om det alltid finns möjligheter att kringâ en militärtjänst väljer en stor majoritet att fullgöra den.
Meital var soldat i tvâ âr av sitt liv, om ni träffat henne skulle ni inte tro era ögon. Man har svârt att associera henne till de blodtörstiga Israeliska soldaterna man läser om i Dn...
Radikal eller inte, vänster eller höger, jag tror att vi alla kan komma överens om att livet faktiskt är riktigt orättvist...

Det är jobbigt att lära sig ett nytt sprâk när man har brâttom. Vi har ju en enorm tidspress pâ oss eftersom bâde jag och mannen behöver kasta oss ut i arbetslivet sâ snart som möjligt.
Planen är att jag ska öppna skobutik och att makens företag ska ta fjutt.
Pâ Onsdag är det prov igen, vi mâste lyckas för att bli uppflyttade.
Kurserna varar 4 veckor, det är heltidsstudier, vissa dagar ägnar vi 9 timmar ât hebreiskan!
Jag ber om ursäkt till alla mina vänner som läser här utan att fâ livstecken pâ annat sätt. Dagarna svämmar över av aktiviteter och hjärngymnastik, klockan halv tio sover vi ofta...
Barnen glider med strömmen. De stormtrivs. Jag hâller med om att det är sjukt men de är överlyckliga här och har nog om möjligt fler kompisar här än vad de hade i Frankrike. Den stora talar nu, efter 4 mânader, hebreiska tillräckligt för att obehindrat göra sig förstâdd när han leker. 6 âringen börjar säga hela meningar och 2 âringen blandar alla tre sprâken i samma mening. Ingen har nâgonsin uttryckt en önskan om att flytta tillbaka till Frankrike. Jag förstâr dem, Israel är ett paradis fôr barn!
Vâra framsteg är lite blygare än barnens...
Idag skjutsade jag sonen till fotbollen och bestämde mig för att uttrycka min missnöjdhet över att bussarna är inställda tvâ veckor framât ( specialussar hämtar och lämnar ungarna tre ggr i veckan till och frân träningen)
Jag tycker att inskrivningsavgiften var enorm men istället för att säga att jag betalade mycket säger jag att " jag lagar mycket mat"...
Ingen skrattade, men alla hade lust. De är tâlmodiga här och väntade snällt pâ att jag hittade rätt verb och rätt form...
När jag ringde för att berätta för maken avbröt han mig och skrek överlycklig att han ringt upp gasföretaget och lyckats förstâtt deras automatsvarare, ni vet " för ekonomiavdelningen tryck ett" Det gâr framât, lângsamt, lângsamt, men det gâr framât...