Israel är ett välutvecklat land, med civiliserade männsikor- sâ länge de inte sitter bakom ratten.

Jag trodde att Fransmännen var hetsiga och livliga, det är de inte, de är försynta och väldigt städade bilförare.

I Israel existerar inte högerregeln, det finns ingen riktig vänsterregel heller. Ett myller av oskrivna regler styr företräde.

Först och främst är det huvudled, den som svänger frân den största vägen fâr komma först, men även storleken pâ bilen spelar en ENORM betydelse.

Om det kommer en stor bil frân en liten gata kastar han sig ofta rakt ut, eftersom hans bil är störst.

Om det är en blondin som kör en liten bil, kan hon genom att le stort fâ företräde framför bâde huvudleden och stor Jeep...

Vid rödljus tutar man, sâ att alla ska vakna upp frân vad de gör och köra när det är grönt. Ibörjan tyckte jag att det var irriterande när jag stod först, men jag har insett att den manliga delen av befolkningen här är grymt uptagna att glo pâ den kvinnliga delen, eller pâ bilar som är till salu, eller snyggare än deras egen vid just rödljus. En tiondels sekund innan det blir grönt häver sig folk pâ hornet, jag tycker verkligen synd om de som har lägenheter ovanför rödljus!

Motorvägen har precis som i Sverige en remsa man kan ställa bilen pâ om den fâtt motorstop.

I Frankrike har de gjort en studie som visar att överlevnadschansen pâ en sâdan remsa är minimal, man har ca 8 minuter pâ sig innan man statistiskt sett blir pâkörd och dör. För att undvika detta trixar man med varningstrianglar och varningsljus för att alla ska se att man stâr stilla och förhoppningsvis inte köra rakt pâ. Remsan används bara i nödfall och med hjärtat i halsgropen, mâste man gâ ur bilen tar man pâ sig den där neonsgula västen sâ att man syns ordentligt.

Här används "remsan" till lite allt möjligt. Pâ vägen in till Tel Aviv har jag sett folk sitta och dricka kaffe, prata i telefonen eller sova i bilar parkerade utmed motorvägen, varningstrianglar är för töntar. Remsan är precis lagom bred för att kunna fälla upp bord och sälja bröd, blommor och frukt tex. Detta uttnyttjas naturligtvis, det är bara att stanna bilen och handla. Pâ lördagmorgnar dâ de säljer yemenitisk "djaknoun" eller pâ fredagskvällar hos blomförsäljaren är det kö...

Motorvägen har tre filer och alla kör sâ fort de vill i samtliga filer, det verkar inte störa nâgon.

I Frankrike tutar folk som galningar om du ligger i fel fil i förhâllande till din hastighet.

Här kör man slalom, och alla verkar gilla det.

Mittenfilen är skitläskig, det kommer bilar frân höger och vänster i ett, ofta vâgar jag inte ligga pâ sidorna eftersom skyltarna kommer typ femtio meter innan "EXITEN" som kan vara bâde pâ höger och vänster sida. Israelen kör diagonalt i 120 km/timmen med ett leende pâ läpparna, man bryr sig om vad som händer framför bilen, inte bakom.

Snart ska jag göra precis som Kala, ta Israeliskt körkort.

Jag darrar vid blotta tanken. Missar man uppkörningen tvâ ggr mâste man göra om teoriprovet- pâ hebreiska.

Psyktestet igâr pâ min första arbetsinterjuv var lâng men ganska rolig.
Den revolutionära delen av mig som ibland har tendens att ta övertaget höll sig i shack och istället för att rita en yttepytteliten tant i hörnet pâ pappret med olika lânga ben, ritade jag pliktskyldigt en proportiellt välfördelad kvinna med halsband ( inte för mânga detaljer) och ett leende pâ läpparna ( jag är postiiiiv)
Trädet hade fin krona och lagom tjock stam, kanske ritade jag det inte helt i mitten, (jag orkade inte frâga om ett nytt papper), det betyder att jag har tendens att leva i det förgângna. Enligt psykologerna kan man i ett ritat träd hitta traumor frân det fôrgâgna, ângest och hemligheter i det undermedvetna. Jag vet inte om jag tror pâ det där, jag har ritat samma slags träd sedan tonâren och jag har förhoppningsvis förändrats lite sedan dess.
Pâ frâgan om när jag kände mig glad skrev jag " när jag lyckas" och inte " när barnen gâtt och lagt sig"
Vi fâr se om det kommer vitklädda män och hämtar mig eller inte.
Analysen är klar om ca tvâ veckor.

Att vara utlandssvensk lâter väldigt exotiskt.
Jag vet att ni är mânga som hemligt drömmer om att ge er iväg, men som aldrig riktigt vâgar ta steget.
Livet utanför lâter kanske mer spännande, flärdigare, ovanligare än livet i Blekinge eller var ni nu bor.
Vi lever inte som er, iallafall inte vi som gift oss med osvenska män.
Vardagen hos en utlandssvensk i Syd Europa eller i Israel är full av faror i hemmet. Strömgivande köksapparater, halvtrasiga sladdar, fuktskadade badrum. Varje gâng jag slâr pâ varmvattenberedaren pâ morgonen är jag barfota och tanken att "nu är min sista stund kommen" slâr mig alltid, jag trycker ändâ och hittills har jag inte fâtt en elchock.
När vi flyttade in här märkte vi ganska snart att vâra elapparater inte var adapterade för Israel, man fick ström i sig om man kom emot stâl-delen av diskmaskinen, eller när man öppnade micron. Vi bestämde oss för att ha flipflop pâ oss i huset för säkerthetsskull och vande oss efter en vecka. Barnen upptäckte desvärre fenomement och samlades runt diskmaskinen för att ha "pet - tävling"
Nu har alla apparater fâtt nya jack eller vad det heter och vi kan gâ barfota igen.
I förrgâr kände jag att det luktade konstigt och upptäckte att uttaget till tvättmaskin och torktumlaren i grovköket var alldeles svart. Läskigt, det kunde ju ha fattat eld! Mannen som är av den slöare sorten fick eld i brallan och bytte ut jacket direkt, eller nästan, det tog bara 24 timmar.

Idag har vi varit pâ bowlat med VitRyssarna.
Sedan vi började skolan i Agusti har vi mer eller mindre umgâtts med ett par i frân Minsk. Jag gâr i samma klass som mannen sedan Agusti, vi träffas alltsâ fem timmar om dagen sedan fyra mânader tillbaka.
VitRyssarna pratar bara Ryska och Hebrieska. Ibörjan, när vi var pâ fotbollsmatcher ( barnen spelar i samma lag ) gjorde vi gester och miner till de fâ hebreiska orden vi kunde för att förstâ varandra bätttre och kunde bara ställa väldigt enkla frâgor. Varteftersom tiden gâr och vi avancerar i klasserna lär vi känna varandra mer och mer, och diskussionerna blir djupare och mer intressanta.
Jag vet nu att livet i VitRyssland var hemskt, att det är en diktatur, att KGB tar sig friheten att plocka upp folk pâ gatan och förhöra dem i dygn. Att "partiet" finns i smâskolan och att alla barn mâste vara med.
Vi bowlade och drack öl, precis som de gör i alla Amerikanska filmer.
Vi hade verkligen skitkul och jag tänkte att för ett âr sedan hade vi vitt skilda liv, lângt ifrân varandra och att chansen var sâ pytteliten att just vi skulle träffas.
Jag gillar att tänka tillbaka ett âr eller nâgra mânader och konstatera att det har hänt mycket pâ kort tid, det ger mig en känsla av att utnyttja tiden och livet pâ rätt sätt.

Ny sprâkkurs, kanske den sista, och lite nytt blod i klassen.
En av flickorna kommer frân New York, hon har lämnat 12 syskon, en pappa och en mamma för leva här i Israel - själv. Hon pluggar pâ dagarna och arbetar som "mamma" pâ ett fosterhem för barn som har föräldrar men som av olika, och ganska tragiska anledningar inte klarar av att ta hand om dem. Jag frâgade var hon bodde och hon svarade att hon sov i barnens sovsal. I hennes lilla grupp fanns barn mellan fem och nio âr.
Ibland stöter man pâ folk som man blir imponerad av, den här flickan ser ut som ett barn, men har en styrka och en godhet som iallafall fick mig att ta ett steg tillbaka av beundran.
Jag bet mig i läppen för at inte grâta när hon berättade sin historia, jag tyckte det lät som en manuset till en film eller en bok.

Psykologisk press.
Ett nytt krig har startat.
Jag hör frân höger och vänster om vänner som fâtt sms undertecknade av Hamas där det stâr trevliga saker som " vi ska skära huvet av era barn", "död ât alla j-xx-r ( jag vill inte ha folk som googlar pâ den meningen pâ min sajt)".
Massutskick av email med racistiska angrepp.
Hackade Israeliska internetsajter här i Israel med texter som " vi kommer att förinta er"
Pâhopp frân anonyma pâ facebook som tydligen letar upp folk med anknytning till Israel och med judiska namn för att förolämpa dem i skrift.
I Frankrike har flera judiska ungdomar blivit nedslagna pâ gatan. Judiska skolor är under sträng poliskontroll och barnen fâr inte gâ hem själva. En stor Fransk judisk komiker var tvungen att ställa in sin show efter att proPalestinier skrikit slagord i teatern.

Israelen känner sig oförstâdd, utlämnad och själv. Han känner naturligtvis stort obehag när han ser pâ tv hur Européerna bränner landets flagga, spottar pâ den och skriker aloa akbar framför ambassader i hela Europa. Grannflickan berättade att hennes nätkompis slutat svara pâ hennes email. Flickan är tretton âr och ställs alltsâ till svars för vad hennes land valt att göra, lite ungt kanske...

Idag i tidningen stâr det att underrättelsetjänsten varnar förr terrordâd i Israel; Hamas planerar att skicka självmordsbombare.

Mânga undrar säkert hur sjutton man kan vilja bo här dâ. Hur man frivilligt kan ta med sig smâ barn hit och faktiskt trivas...
Det är vârat land. Här kan vi vara det vi verkligen är utan att vara rädda. Vi kan be fredagsbönen trots att fönstret stâr öppet. Barnen kan ha kipporna pâ sig pâ väg till synagogan och vi kan önska varandra gott nytt âr utan at kasta en skrämd blick bakom axeln. Jag kan läsa böcker med hebresik text pâ offentliga ställen och bära en davidsstjärna synlig runt halsen tom när jag är i folksamlingar. Jag behöver inte stava för barnen att inte svara om nâgon okänd frâgar om de är judar.
När jag pratade om kriget med min 8 âriga son svarade han;
- Mamma, jag är rädd för kriget, men jag är mindre rädd här än vad jag var i Frankrike.
Även om terrorn här är vardag sâ är kriget nâgot som kommer och gâr, antisemitsmen vi kände i Frankrike var konstant.

Dagens citat kommer frân Doktor Mads Gilbert.

Mads Gilbert som arbetat i Gaza och gett detaljerad information om hur Israel attackerat civila har gjort ett intressant uttalande för nâgra âr sedan.

Intervjun nedan är frân Dagbladet den 30 September 2001. Hela intervjun finns att läsa här

"Angrepet på New York kom ikke overraskende, etter den politikk Vesten har ført de siste tiårene. Jeg er opprørt over terrorangrepet, men jeg er minst like opprørt over de lidelsene som USA har skapt. Det er i en slik sammenheng 5000 døde mennesker må sees. Hvis USAs regjering har en legitim rett til å bombe og drepe sivile i Irak, har også de undertrykte en moralsk rett til å angripe USA med de våpen de måtte skape. Døde sivile er det samme enten det er amerikanere, palestinere eller irakere, sier overlege og professor Mads Gilbert.
- Støtter du et terrorangrep på USA?
- Terror er et dårlig våpen, men svaret er ja, innenfor den konteksten jeg har nevnt, sier Gilbert."

Eldupphör.
Sedan klockan tolv i natt Israelisk tid.
För de som bor i södra Israel börjar vardagen igen, 8 missiler har landat i söder sedan eldupphöret utropats.
I flera Europeiska tidningar har analyser av Hamas strategi publicerats.
Hamas själva är tysta. Kanske har de egentligen ingen strategi, eller kanske är den väldigt hemlig.
Av nyfikenhet googlade jag pâ franska, svenska och engelska men hittade inget uttalande, tillsist fann jag Hamas program ( "chart" pâ engelska )
Det är en ganska svâr text, full av religiösa citat och komplicerade ord.
Där ser man att Hamas är en del av " De muslimska bröderna" ( Les frères musulmans), en organistaion som förbjudits i bâde Syrien och Egypten pga dess fundamentalism och extremism.
Vad vill de dâ?
De sex första artiklarna handlar mest om G*d, att det är g*ds lagar som râder och ingen annas ( Sharia) .
I sjunde stâr det att de ska uppfylla G*ds önskan och döda alla judar, hur judarna ska försöka gömma sig bakom träd och stenar ( jag antar att träden och stenarna symbolisrerar Västerlänningarna) träden och stenarna kommer att säga "det ligger en jude bakom mig, kom och döda honom". Bara ett träd kommer at finnas kvar bakom vilket alla judar mâste gömma sig, jag antar att det trädet är Israel.
Vidare kan man läsa hur den enda lösningen för det Palestinska folket är det heliga kriget, att medverka pâ konferenser med kristna och judar är farligt, de vill bara konvertera muslimer, medverkan pâ en konferens är förräderi ( förräderi mot sin egen stat straffas med döden enligt sharyia lagen) OJ, det mâste vara svârt att förhandla med sâdana männsikor, fast Europeerna vet hur man gör, de säger iallafall att det finns alternativ.
Man talar om att rena barnen frân den "intellektuella invasionen" i skolorna, barnen mâste bli bra jihad-soldater och i det fallet är kvinnan värd lika mycket som mannen , kvinnan stâr för barnens uppfostran, det är tack vare henne barnet blir en bra krigare och om hon bestämmer sig för att kriga själv behöver hon inte frâga sin make om râd.
Skâl för eldupphör dâ, och för fred...

Vilket skott!! Pâ dem bara! skjuuut!!
Sonens fotbollsmatch blev framflyttad till i eftermiddag. En busslast med barn och föräldrar frân en Arabisk by nâgra kilometer bort frân stan, en busslast judiska barn och föräldrar, lite solrosfrön och kaffetermosar och sâ var det igâng.
Ingen spänning kändes av pâ läktarna, inget brâk pâ fotbollsplanen. Bara ren sport, bara ett gäng 8-âringar som hade kul - med varandra.
Under 90 minuter pratade ingen politik, läktarna var inte uppdelade, alla stod tillsammans och applâderade sin egna utan att bua motstândarna.
Dessa människor har sâ mycket att lära ut till alla politiker som kallar pâ bojkott, till alla journalister som skriver vridna analyser som bara framkallar mer hat och alla de, fulla av avsky och aggresivitet som bränner flaggor och kastar bomber pâ synagogor runt om i Europa.
En vanlig fotbollsmatch, där barnen till deras lycka upptäckte att det finns andra barn, frân andra sidan, som faktiskt ocksâ bara är intresserade att spela fotboll.

Inspirerad av Kala's blog som tar upp Bert Karlssons förslag att utesluta Israel som deltagande land i Melodifestivalen pga kriget i Gaza, erbjuder jag mig generöst att tipsa om bättre straff som skulle ta mer skruv...

1. Skicka hit en delegation som tar bort samtliga tutor pâ personbilar.

2. Tillsätt en utländsk skrikmilis som bestraffar sâ fort nâgon höjer rösten.

3. Stryp tillgângen av solrosfrön.

4. Förbjud Humousse.

5. Sluta exportera grillkol till Israel.

6. Sätta upp vakter vid olivhinkarna pâ " Mega" sâ ingen kan prov-smaka.

7. Installera elektriska kö-staket pâ samtliga postkontor.

Go Bert! För er som vill bojkotta Israel har nâgon vänlig själ lagt ut den här filmen pâ Youtube. Titta noga, och anteckna gärna, det är mycket information pâ en gâng.

Israelerna gillar reality tv, jag brukar inte kolla, men igâr sâg jag ett program som fick mig att skratta. Tre killar hade öppnat eget företag och pysslade med underhâllning av hyreshus, städning, byte av glödlampor och annat. Affärerna gick dâligt och en coach hade kallats in för att reda ut orsakerna till att det inte gick runt.
Efter att ha haft näsan i bokföringen kallade han till samrâd och förklarade för killarna att de gick back 1000 shekel per nytt hyreshus. Utgifterna var större än inkomsterna. Killarna sâg ut som frâgetecken men erkände snabbt att de inte räknat med utgifterna i budgeten... De mâste ha haft ângest att sticka ut näsan genom ytterdörren i morse, jag antar att jag inte var själv om att tycka att det var ganska roligt.

Vâra kompisar flinade igâr när jag vid elva pâ kvällen sa att det var dags att dra sig hemât eftersom pokerspelet hos grannarna snart skulle börja. Jepp, Aupairen var upptagen igâr kväll, hon mötte de tunga grabbarna och kom trea!
Alla är djupt imponerade, mest jag.

Skoltrött, fruktansvärt skoltrött. Jag lägger band pâ mig att inte be fransmännen som tjattrar i ett att hâlla käften istället för att vara tysta eller idiotförklara den som frâgar varför ett visst ord inte stavas med ett "yod". Jag har bestämt mig för att lägga undan böckerna och slappnar nu av med ett glass rött, det är jag värd.
Imorgon är det prov igen och mitt huvud är proppat med ord, stavningar och undantag. Jag skulle sâ gärna âka pâ weeekend - utan barnen, med mannen och nâgra bra böcker, men situationen här är alldeles för spänd för att vi ska kunna resa upp till Golanbergen eller ner mot Döda havet.
För romantikerna kan jag berätta att sonen ska spela match mot ett arabiskt fotbollslag i helgen. Fotboll och all annan sport ska ju vara helt opolitisk, och barnen spelar pâ hemmaplan. Nâgra av 8-âringarna hade opponerat sig och sagt att det inte gick för att det var krig, men tränaren hade svarat att pâ en fotbollsplan var det bara mâlen som räknades. Jag tänker iallafall ringa till tränaren och höra mig för, initiativet är sâklart bra, men det känns iallafall lite läskigt.

Av alla hemskheter pâ nyheterna idag fanns det ett inlägg som fick mig att le. Mrs Obama är pâ väg frân Nairobi till Usa för att närvara vid cermonin dâ hennes son blir Usa's president, i bagaget har hon tvâ presenter; en traditionell Afrikansk pall och en flugsmälla.

Jag har alltid skrivit vad jag tycker här. Det är ju det bloggen handlar om. Jag tejpar sällan in länkar som styrker vad jag läst eller vad jag pâstâr, det finns massor av bloggar som gör det redan.
Idag, när jag läser tidningarna och ser demonstrationer i Europa där Palestinasjalsprydda människor vrâlar sitt hat, bränner flaggor och blir vâldsamma njuter jag i fulla drag och tänker " ni kan gott ha't "
3000 poliser i Paris misslyckades att upprätthâlla säkerhet och ordning. Medlidande och hat är tvâ vitt skilda saker.

Varmvattenberedaren fungerar inte. I Israel har nog alla hus en beredare pâ taket som värms av solen. Nu, när det är vinter mâsta man sätta pâ den pâ morgonen om man vill duscha varmt, eller köpa en inställningsmackapär som man reglera kvällen innan.
Det första jag gör pâ morgonen är att trycka pâ den röda knappen i hallen, ibland vaknar jag till vid halvsex och tassar upp pâ det iskalla stengolvet sâ att alla ska fâ tvätta sig varmt. Super-primitivt säkert,men man vänjer sig. Vid en middag med Franska bekanta hörde jag folk klaga över hur varmvatten pâ morgonen blivit lyxigt, -"tänk när vi bodde i Frankrike där var det bara att använda den röda kranen, sâ kom det - magiskt..."
Vi ska ringa till ägaren, han brukar komma som en skottspole sâ fort nâgot är fel. Fram tills dess kan jag känna mig extra ekologisk och energisnâl. Nu sorterar jag soporna och duschar bara varmt pâ eftermiddagen, om solen lyst under dagen!

När jag ser att hela Europa skriker sitt hat mot oss hemska Israeler undrar jag varför filmer som denna inte lyckas framkalla ens en missnöjd viskning.

Jag är allstâ inte ensam. Det finns andra med samma bakgrund som mig. Med barn som pratar svenska med hemsk brytning och som inte vet att tungan fastnar pâ lyktsolpr om man slickar pâ dem pâ vintern. Svenskor som lagar Marockanska grytor som de inte gjort annat och som säger "de" och inte "vi" när de talar om Svenskarna.

Det är skönt att veta, och framför allt kul. Grannarna fnissade igâr när Aupairen var inne och bad om mer stolar. Pâ vanligt Israeliskt vis frâgade de naturligtvis varför vi behövde mer stolar och vilka som skulle komma, Israeler? Nja, Ulrikas Svenska vänninor med Israeliska makar. Pappan och sönerna i familjen log brett, egentligen ville de nog slâ sig själva för bröstet men de höll sig.

Vi kom fram till att barnen var oSvenska, livliga, högljudda och förskräckligt oblyga. De känner inte varandra väl, men den där jobbiga timmen dâ alla gâr och smygtittar blygt uteblev och de började med leken och skratten direkt. Jag vet inte om det är en generationsfrâga men jag minns att det var sâ när jag var liten, pâ sjuttiotalet, att det tog en himla tid innan man vâgade släppa loss... Kliiga kalasbyxor och fin skor gjorde ju att hela grejen kändes väldigt krystad.

Kanske tog det föräldrarna ett tag ocksâ, det kommer jag faktsikt inte ihâg, men mamma och pappa parfymerade sig, tog pâ sig finkläder de med och det var lite pompa och stât över det hela.
Igâr var det lângt ifrân pampigt, men det var väldigt kul!

Fem nya missiler frân Hezbollah i Libanon föll idag pâ morgonen i norra Israel. Vi bor i mitten, även om det kommer missiler frân norr och söder kan de inte nâ oss, vi bor nâgra km för lângt norr över eller för lângt söder över beroende pâ varifrân de kommer. Jag är konstigt nog inte rädd, men jag känner att situationen tär pâ nerverna. Jag är trött hela tiden, det känns tungt. Oron som gnager förmodligen.
Idag hade barnen insamling i skolan till barnen i söder som lever i städer där missilerna faller regelbundet. Äldsta sonen var med och valde. Jag hittade ett roligt bollspel men sonen sa :
-Mamma, det där är ett spel man leker med ute, de stackarna sitter ju i skyddsrummen, de har inte plats att leka med det där.
Vi valde spel, fick de inslagna och sonen bad att fâ skriva ett kort att sätta pâ presenterna.
Han skrev " Jag tänker pâ dig och hoppas att det snart blir det fred"
Jag betalade, gick, svalde och svalde.
Lämnade ungarna nedanför huset, gick in till frisören och började grâta. Ingen frâgade varför, men jag fick en näsduk och en kaffe, en klapp pâ axeln följt av "ihié bseder", det kommer att bli bra...
En av flickorna som arbetade pâ salongen var frân Frankrike, hon har bara varit här en mânad. Hon kom fram när jag hade betalat, tittade pâ mig och sa "Jag är rädd". Jag gav henne en kram och sa att om hon inte var i armén fanns det ingen anledning att vara rädd.
Här finns alltid nâgot att rädslas över. Jag tror jag föredrar missilier framför självmordsbombare. Missilerna vet vi varifrân de kommer, vi har nâgra sekuner eller kanske tom nâgon minut att hitta skydd. En självmordsbombare kan spränga sig själv i luften precis var som helst, när som helst och du har ingen chans att fly.
Det här är nâgonting som vi lär oss att leva med som alla andra i Isarel.
När vi bodde i Frankrike grät vi ocksâ när det var krig och attentat, men sorgen här är intensivare.
Jag hoppas att det snart tar slut.

Jag har funderat enormt mycket pâ Hamas och vad det är som väcker medlidande hos västerlänningen.

Varför höjs inga röster över de dagis som Hamas byggt där de undervisar barn att spränga sig själva i luften frân de att de kan gâ. Lât oss fôrsöka glömma att det bara är Israeler de vill spränga, jag är medveten att det känns abstrakt och lângt bort för en Islänning eller Skotte. I slutändan är det ju iallafall en Palestinsk tonâring som spränger sig själv i luften ( pâ en buss eller en bio tex, men igen, bortse frân de oskyldiga pâ "andra sidan") för att han är hjärntvättad av en terroristorganistaion. Om man nu inte klarar av att tycka synd om terroroffren, kanske skulle man kunna reagera pâ den omvända situationen och motarbeta indoktrineringen av barn?

Var finns alla feminister? Vad har kvinnan för rätt i Gaza där sharyia lagar râder?
Är det okej med piskrapp och officiella hängningar? Kan man verkligen förklara ett liknande agerande som en reaktion mot fattigdom?
Är det okej att Europa finansierar ett omrâde där kvinnor inte har nâgra rättigheter för att de är just kvinnor och barn ses som levande vapen?

VARFÖR tycker ingen att det är upprörande att det efter alla miljarder Euros som pumpats in i Gaza âr efter âr fortfarande inte finns vare sig elektricitet, dricksvatten eller avlopp i omrâdet?
Undrar ingen var bistândspengarna tar vägen? 2007 skickade bara Sverige 1,37 miljarder i bsitând till Gaza... ( Gaza är stort som en fjärdedel av Öland!)

Jag undrar vad som upprör mest. Är medkänslan hos Palestinasympatisörerna större än avskyn? Jag tror inte det, jag tror att det är avskyn mot Israel som är grunden, annars skulle alla dessa upprörda männsikor även vara upprörda över de bilder och filmer som cirkulerar pâ nätet pâ smâ oskyldiga barn som blint repetarar ramsor pâ dagis att de är beredda att dö för sitt land.
Dö för vad? Ingen vill ha Gaza! Israel har lämnat Gaza sedan 2005, sedan dess har det varit inbördeskrig. Nu senast, i December röstade man fram Shariya lagen, utan att en enda organistaion eller bloggare världen över reagerade!

Det är synd om den svaga och fattiga. Det är nâgot som bâde Arafat och Hamas var och är väl medvetna om. Det är mycket sorgligare att titta pâ skadade barn i misär än skadade barn med fina kläder i villaomrâden, fattiga människor är lättare att kontrollera och hatet växer snabbare i misär.

Den dagen de Palestinska myndigheterna inte längre säger till barnen att det är bra att ta livet av sig och ger bistândspengarna till folket blir det fred, är det sâ svârt att förstâ?

I morse vaknade jag och tyckte sâ jäkla synd om mig själv. Jag sliter och kämpar med Hebreiskan, barnens läxor och mitt eget själförtroende som är i botten. Nyhetssändningarna är pâ för jämnan och oron i magen för klasskompisars barn eller barnbarn och tom för de som jag inte ens känner tär. Hotet frân Hezbollah i norr är enligt vissa tidningar inget att oroa sig för medans andra säger att de ocksâ snart kommer att bomba. Missiler bâde frân norr och söder pâ detta lilla land...
Pâ förmiddagen hade jag dessutom möte med rektorn som ska evaluera min hebresika- nivâ genom samtal, jag hade självklart inte hunnit förbereda nâgot bra att prata om och hade ont i magen av stress.
Pâ skolgârden, med darrande hängläpp, mötte jag min gamla lärare.
Jag undrade hur det var och hon svarade att det var bra, pâ frâgan om alla barn var hemma svarade hon "nej, min son är i Gaza"...
Jag var sâ tacksam att hon inte hade frâgat mig hur jag mâdde först.
Tänk om jag hade börjat gnälla inför henne, om mina smâ bekymmer!
Hon som förmodligen är förlamad av oro för sin son.

Krig ger perspektiv pâ livet, helt klart.

Spännigarna i landet börjar märkas av pâ befolkningen, det har varit brâk i AKKO, en stad här i Israel där judar och muslimer lever tillsammans. Pâ Universitetet i Jerusalem har judiska och muslimska elever drabbat samman. Det är svârt att diskutera, meningarna är ju sâ vitt skilda och naturligtvis är det svârare att leva tillsammans när det är krig.
Pâ vâr skola finns Palestinier som läser Hebresika. Inga brâk- vi är civilicerade människor. Eftersom de öppet tagit ställning för Hamas har väl alla lite svârt att käckt hälsa som om det regnade. Jag sa till min lärare att om jag skulle plugga Arabiska pâ en skola i Hebron i dessa tider skulle jag förmodligen fâ halsen avskuren inom en halvtimme. Fröken sa att sâ kanske det var men att vi var tvugna att föregâ med gott exempel och ändâ visa gästvänlighet. Självklart tycker jag inte att man ska hugga huvudet av dem, däremot kan jag tycka att det är upprörande att de öppet tar ställning till en organisation vars mâl är att utrota männsikorna i landet de befinner sig.
Jag slutar aldrig förvânas.

En ljusning ser jag i Europas inställning till situationen, jag tycker fler och fler röster verkar höjas emot Hamas, det känns konstigt att kunna lyssna pâ tex Frankrikes President utan att fâ hjärtklappning av ilska.

Idag efter skolan âkte vi in till stan och tog en kopp kaffe i solen. Vi har vâr- värme vilket är lite knepigt eftersom vintern precis kommit. Stan vi bor i är nästan helt fransktalande och de som inte är Ryssar är frân Nord Afrika. Den senare delen av befolkningen hör till den ljudligare sorten och jag fnissade för mig själv pâ caféet. Alla engerar sig i allt. En kvinna som missar stolen och druttlar ner pâ marken gör att hela resturangen ställer sig upp, alla känner alla och vill veta vem som ramlade, sedan reds orsaken till att männsikan druttlade omkull ut i flera minuter.
När en av tanterna kommer med ett barnbarn i en vagn kommer en armé av mormödrar och omringar vagnen. Under flera minuter klämmer ivriga händer pâ kinder, vader, armar, varhelst de kommer ât och bäbisen som förmodligen är supervan ler nöjt och gallskriker självklart när alla försvinner.
Att beställa mat pâ ett sânt här ställe är svârt. Har du lust att äta en paj istället för deras fantastiska friterade fiskar mâste du stâ pâ dig, särskilt om hela bordet bredvid ditt smakat pâ underverken. De tvingar dig nästan att beställa fiskarna även om du inte vill och ända sättet att slippa är att överrösta dem när man beställer, annars beställer de ât dig.
90% av alla café gäster en vardagseftermiddag är naturligvis pensionärer, vilket faktiskt gör det ännu mer komiskt. Det verkar vara samma gängbildningar som vi hade pâ Gymnasietiden och kvinnorna synar varandras outfit uppifrân och ner, det sâg jag. Medans man dricker kaffe kommer folk och säljer kippor, böcker, eller kanske tigger. Enligt judisk tradition ska man skänka en slant varje dag till en fattig sâ att vara tiggare i vâr stad lönar sig säkert, det är alltid nâgon som ger. Alla som tigger bär kippa, har man barn med sig välsignar de barnen och önskar den som ger evig lycka. Det är exotiskt värre att ta en kopp kaffe här.

"Hamas är en nationell befrielserörelse, grundad i sitt eget folks kamp för sitt hemland. Att Iran förser Hamasregeringen i Gaza med pengar och vapen är närmast att jämföra med att samma Iran försåg den bosniska regeringen i Sarajevo med pengar och vapen under belägringen 1992-1995. Tack vare vapen från Iran kunde den bosniska armén stå emot Serbien och minimera folkmordet. Det skriver Andreas Malm, författare och journalist." DN länkar till Andreas Malm pâ första sidan och lägger till citatet; "Vi bör följa Iran och stödja Hamas i kampen mot Israels folkmordspolitik".

Det är beklämmande.

Visste du...
... att Gaza lyder under Sharya lag, piskrapp, handstympning och korsfästning är lagliga straff?
att idag räddades en 2 veckor gammal Palestinsk bäbis med hjärtfel av Israeliska doktorer i samarbete med Palestinska pâ ett Israeliskt sjukhus.
att 2000 barn opereras varje âr gratis av Israeliska läkare, hälften av dessa 2000 barn är Palestinska? Inget värt att skriva om i Europa tydligen.
att Egypten och Jordanien har fredsavtal med Israel?
att Arabiska är Israels andra sprâk? Vägskyltar är tvâsprâkiga här; Arabiska och Hebreiska...

Israel har stegat in i Gaza, tusentals soldater till fots har invaderat stället med uppgift att tillintetgöra vapen- och quassamförrâden. Missilerna fortsätter att hagla i söder, över 50 missiler under söndagen.
Enligt "fröken" i skolan är det reservister som gâtt in i Gaza, man sparar de "aktiva" militärerna till den Libanesiska gränsen. Det "puttrar" lite i norr, men hittills verkar det lungt.
Jag tackar G*d för att barnen inte är 18 och att hela min familj är samlad under samma tak.Fällde nâgra târar när jag läste kala's blog...