Jag är bra pâ massa saker, att välja aupairer tex. Vi har nu inne pâ fjärde aupairflickan och alla har varit kanonbra tjejer, samtliga med fantastiska egenskaper.
Flickan som bor hos oss sedan November blev inbjuden pâ pokerkväll hos grannarna i förra veckan. Istället för att blygt säga att hon faktiskt aldrig spelat poker nickade hon självsäkert och sa att hon var skitduktig pokerspelare och hoppades att spelet skulle likna det hon sett pâ celebrity-poker pâ tv i Sverige.
Hon hade tur, fattade reglerna och hamnade i final med grannkillen.
Enligt Israelerna hade hon ett farligt och djärvt spel och alla var djupt imponerade.
Häromdagen bjöd grannpojken in Aupairen till ny pokerkväll.
Pappan i huset vill möta henne i poker... om hon vinner fâr hon kanske möta den feta Marockanen pâ tredjevâningen, han ska tydligen vara bäst i hela huset...

När kriget började tänkte jag att jag inte skulle skriva om det alls, ignorera det. Men det gâr inte, även om vi bor bortom radien av bomber.
Ibland kan 5 mil kännas väldigt lânga och ibland väldigt korta; 5 futtiga mil skiljer oss frân Ashdod där det faller missiler. Samtidigt som det känns lângt borta vet jag ju att det är väldigt nära.
Vardagslivet här gâr pâ, flickan pâ caféet ler precis som hon brukar, frisören är superengagerad i sina frisyrer och folk trängs fortfarande i kön pâ snabbköpet.
Men det är krig, och alla lyssnar oroligt och regelbundet pâ radion. Information växlas snabbt; - de har bombat motorvägen Norr om Ber Sheva, ett dagis, kanske gâr de in med marktrupper...
Grannarna som redan har sex ungar har tagit emot släkt frân Ashkelon under obestämd tid.Askelon ligger bara nâgra km frân Gazaremsan och är en stor stad med över 100 000 invânare.
Flickan som hjälper barnen med läxorna berättar att hennes brors bästa kompis som ligger i lumpen inte gâr att fâ tag pâ sedan i Lördags. Oron kommer smygande. Vi är absolut inte i nâgon som helst fara, barnen visar inga som helst tecken pâ nervositet.
Oron är kollektiv och rör varken min familj eller mina nära som alla bor bortom de magiska 40 kilometrarna.
Ikväll ska vi pâ nyârsmiddag. En lugn och sober sâdan. Champagnen kommer inte att smaka lika gott som den brukar och att jag tror att samtligas nyârsönskan blir den samma; fred.
Gott nytt âr!

"Livet är hârt i Israel - man mâste slâss för allting" är ett pâstâende jag ofta hört och som jag försökt förstâ sedan jag kom hit.
Jag tror att livet i sig är enklare här än i övriga världen för att folk är enkla utan krusiduller, men tryggheten kanske gör livet svârare.
Trygghet spänner ju över mânga fält; ekonomi, familj, arbete och säkerhet.
Ekonomin i Israel har âkt bergodalbana länge.
Man hänvisade stora inköpspriser till dollarkursen fram till att den krashade, först nu börjar en klar majoritet tala i shekel när det handlar om tex hussköp.
Idag är faktiskt shekeln bâde stark och stabil!

Familjen är ju kärnan i vâra liv, tryggheten i en familj sätts pâ spel under krigssituationer som idag, dâ kanske ett av barnen är i armén, eller pappan blir tvângsintagen som reservist. Det finns inte mycket tid att organisera sig pâ, ett telefonsamtal eller ett brev bara.

Att arbeta i Israel betyder ofta 6 dagars arbetsvecka med bara 10 dagars semester per âr. Man blir avskedad frân ena dagen till den andra och man kan bara fâ ut en liten A-kassa under 6 mânader även om man har 10 ârs arbete bakom sig i samma företag. Eftersom man lätt kan kicka folk finns det ju en press pâ de som arbetar att alltid försöka göra bra ifrân sig, kanske känner de ständig skräck för att förlora sina jobb.

Säkerheten i Israel är skör. Situationen spârar ur pâ nâgra minuter och fâr ödesdigra konsekvenser som krig, missiler eller intern terror.
I Tisdags förra veckan var allt som vanligt.
I onsdags sköt de 80 missiler frân Gaza intill Israel och i Lördags var det krig.
I söndags kallade Iran alla Arabstater till gemensamt krig för att förinta Israel.
Även om de flesta inte orkar lyssna kan det vara psykiskt jobbigt att se bilder pâ tv och höra om missilerna som landar längre och längre bort i frân gaza-gränsen.
Att ständigt leva under hot tär naturligtvis ocksâ även om de flesta intalar sig att det är bara är snack.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att det som är svârt är att ALLT slâr över pâ nolltid här, det som vanligtvis är progressivt blir brutalt.
Inga mjuka övergângar utan pang pâ bara.
Precis som Israelen själv.
Inget förspel, ilskan bara väller fram helt plötsligt och vi västerlänningar gapar förvânat och har svârt att analysera vad som gjort att situationen sâ abrupt ändrats.
Det är just det här som beskriver det vanliga och ack sâ missuppfattade uttrycket "om G*d vill".
I den här delen av världen kan man inte planera saker lâng tid i förväg. Utomstâende faktorer styr vâra liv, kalla dem vad ni vill, här sammanfattar man det hela med att om G*d vill sâ âker vi skidor om en vecka. Innan veckan är slut kan man vara arbetslös, under ett sâ allvarligt krigs-hot att man inte kan förflytta sig var man vill eller kanske har besinpriset dubblats över natten vilket gör resan för dyr.
Bieffekten av detta är att Israelen utvecklat en fantastisk förmâga att njuta av nuet, att leva i nuet och att hamna pâ fötter snabbt efter ett fall. Utan den egenskapen skulle landet gâtt under och befolkningen med den...

Krig

Vi svarar barnen pâ frâgor som vi själva ställer oss, och följer nyheterna pâ tv och internet.
1600 reservister är inkallade. Bland dem finns lärare, läkare, fabriksarbetare, frisörer, läkare etc som ska medverka i en markinvasion i Gaza. Vanliga människor, med vanliga liv som kastas in i en konflikt som egentligen inte borde existera.
Min syn pâ vad som händer är vinklad och enkelspârig, jag varken kan eller vill se det med andra ögon än mina egna och saknar totalt medkänsla.

Halsen är bättre. Virus i den här delen av världen är annorlunda än vad min kropp är van vid. Jag som aldrig har feber har haft det flera gânger sedan jag kom hit. Det brukar ta ett âr att vänja sig vid nya bakterier, de första tolv mânaderna gâr man ur askan i elden, trots vitaminer och god kosthâllning.
Solen skiner och värmer gott. Jag hinner ta en promenad innan jag börjar med läxorna. Vi har vârdagar här, fast sommaren tog ju precis slut...

jobbiga ungar!
Jag googlade pâ nätet om 2 ârskrisen och fick upp en sajt där det stod om barnets värsta kriser; 2, 6 och 9-ârskrisen. Mina barn är 2, 6 och 8...
Man ska inte skrika, och krama barnen när de skriker.
Det är en viktig del av barnens utveckling- trots är alltsâ nâgot positivt.
Välja ât tvâ - âringen ger barnet en känsla av trygghet.
Jag bjuder in alla världens barnpsykologer att studera min unge när jag väljer film, strumpor, nappflaska eller nât annat ât henne, jag kommer kunna överbevisa alla teorier om trygghetskänslor...
Ibland undrar jag om barnpsykologer som ger râd har barn i sin närhet...

En mysko grej här är att det finns en tant pâ tv som gör reklam för typ allt. Det verkar vara hennes yrke. Jag har iallafall aldrig sett henne utan ett tvättmedel, chokladkaka eller nât annat hon lovordar i näven. Ibland ser man henne göra reklam för tre olika saker pâ en och samma reklampaus.
Hon är inte speciellt snygg, ganska gammal och normal kropp.
Kanske hon har en släkting som jobbar pâ tv...

Jag har halsfluss och känner mig super elak.
Skype är kanon, men det finns nackdelar.
När snart 40 âriga svägerskan gör sina dansnummer, skrattar och skriker som en treâring ângrar jag att vi köpte webcam...
Med vita prickar i halsen och feber blir det ännu värre, jag lovar...
När jag blir frisk ska jag gâ in till grannen och be att hon hjälper mig att skriva en "arg lapp" pâ hebreiska. Den som har stulit mellankillens cykelkedja kommer inte sova gott pâ nätterna framöver. Jäkla typ!

I gâr morse vaknade vi av en energisk stämma som skrek i klockradion;
-Det regnar, vad härligt!!!!
Det regnar inte i Israel, det är skyfall, det öser ner som nâgon stod pâ hustaken och hävde hinkar med vatten pâ marken.
Kinneret sjön har stigit med 2 cm och varje regndroppe som nâr marken mottas med kärlek.

60 missiler har skjutits frân Gaza in till Israel bara idag.
Klockan är fyra pâ eftermiddagen. Det betyder att om man räknar frân klockan sju imorse har de avfyrat en missil var tionde minut.
Det verkar vara lättare att smuggla in missiler än mjöl i Gaza och lättare att exportera bilden av kvinnor och barn som grâter än terrorister som skickar iväg bomber för att döda civila.

När är det Jul

frâgade jag brorsan.. - Imorgon.
Mellan sonen berättade för mig att han visste att det var jul i Frankrike. I huset i Eilat fanns det franska tv-kanaler och när "farbrorn pâ barnkanalen har röd mössa pâ huvudet dâ ÄR det jul" sa sonen bestämt.
Här är det Hanuca och vi tycker att det är fantastiskt med det kollektiva firandet.
Jätte inskränkt tänker nâgon... Men fundera pâ hur det skulle kännas att efter att ha levt i ett land där i princip ingen utom er släkt och nâgra fâ utspridda vänner firar jul, komma till tex Sverige och se julgranar och adventsstakar överallt. Jag lovar att ni ocksâ skulle rysa av välbehag när kassörskan pâ ICA säger GOD JUL när hon lämnar tillbaka växeln...
Kallt har vi ocksâ, det var näsatn sandstorm i öknen och jag hör vinden tjuta utanför.
Jag har läst ut Liza Marklunds senaste bok och tycker den var kanon, jag är fan, även om Gömda bara är ljug...
Hag sameha hanuca, God Jul... Nu ska vi tända tredje ljuset...
Det första för fred, det andra hälsa och det tredje för parnassa... bâde för oss och för er.
Kram

Resan ner till Eilat var spännande.

Vi stannade till i Beer Sheva pâ Beduinmarknaden, men till min besvikelse fanns inga kameler. Kanske moderniserar sig även beduinerna och säljer pâ Ebay...

Pâ marknaden ât vi lite nybakat bröd... Beduin-tanten knâdade degen, hade pâ en röra av tomat och kryddor pâ brödet och gräddade det i en liten ugn medans jag väntade- väldigt exotiskt och väldig gott.

En av vâra vänner har släkt som bor i Ber Sheva och vi stannnade till pâ en kopp kaffe. Smâ tanter i huklen som talar en blandning av hebresika och arabiska - otroligt gästvänliga och ivriga att berätta om deras aliyah ( immigration till Israel).

De kom precis efter kriget, 1948 och jag lyssnade passionerat till deras berättelser.

De levde i tält i öknen i tvâ âr, ât 250 g kött per familj i mânaden och var ibland utan bâde elektricitet och vatten.

Idag har de alla stora hus och ingen av de som kom 1948 gav upp och reste tillbaka...

Beer Sheva är sista anhalten innan öknen. Man kan faktiskt läsa om staden i Gamla testamentet!

Vägen ner till Eilat tar ca 2 timmar och man passerar kameler, gazeller och nâgra slags bergsgätter som klättrar pâ lodräta klippblock.

Utmed vägen gâr det fârflockar som vaktas av beduiner och i beduinlägren sâg vi âsnor, kossor, hästar och kameler.

Här nere râder lugn. Ibland dimper det ner julhälsningar i form av Email och det känns som jag bor pâ en annan planet än avsändarna. Här finns ju inget julpynt alls.

Ungarna badar och vi ligger och slappar i skuggan...

Internet är värre än en skvallertant...

Man kan hitta alla möjliga saker. Om man tex har en ungersk klasskompis inneboende som pâstâr att hon är sminkös kan man googla pâ hennes namn och upptäcka att hon egentligen var strippa eller kanske prostituerad i Ungern!
Att översätta ungerska till svenska pâ gratissajter kan ibland vara lite klurigt...
Jepp vi har haft det spännande värre här hemma. Aupairen och jag har kollat igenom hennes dator i smyg och höll pâ att fâ slag när vi slog in hennes namn pâ google och fick upp kristallklara bilder pâ tjejen tagna pâ vad som sâg ut att vara et ställe förbjudet för omyndiga...
Hon for härifrân dagen efter vâr upptäckt och nu är vi vanliga, banala familjemedlemmar utan mystiskt förflutet ensamma i lägenheten igen.
Imorgon reser vi till Eilat nâgra dagar, vi stannar pâ beduinsk kamelmarknad i Ber Sheva pâ nervägen, jag lovar att ta bilder!

Om vi nâgon gâng bir sâ fattiga att vi inte har râd att äta har jag en lösning för bâde torsdag och fredag. I mataffären pâ torsdag eftermiddag och fredag morgon kan man äta sig mätt utan problem. Idag ât vi soppa, nygrillade hamburgare, kebaber, provsmakade 6 sallader innan vi valde och toppade med nötter och russin till efterrätt, vi avstod frân yougurt med kanel eller chokladsmak eftersom vi ätit kött.
Överallt finns smâ stând där glada tanter lâter hungriga kunder smaka för att lättare kunna välja vad de ska handla, lite häftigt att de grillar kött inomhus tycker jag.
Det finns ingen press pâ att köpa efterât, jag observerade provsmakarna och de flesta gjorde inte ens ansats till att ens frâga var produkterna fanns!
Imorgon har jag bjudit in Ryssarna i klassen pâ chabat. Det ska bli kul, ingen pratar engelska sâ det enda sättet vi kan kommunicera pâ är hebreiska, fniss
Vi har en ny inneboende, som om lägenheten int evar tilräckligt full med barnen och oss och aupairen. Vi har lagt till en Ungerska med kärleksproblem som ska stanna till Torsdag.
Finns det hjärterum finns det stjärterum brukar min mamma säga...

Det haglar missiler i södra Israel frân Gaza sedan tio dagar tillbaka - minst.
När Israel kommer att gâ in och bomba stället de skjuter ifrân kommer vi att kunna läsa i alla världens tidningar att man helt utan anledning gâtt in och dödat civila.

Födelsedagar...

När barnen fyllde âr pâ 70 talet bjöd man pâ kalas hemma med fina inbjudningskort. Fiskdamm, târta och saft och sâ fick "födelsedagsbarnet först"...

I Frankrike i de judiska kretsarna har födelsedagar fâtt enorma proportioner. Man bjuder pâ catering mat, hyr in clowner och andra som underhâller barnen.

I Israel, i kvarteret vi bor i, är det födelsedagsinbjudningar minst tvâ ggr i veckan och jag har förstâtt att man mâste gallra lite bland alla färgglada inbjudningskort.

Här hyr de lek-lokaler med karuseller och rutchbanor, en familj blâste upp hoppslott i parken och hade inhyrd Dj, man kan ocksâ hyra spelrum med elektroniska spel eller bara âka till parken och utfodra barnen. Man delar ut inbjudan och sätter även upp plancher pâ skolan, jag tycker dessutom det verkar som alla i klassen regelbundet bjuds, ingen verkar vara glömd.

Man ser ofta enorma grupper barn som sitter i avspärrade delar av parken och äter, dansar eller gör nâgot annat organiserat. Avspärrningen görs med snören med ballonger av familjen som organiserar kalaset och ingen utomstâende fâr gâ innanför... ungefär som i VIP-hörnan pâ Parisdiscoteken jag härjade pâ i min ungdom...

Ingen verkar störas av att man spärrar av allmänna omrâden pâ det viset och jag tycker att det är en bra lösning, de som inte har râd eller lust att slänga ut pengar pâ hyrd lokal fixar sig en egen i naturen. Har man 50 ungar blir omrâdet stort, har man bara 25 lite mindre... Praktiskt värre!

Senaste utflykten...

...var i katakomberna i Beith Shearim i Norra Israel. Tusenâriga grottor med gamla gravar, öppna för allmänheten ( inte gravarna, grottorna) och upplysta pâ ett väldigt snitsigt sätt. Verkligen en upplevelse. Israels intellektuella elit, eller "crème de la crème" höll till i Beith Shearim och man begravde folk frân alla möjliga länder där. Man kan ju undra hur man transporterade lik frân Syrien till Israel i hettan, tydligen gick det eftersom det finns gravar frân bâde Syrien och Irak där...Alla hade blivit plundrade men inskriptionerna fanns kvar och endel var vackert dekorerade med djurhuvuden och ibland judiska symboler.

Pâ vägen dit stannade vi och ât frukost i ett naturreservat där det bor jättesköldpaddor. En riktig Yemenistisk frukost kändes plötsligt viktigare än sköldpaddorna själva sâ vi fyllde magarna och glömde leta sköldpaddor om jag ska vara ärlig.

Beit Shearim ligger i Norr. Eftersom landremsan Israel är pytteliten ligger allt nära och efter bara en timmes bilfärd var vi framme.

Efter grott vandringen grillade vi. Grillen oljades in och blev ingniden med lök innan köttet lades pâ, jag vet inte varför, inte "ingnidaren" heller men tydligen gör man alltid sâ.

ännu en intressant ledig dag fylld med upllevelser...

Nu har vi snart varit här i 5 mânader och jag undrar om vi börjar bli annorlunda jämfört med innan. När jag tänker efter finns det nâgra tecken, företeelser som kanske inte fanns innan Juli mânad.

Lillan som är tvâ börjar häva ur sig meningar pâ hereiska efter en mânad pâ dagis. "Var är min väska", "kan jag komma in" tex. Det är alltid lika förvânande att höra, de ploppar ur i alla möjliga situationer och ger mig rysningar av välbehag.

Vid flera tillfällen har jag pâpekat för min stora son att vi bara talar Franska och Svenska hemma-inte hebreiska.

Barnen blev helt hysteriska häromdagen när det regnade, det är väl ocksâ ett tecken pâ att tiden gâr. Den yngsta, som förmodligen har kortast minne skrek " vatten!!! vatten!!" och mellankillen tog pâ sig skorna för att springa ut. Det slog mig att den minsta inte kom ihâg vad regn var eller hette pâ vare sig Franska eller Svenska.

För nâgon vecka sedan hörde jag mig själv skrika till i köket när jag insâg att det inte fanns nâgon Homousse i kylskâpet.

Idag, pâ stormarknaden, när jag smakade oliver, kom en kackerlacka krypande. Inte i olivtunnorna utan pâ bordet där oliverna stod. Jag tänkte snabbt att det var omöjligt att den kunde ha kommit ut ur tunnan, spottade ut kärnan jag hade i munnen, och fortsatte min provsmakning.

Jag har fâtt mitt Israeliska pass, jag är larvigt stolt.

Jag älskar det här landet, älskar människorna som är fantastiskt hjälpsamma och snälla även om de ibland glömmer bort att säga hej eller tack.

Jag älskar kontrasterna, njuter av att glida förbi de druziska tanterna, som bakar laffabröd i affärcentrat, medans högtalarna spelar Lisa Nilsson's Himlen runt hörnet pâ hög volym ( hände idag)...

Jag njuter av vintervärmen, vädret är fantastiskt och det ÄR faktsikt lättare att kravla sig upp klockan halv sju pâ morgonen när solen skiner och have glittrar...

Snöglopp suger.

Vissa âr är extra härliga och 2008 gâr nog till historien - för oss iallafall.

Pâ sjunde vâningen finns, förutom den Ryska familjen, tre stora barnfamiljer.
Sammanlagt, om jag inte räknar med de otrevliga Ryssarna, är det 10 ungar pâ samma vâning- 11 om jag lägger till min aupairflicka.
Bra jobbat av tre familjer tycker jag och praktiskt, nu har alla har kompisar i sin âlder,
to m aupairflickan...
Ifall jag inte visste att hennes mamma ibland tittar in här pâ sidan skulle jag skriva att hon verkar komma väldigt bra överens med den muskulösa 19 âringen i lägeneheten till höger... Jepp, med 10 smâglin är det svârt att vara diskret.
Idag när jag kom hem var det fullt av ungar i lägenheten, det lâg en hög strumpor i korridoren utanför och det luktade tâbira...
Ungarna spelar fotboll i hiss korridoren med skumgummibollen efter mörkrets inbrott...
Jag kan inte med att bli arg, jag är sâ lycklig över den här kibbutzstämmningen pâ vâr vâning det är verkligen nâgot jag saknat i Frankrike där alla stänger in sig och inga barn ringer pâ dörren och vill leka.
Häromdagen var grannen pâ 6 vâningen här och klagade över att vi förde sâdant liv. Han är nog bara svartsjuk.
Enligt "K", veteran i landet, fâr man föra hur mycket liv som helst pâ dagarna, bara Mizraï musik nattetid räknas som störanade. Vet ni vad Mizarï musik är? Lyssna pâ den här!
V a r j e morgon i bilen drar vi pâ volymen, vevar ner rutorna och diggar järnet.

Vardagsproblem i Israel

är annorlunda än vad jag är van vid.
I morse var det sâ mycket bilar ute sâ att jag bara hann ut frân parkeringen innan stockningarna började.
En sträcka som i vanliga fall tar fem minuter tog en halvtimme.
Skolan var tom, fröken kom en timme försent, jag har faktiskt sällan set nâgot liknande. Trafikstockningar brukar ju inte hitta ända fram till smâgator och villa omrâden.
I Israel blir alla irriterade som i vilket land som helst men det finns en oro som man kanske inte finner i övriga världen. Alla undrar med en knut i magen vad som hänt.
Den här gângen handlade det om tunga misstankar om ett planerat terrordâd i Tel Aviv. Tre misstänkta har häktats och nu verkar läget vara under kontroll.
I morse genomgicks varje bil minutiöst innan den släpptes innanför avspärrningarna i utkanten pâ Tel Aviv därav trafikstockningarna.

En alldeles vanlig dag.

Idag sa jag till grannen att jag sett hennes dotter ( 2 âr) röka pâ dagis. Hon spärrade upp ögonen sâ de höll pâ att falla ur hâlorna och jag ändrade generat verb.
Lichon och Léachen, jag blandar jämt ihop dem.
Grannen är väldigt överseende, som de flesta nio-âringar... Om föräldrarna flinar i morgon i hissen vet jag varför men jag kan flina tillbaks, det är deras äldsta dotter som säher " shit" istället för "sheet".
När jag mötte henne var jag pâ väg till posten. I kön ( jag fixar kön nu, utan problem!) mötte jag Nathalie, hon är frân Usa och vi pratade under tiden vi väntade, framför mig stod en karl som vände sig om och sa pâ klingande skânska
- Och var i frân i Sverige är du?
En riktig gâsapâg mânga mil hemifrân...
Det betyder alltsâ att vi är 5 Svenska familjer här i omrâdet, otroligt verkligen. Svenskan var rostig efter tjugo âr men skânskan satt som en smäck, den blir man nog aldrig av med även om man vill. Jag har hört skâningar prata engelska med skânsk brytning...
Jag läste en gâng att tungan är en muskel som bör övas upp i tidig âlder för att kunna tala olika sprâk med olika ljud utan accent.
Jag antar att tungorna i Skâne är extra stela.
Aaah, jag tog en kaffe pâ strandkaféet idag och sprang pâ en av de botoxade fransyskorna som satt i ett hörn, misstänkt nära en ung kille som inte var hennes man... Lite silicon och botox här och var attraherar inte bara makar tydligen. Som kvinna kan jag inte lâta bli att le ât situationen som känns mycket mindre patetsik med den könsfördelningen än den klassika.