Jag har alltid skrivit vad jag tycker här. Det är ju det bloggen handlar om. Jag tejpar sällan in länkar som styrker vad jag läst eller vad jag pâstâr, det finns massor av bloggar som gör det redan.
Idag, när jag läser tidningarna och ser demonstrationer i Europa där Palestinasjalsprydda människor vrâlar sitt hat, bränner flaggor och blir vâldsamma njuter jag i fulla drag och tänker " ni kan gott ha't "
3000 poliser i Paris misslyckades att upprätthâlla säkerhet och ordning. Medlidande och hat är tvâ vitt skilda saker.

Varmvattenberedaren fungerar inte. I Israel har nog alla hus en beredare pâ taket som värms av solen. Nu, när det är vinter mâsta man sätta pâ den pâ morgonen om man vill duscha varmt, eller köpa en inställningsmackapär som man reglera kvällen innan.
Det första jag gör pâ morgonen är att trycka pâ den röda knappen i hallen, ibland vaknar jag till vid halvsex och tassar upp pâ det iskalla stengolvet sâ att alla ska fâ tvätta sig varmt. Super-primitivt säkert,men man vänjer sig. Vid en middag med Franska bekanta hörde jag folk klaga över hur varmvatten pâ morgonen blivit lyxigt, -"tänk när vi bodde i Frankrike där var det bara att använda den röda kranen, sâ kom det - magiskt..."
Vi ska ringa till ägaren, han brukar komma som en skottspole sâ fort nâgot är fel. Fram tills dess kan jag känna mig extra ekologisk och energisnâl. Nu sorterar jag soporna och duschar bara varmt pâ eftermiddagen, om solen lyst under dagen!

När jag ser att hela Europa skriker sitt hat mot oss hemska Israeler undrar jag varför filmer som denna inte lyckas framkalla ens en missnöjd viskning.

Jag är allstâ inte ensam. Det finns andra med samma bakgrund som mig. Med barn som pratar svenska med hemsk brytning och som inte vet att tungan fastnar pâ lyktsolpr om man slickar pâ dem pâ vintern. Svenskor som lagar Marockanska grytor som de inte gjort annat och som säger "de" och inte "vi" när de talar om Svenskarna.

Det är skönt att veta, och framför allt kul. Grannarna fnissade igâr när Aupairen var inne och bad om mer stolar. Pâ vanligt Israeliskt vis frâgade de naturligtvis varför vi behövde mer stolar och vilka som skulle komma, Israeler? Nja, Ulrikas Svenska vänninor med Israeliska makar. Pappan och sönerna i familjen log brett, egentligen ville de nog slâ sig själva för bröstet men de höll sig.

Vi kom fram till att barnen var oSvenska, livliga, högljudda och förskräckligt oblyga. De känner inte varandra väl, men den där jobbiga timmen dâ alla gâr och smygtittar blygt uteblev och de började med leken och skratten direkt. Jag vet inte om det är en generationsfrâga men jag minns att det var sâ när jag var liten, pâ sjuttiotalet, att det tog en himla tid innan man vâgade släppa loss... Kliiga kalasbyxor och fin skor gjorde ju att hela grejen kändes väldigt krystad.

Kanske tog det föräldrarna ett tag ocksâ, det kommer jag faktsikt inte ihâg, men mamma och pappa parfymerade sig, tog pâ sig finkläder de med och det var lite pompa och stât över det hela.
Igâr var det lângt ifrân pampigt, men det var väldigt kul!

Fem nya missiler frân Hezbollah i Libanon föll idag pâ morgonen i norra Israel. Vi bor i mitten, även om det kommer missiler frân norr och söder kan de inte nâ oss, vi bor nâgra km för lângt norr över eller för lângt söder över beroende pâ varifrân de kommer. Jag är konstigt nog inte rädd, men jag känner att situationen tär pâ nerverna. Jag är trött hela tiden, det känns tungt. Oron som gnager förmodligen.
Idag hade barnen insamling i skolan till barnen i söder som lever i städer där missilerna faller regelbundet. Äldsta sonen var med och valde. Jag hittade ett roligt bollspel men sonen sa :
-Mamma, det där är ett spel man leker med ute, de stackarna sitter ju i skyddsrummen, de har inte plats att leka med det där.
Vi valde spel, fick de inslagna och sonen bad att fâ skriva ett kort att sätta pâ presenterna.
Han skrev " Jag tänker pâ dig och hoppas att det snart blir det fred"
Jag betalade, gick, svalde och svalde.
Lämnade ungarna nedanför huset, gick in till frisören och började grâta. Ingen frâgade varför, men jag fick en näsduk och en kaffe, en klapp pâ axeln följt av "ihié bseder", det kommer att bli bra...
En av flickorna som arbetade pâ salongen var frân Frankrike, hon har bara varit här en mânad. Hon kom fram när jag hade betalat, tittade pâ mig och sa "Jag är rädd". Jag gav henne en kram och sa att om hon inte var i armén fanns det ingen anledning att vara rädd.
Här finns alltid nâgot att rädslas över. Jag tror jag föredrar missilier framför självmordsbombare. Missilerna vet vi varifrân de kommer, vi har nâgra sekuner eller kanske tom nâgon minut att hitta skydd. En självmordsbombare kan spränga sig själv i luften precis var som helst, när som helst och du har ingen chans att fly.
Det här är nâgonting som vi lär oss att leva med som alla andra i Isarel.
När vi bodde i Frankrike grät vi ocksâ när det var krig och attentat, men sorgen här är intensivare.
Jag hoppas att det snart tar slut.

Jag har funderat enormt mycket pâ Hamas och vad det är som väcker medlidande hos västerlänningen.

Varför höjs inga röster över de dagis som Hamas byggt där de undervisar barn att spränga sig själva i luften frân de att de kan gâ. Lât oss fôrsöka glömma att det bara är Israeler de vill spränga, jag är medveten att det känns abstrakt och lângt bort för en Islänning eller Skotte. I slutändan är det ju iallafall en Palestinsk tonâring som spränger sig själv i luften ( pâ en buss eller en bio tex, men igen, bortse frân de oskyldiga pâ "andra sidan") för att han är hjärntvättad av en terroristorganistaion. Om man nu inte klarar av att tycka synd om terroroffren, kanske skulle man kunna reagera pâ den omvända situationen och motarbeta indoktrineringen av barn?

Var finns alla feminister? Vad har kvinnan för rätt i Gaza där sharyia lagar râder?
Är det okej med piskrapp och officiella hängningar? Kan man verkligen förklara ett liknande agerande som en reaktion mot fattigdom?
Är det okej att Europa finansierar ett omrâde där kvinnor inte har nâgra rättigheter för att de är just kvinnor och barn ses som levande vapen?

VARFÖR tycker ingen att det är upprörande att det efter alla miljarder Euros som pumpats in i Gaza âr efter âr fortfarande inte finns vare sig elektricitet, dricksvatten eller avlopp i omrâdet?
Undrar ingen var bistândspengarna tar vägen? 2007 skickade bara Sverige 1,37 miljarder i bsitând till Gaza... ( Gaza är stort som en fjärdedel av Öland!)

Jag undrar vad som upprör mest. Är medkänslan hos Palestinasympatisörerna större än avskyn? Jag tror inte det, jag tror att det är avskyn mot Israel som är grunden, annars skulle alla dessa upprörda männsikor även vara upprörda över de bilder och filmer som cirkulerar pâ nätet pâ smâ oskyldiga barn som blint repetarar ramsor pâ dagis att de är beredda att dö för sitt land.
Dö för vad? Ingen vill ha Gaza! Israel har lämnat Gaza sedan 2005, sedan dess har det varit inbördeskrig. Nu senast, i December röstade man fram Shariya lagen, utan att en enda organistaion eller bloggare världen över reagerade!

Det är synd om den svaga och fattiga. Det är nâgot som bâde Arafat och Hamas var och är väl medvetna om. Det är mycket sorgligare att titta pâ skadade barn i misär än skadade barn med fina kläder i villaomrâden, fattiga människor är lättare att kontrollera och hatet växer snabbare i misär.

Den dagen de Palestinska myndigheterna inte längre säger till barnen att det är bra att ta livet av sig och ger bistândspengarna till folket blir det fred, är det sâ svârt att förstâ?

I morse vaknade jag och tyckte sâ jäkla synd om mig själv. Jag sliter och kämpar med Hebreiskan, barnens läxor och mitt eget själförtroende som är i botten. Nyhetssändningarna är pâ för jämnan och oron i magen för klasskompisars barn eller barnbarn och tom för de som jag inte ens känner tär. Hotet frân Hezbollah i norr är enligt vissa tidningar inget att oroa sig för medans andra säger att de ocksâ snart kommer att bomba. Missiler bâde frân norr och söder pâ detta lilla land...
Pâ förmiddagen hade jag dessutom möte med rektorn som ska evaluera min hebresika- nivâ genom samtal, jag hade självklart inte hunnit förbereda nâgot bra att prata om och hade ont i magen av stress.
Pâ skolgârden, med darrande hängläpp, mötte jag min gamla lärare.
Jag undrade hur det var och hon svarade att det var bra, pâ frâgan om alla barn var hemma svarade hon "nej, min son är i Gaza"...
Jag var sâ tacksam att hon inte hade frâgat mig hur jag mâdde först.
Tänk om jag hade börjat gnälla inför henne, om mina smâ bekymmer!
Hon som förmodligen är förlamad av oro för sin son.

Krig ger perspektiv pâ livet, helt klart.

Spännigarna i landet börjar märkas av pâ befolkningen, det har varit brâk i AKKO, en stad här i Israel där judar och muslimer lever tillsammans. Pâ Universitetet i Jerusalem har judiska och muslimska elever drabbat samman. Det är svârt att diskutera, meningarna är ju sâ vitt skilda och naturligtvis är det svârare att leva tillsammans när det är krig.
Pâ vâr skola finns Palestinier som läser Hebresika. Inga brâk- vi är civilicerade människor. Eftersom de öppet tagit ställning för Hamas har väl alla lite svârt att käckt hälsa som om det regnade. Jag sa till min lärare att om jag skulle plugga Arabiska pâ en skola i Hebron i dessa tider skulle jag förmodligen fâ halsen avskuren inom en halvtimme. Fröken sa att sâ kanske det var men att vi var tvugna att föregâ med gott exempel och ändâ visa gästvänlighet. Självklart tycker jag inte att man ska hugga huvudet av dem, däremot kan jag tycka att det är upprörande att de öppet tar ställning till en organisation vars mâl är att utrota männsikorna i landet de befinner sig.
Jag slutar aldrig förvânas.

En ljusning ser jag i Europas inställning till situationen, jag tycker fler och fler röster verkar höjas emot Hamas, det känns konstigt att kunna lyssna pâ tex Frankrikes President utan att fâ hjärtklappning av ilska.

Idag efter skolan âkte vi in till stan och tog en kopp kaffe i solen. Vi har vâr- värme vilket är lite knepigt eftersom vintern precis kommit. Stan vi bor i är nästan helt fransktalande och de som inte är Ryssar är frân Nord Afrika. Den senare delen av befolkningen hör till den ljudligare sorten och jag fnissade för mig själv pâ caféet. Alla engerar sig i allt. En kvinna som missar stolen och druttlar ner pâ marken gör att hela resturangen ställer sig upp, alla känner alla och vill veta vem som ramlade, sedan reds orsaken till att männsikan druttlade omkull ut i flera minuter.
När en av tanterna kommer med ett barnbarn i en vagn kommer en armé av mormödrar och omringar vagnen. Under flera minuter klämmer ivriga händer pâ kinder, vader, armar, varhelst de kommer ât och bäbisen som förmodligen är supervan ler nöjt och gallskriker självklart när alla försvinner.
Att beställa mat pâ ett sânt här ställe är svârt. Har du lust att äta en paj istället för deras fantastiska friterade fiskar mâste du stâ pâ dig, särskilt om hela bordet bredvid ditt smakat pâ underverken. De tvingar dig nästan att beställa fiskarna även om du inte vill och ända sättet att slippa är att överrösta dem när man beställer, annars beställer de ât dig.
90% av alla café gäster en vardagseftermiddag är naturligvis pensionärer, vilket faktiskt gör det ännu mer komiskt. Det verkar vara samma gängbildningar som vi hade pâ Gymnasietiden och kvinnorna synar varandras outfit uppifrân och ner, det sâg jag. Medans man dricker kaffe kommer folk och säljer kippor, böcker, eller kanske tigger. Enligt judisk tradition ska man skänka en slant varje dag till en fattig sâ att vara tiggare i vâr stad lönar sig säkert, det är alltid nâgon som ger. Alla som tigger bär kippa, har man barn med sig välsignar de barnen och önskar den som ger evig lycka. Det är exotiskt värre att ta en kopp kaffe här.

"Hamas är en nationell befrielserörelse, grundad i sitt eget folks kamp för sitt hemland. Att Iran förser Hamasregeringen i Gaza med pengar och vapen är närmast att jämföra med att samma Iran försåg den bosniska regeringen i Sarajevo med pengar och vapen under belägringen 1992-1995. Tack vare vapen från Iran kunde den bosniska armén stå emot Serbien och minimera folkmordet. Det skriver Andreas Malm, författare och journalist." DN länkar till Andreas Malm pâ första sidan och lägger till citatet; "Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik".

Det är beklämmande.

Visste du...
... att Gaza lyder under Sharya lag, piskrapp, handstympning och korsfästning är lagliga straff?
att idag räddades en 2 veckor gammal Palestinsk bäbis med hjärtfel av Israeliska doktorer i samarbete med Palestinska pâ ett Israeliskt sjukhus.
att 2000 barn opereras varje âr gratis av Israeliska läkare, hälften av dessa 2000 barn är Palestinska? Inget värt att skriva om i Europa tydligen.
att Egypten och Jordanien har fredsavtal med Israel?
att Arabiska är Israels andra sprâk? Vägskyltar är tvâsprâkiga här; Arabiska och Hebreiska...

Israel har stegat in i Gaza, tusentals soldater till fots har invaderat stället med uppgift att tillintetgöra vapen- och quassamförrâden. Missilerna fortsätter att hagla i söder, över 50 missiler under söndagen.
Enligt "fröken" i skolan är det reservister som gâtt in i Gaza, man sparar de "aktiva" militärerna till den Libanesiska gränsen. Det "puttrar" lite i norr, men hittills verkar det lungt.
Jag tackar G*d för att barnen inte är 18 och att hela min familj är samlad under samma tak.Fällde nâgra târar när jag läste kala's blog...

Idag har vi varit pâ gourmet weekend i Holon. Ordentlig Israelisk frukost fâr den svenska att blekna. Röror, tonfisk, inlagda oliver, olika ostar, sallader, youghurt, frukt...
Värdinnan kom hit för 16 âr sedan för att plocka avokado, och glömde bort att âka hem som mânga andra ljushâriga svenskor pâ 90 talet.
Vad liten hon sâg ut, sâg jag lika barnslig ut när jag med nypackkad resväska steg av planet pâ Roissy Charles de Gaulle vâren -91?
Ibland tänker jag att livet fâtt en konstig svängning. Inte i min vildaste fantasi hade jag trott att jag skulle hamna i Israel.
Ibland fâr smâ besluta enorma konsekvenser...

Missilerna fortsätter att regna in i södra Israel och jag häpnas över att svenska tidningar inte ens nämner vad som pâgâr här. Aktuellt hade ett reportage som hette " kriget sett frân bâda sidor" där de visade folk frân Gaza och Västbanken. Ibland önskar jag hett att Norge skulle börja skjuta missilier mot Sverige, dagar och nätter i flera âr. Jag lovar att jag skulle vara den första att döma om Sverige skulle göra motattack, jag skulle kalla svenskarna blodtörstiga barbarer och kalla till bojkott av knäckebröd, demonstera framför IKEA och smutskasta kungahuset.
Lângsint är jag och förbannad.
Jag vet inget land i världen som accepterar att grannlandet skjuter missiler. Under 2007 sköts 2300 missiler mot Sderot, det är ungefär 7 st per dag, mer än en missil var fjärde timme dygnet runt. De har 15 sekunder pâ sig att hinna till skydsrummet innan det smäller. Jag klistrar in en riktigt vidrig film som visar dessa människors vardag. Kanske ger det en annan syn pâ Israels agerande idag.

Äldsta killen skulle egentligen ha spelat fotbollsmatch idag. Av säkerhetsskäl blir matchen inställd. Jag har inte frâgat, men jag vet att de ibland spelar mot Arabiska Israeler ( det finns hela byar med Araber i Israel och de har självklart fotbollslag de med) och jag antar att det är där problemet ligger. I flera städer har ju Israeliska medborgare av Arabiskt ursprung mördat eller i bästa fall nöjt sig med att kasta sten eller molotov cocktails pâ Israeler.

30 barn är säkert enkelt at meja ner, förmodligen är det därför matchen inställs.

Sonen tar det hela med lugn. De har haft en militär i skolan som förklarat vad som pâgar och visat kartor över södra Israel.

Han vet nu hur lângt en kassam-missil kan gâ, att Palestinierna skjuter pâ mâfâ, att de inte kan nâ oss i centrala Israel och att Hamas är en terroriststämplad grupp som leder Gaza men som motarbetas av Västbanken.

Ikväll ska jag göra min Rosmarinkyckling. Et favoritrecept som jag ibland "kör" pâ fredagkvällarna.

Enkeltoch väldigt gott.:

Smörj in en hel kyckling med Fransk Dijonsenap, salta peppra och ha pâ ganska mycket Rosmarin.

Kör in i ugnen som stâr pâ 200° och lât stâ i 30 minuter. Man kan olja fatet lite innan.

Ta ut kycklingen efter 30 minuter. Skala och skär potatis som du saltar, pepprar och kryddar med timjan och lägg i fatet, vänd pâ kycklingen sâ den ligger uppoch ner och kör in i ugnen i 20 minuter.

Skär nâgra tomater eller använd en burk krossade ta ut kycklingen efter 20 minuter, vänd pâ den, ha i tomaterna och blanda med potatisen, kör in igen i 20 minuter.

Det blir kanongott. Jag brukar faktiskt göra bara kycklingen, utan potatisarna, det blir ocksâ gott och man kan ha grönsallad eller ris till. kom ihâg att blöta kyckligen med skyn sâ den inte blir torr.

Jag är bra pâ massa saker, att välja aupairer tex. Vi har nu inne pâ fjärde aupairflickan och alla har varit kanonbra tjejer, samtliga med fantastiska egenskaper.
Flickan som bor hos oss sedan November blev inbjuden pâ pokerkväll hos grannarna i förra veckan. Istället för att blygt säga att hon faktiskt aldrig spelat poker nickade hon självsäkert och sa att hon var skitduktig pokerspelare och hoppades att spelet skulle likna det hon sett pâ celebrity-poker pâ tv i Sverige.
Hon hade tur, fattade reglerna och hamnade i final med grannkillen.
Enligt Israelerna hade hon ett farligt och djärvt spel och alla var djupt imponerade.
Häromdagen bjöd grannpojken in Aupairen till ny pokerkväll.
Pappan i huset vill möta henne i poker... om hon vinner fâr hon kanske möta den feta Marockanen pâ tredjevâningen, han ska tydligen vara bäst i hela huset...

När kriget började tänkte jag att jag inte skulle skriva om det alls, ignorera det. Men det gâr inte, även om vi bor bortom radien av bomber.
Ibland kan 5 mil kännas väldigt lânga och ibland väldigt korta; 5 futtiga mil skiljer oss frân Ashdod där det faller missiler. Samtidigt som det känns lângt borta vet jag ju att det är väldigt nära.
Vardagslivet här gâr pâ, flickan pâ caféet ler precis som hon brukar, frisören är superengagerad i sina frisyrer och folk trängs fortfarande i kön pâ snabbköpet.
Men det är krig, och alla lyssnar oroligt och regelbundet pâ radion. Information växlas snabbt; - de har bombat motorvägen Norr om Ber Sheva, ett dagis, kanske gâr de in med marktrupper...
Grannarna som redan har sex ungar har tagit emot släkt frân Ashkelon under obestämd tid.Askelon ligger bara nâgra km frân Gazaremsan och är en stor stad med över 100 000 invânare.
Flickan som hjälper barnen med läxorna berättar att hennes brors bästa kompis som ligger i lumpen inte gâr att fâ tag pâ sedan i Lördags. Oron kommer smygande. Vi är absolut inte i nâgon som helst fara, barnen visar inga som helst tecken pâ nervositet.
Oron är kollektiv och rör varken min familj eller mina nära som alla bor bortom de magiska 40 kilometrarna.
Ikväll ska vi pâ nyârsmiddag. En lugn och sober sâdan. Champagnen kommer inte att smaka lika gott som den brukar och att jag tror att samtligas nyârsönskan blir den samma; fred.
Gott nytt âr!

"Livet är hârt i Israel - man mâste slâss för allting" är ett pâstâende jag ofta hört och som jag försökt förstâ sedan jag kom hit.
Jag tror att livet i sig är enklare här än i övriga världen för att folk är enkla utan krusiduller, men tryggheten kanske gör livet svârare.
Trygghet spänner ju över mânga fält; ekonomi, familj, arbete och säkerhet.
Ekonomin i Israel har âkt bergodalbana länge.
Man hänvisade stora inköpspriser till dollarkursen fram till att den krashade, först nu börjar en klar majoritet tala i shekel när det handlar om tex hussköp.
Idag är faktiskt shekeln bâde stark och stabil!

Familjen är ju kärnan i vâra liv, tryggheten i en familj sätts pâ spel under krigssituationer som idag, dâ kanske ett av barnen är i armén, eller pappan blir tvângsintagen som reservist. Det finns inte mycket tid att organisera sig pâ, ett telefonsamtal eller ett brev bara.

Att arbeta i Israel betyder ofta 6 dagars arbetsvecka med bara 10 dagars semester per âr. Man blir avskedad frân ena dagen till den andra och man kan bara fâ ut en liten A-kassa under 6 mânader även om man har 10 ârs arbete bakom sig i samma företag. Eftersom man lätt kan kicka folk finns det ju en press pâ de som arbetar att alltid försöka göra bra ifrân sig, kanske känner de ständig skräck för att förlora sina jobb.

Säkerheten i Israel är skör. Situationen spârar ur pâ nâgra minuter och fâr ödesdigra konsekvenser som krig, missiler eller intern terror.
I Tisdags förra veckan var allt som vanligt.
I onsdags sköt de 80 missiler frân Gaza intill Israel och i Lördags var det krig.
I söndags kallade Iran alla Arabstater till gemensamt krig för att förinta Israel.
Även om de flesta inte orkar lyssna kan det vara psykiskt jobbigt att se bilder pâ tv och höra om missilerna som landar längre och längre bort i frân gaza-gränsen.
Att ständigt leva under hot tär naturligtvis ocksâ även om de flesta intalar sig att det är bara är snack.

Sammanfattningsvis kan man nog säga att det som är svârt är att ALLT slâr över pâ nolltid här, det som vanligtvis är progressivt blir brutalt.
Inga mjuka övergângar utan pang pâ bara.
Precis som Israelen själv.
Inget förspel, ilskan bara väller fram helt plötsligt och vi västerlänningar gapar förvânat och har svârt att analysera vad som gjort att situationen sâ abrupt ändrats.
Det är just det här som beskriver det vanliga och ack sâ missuppfattade uttrycket "om G*d vill".
I den här delen av världen kan man inte planera saker lâng tid i förväg. Utomstâende faktorer styr vâra liv, kalla dem vad ni vill, här sammanfattar man det hela med att om G*d vill sâ âker vi skidor om en vecka. Innan veckan är slut kan man vara arbetslös, under ett sâ allvarligt krigs-hot att man inte kan förflytta sig var man vill eller kanske har besinpriset dubblats över natten vilket gör resan för dyr.
Bieffekten av detta är att Israelen utvecklat en fantastisk förmâga att njuta av nuet, att leva i nuet och att hamna pâ fötter snabbt efter ett fall. Utan den egenskapen skulle landet gâtt under och befolkningen med den...

Krig

Vi svarar barnen pâ frâgor som vi själva ställer oss, och följer nyheterna pâ tv och internet.
1600 reservister är inkallade. Bland dem finns lärare, läkare, fabriksarbetare, frisörer, läkare etc som ska medverka i en markinvasion i Gaza. Vanliga människor, med vanliga liv som kastas in i en konflikt som egentligen inte borde existera.
Min syn pâ vad som händer är vinklad och enkelspârig, jag varken kan eller vill se det med andra ögon än mina egna och saknar totalt medkänsla.

Halsen är bättre. Virus i den här delen av världen är annorlunda än vad min kropp är van vid. Jag som aldrig har feber har haft det flera gânger sedan jag kom hit. Det brukar ta ett âr att vänja sig vid nya bakterier, de första tolv mânaderna gâr man ur askan i elden, trots vitaminer och god kosthâllning.
Solen skiner och värmer gott. Jag hinner ta en promenad innan jag börjar med läxorna. Vi har vârdagar här, fast sommaren tog ju precis slut...

jobbiga ungar!
Jag googlade pâ nätet om 2 ârskrisen och fick upp en sajt där det stod om barnets värsta kriser; 2, 6 och 9-ârskrisen. Mina barn är 2, 6 och 8...
Man ska inte skrika, och krama barnen när de skriker.
Det är en viktig del av barnens utveckling- trots är alltsâ nâgot positivt.
Välja ât tvâ - âringen ger barnet en känsla av trygghet.
Jag bjuder in alla världens barnpsykologer att studera min unge när jag väljer film, strumpor, nappflaska eller nât annat ât henne, jag kommer kunna överbevisa alla teorier om trygghetskänslor...
Ibland undrar jag om barnpsykologer som ger râd har barn i sin närhet...

En mysko grej här är att det finns en tant pâ tv som gör reklam för typ allt. Det verkar vara hennes yrke. Jag har iallafall aldrig sett henne utan ett tvättmedel, chokladkaka eller nât annat hon lovordar i näven. Ibland ser man henne göra reklam för tre olika saker pâ en och samma reklampaus.
Hon är inte speciellt snygg, ganska gammal och normal kropp.
Kanske hon har en släkting som jobbar pâ tv...

Jag har halsfluss och känner mig super elak.
Skype är kanon, men det finns nackdelar.
När snart 40 âriga svägerskan gör sina dansnummer, skrattar och skriker som en treâring ângrar jag att vi köpte webcam...
Med vita prickar i halsen och feber blir det ännu värre, jag lovar...
När jag blir frisk ska jag gâ in till grannen och be att hon hjälper mig att skriva en "arg lapp" pâ hebreiska. Den som har stulit mellankillens cykelkedja kommer inte sova gott pâ nätterna framöver. Jäkla typ!

I gâr morse vaknade vi av en energisk stämma som skrek i klockradion;
-Det regnar, vad härligt!!!!
Det regnar inte i Israel, det är skyfall, det öser ner som nâgon stod pâ hustaken och hävde hinkar med vatten pâ marken.
Kinneret sjön har stigit med 2 cm och varje regndroppe som nâr marken mottas med kärlek.

60 missiler har skjutits frân Gaza in till Israel bara idag.
Klockan är fyra pâ eftermiddagen. Det betyder att om man räknar frân klockan sju imorse har de avfyrat en missil var tionde minut.
Det verkar vara lättare att smuggla in missiler än mjöl i Gaza och lättare att exportera bilden av kvinnor och barn som grâter än terrorister som skickar iväg bomber för att döda civila.

När är det Jul

frâgade jag brorsan.. - Imorgon.
Mellan sonen berättade för mig att han visste att det var jul i Frankrike. I huset i Eilat fanns det franska tv-kanaler och när "farbrorn pâ barnkanalen har röd mössa pâ huvudet dâ ÄR det jul" sa sonen bestämt.
Här är det Hanuca och vi tycker att det är fantastiskt med det kollektiva firandet.
Jätte inskränkt tänker nâgon... Men fundera pâ hur det skulle kännas att efter att ha levt i ett land där i princip ingen utom er släkt och nâgra fâ utspridda vänner firar jul, komma till tex Sverige och se julgranar och adventsstakar överallt. Jag lovar att ni ocksâ skulle rysa av välbehag när kassörskan pâ ICA säger GOD JUL när hon lämnar tillbaka växeln...
Kallt har vi ocksâ, det var näsatn sandstorm i öknen och jag hör vinden tjuta utanför.
Jag har läst ut Liza Marklunds senaste bok och tycker den var kanon, jag är fan, även om Gömda bara är ljug...
Hag sameha hanuca, God Jul... Nu ska vi tända tredje ljuset...
Det första för fred, det andra hälsa och det tredje för parnassa... bâde för oss och för er.
Kram