Vâr första Kippour i Israel. Jag var orolig för hettan, men den uteblev... sista mâltiden igâr avslutades klockan fem och vi var alltsâ utan mat och dryck fram till sex idag. Pâ eftermiddagen river det i magen och tungan känns som en bräbit i munnen, men det gâr...
Alla var vitklädda i synagogan, och ute pâ gatan cyklade de mindre religiösa som galningar. Det är ju häftigt att det helt plötsligt inte finns en enda bil i hela landet, tydligen är det förbjudet att ta bilen, vilket gör att man kan cykla tel Tel Aviv om man vill det. Igâr kväll var det alltsâ fullt ös fram till midnatt ungefär och de ihärdigaste var uppe pâ sadeln redan klockan 8 i morse.
Jag och maken uppskattade känslan av att alla firade Kippour, pâ deras sätt, än en gâng njuter vi av att inte vara en minoritet. Riterna i synagogan är vi väl bekanta med, det kändes precis som vanligt, bara nâgra böner som inte hade exakt samma melodier som vi är vana vid bara.
Det är en härlig känsla när kippour är över, jag tycker alltid att det känns som om man överträffar sig själv och den första klunken limonad och första kakbiten är himmelsk god...

Ganska ofta skrattar jag ât Israelens framfusiga sätt, det finns liksom ingen plats för krusiduller, inget förspel som i Europa, där man gärna pejlar läget lite innan man släpper loss.
En dsikussion gâr ju crescendo, vissa saker säger man inte till folk man inte känner.
Här är det pang pâ bara. I gâr parkerade vi bilen "à la Parisienne", med en marginal pâ över 30 cm till bilen bakom. Det är massor, man kan ju lätt ta sig ur parkeringsfickan, tyckte vi i allafall. Ut frân bilen bakom for en lite skallig gubbe som skrek sig blâ. Maken och jag satt som frâgetecken innan vi fattade vad han skrek för. Eftersom alla här lägger sig allting kom det snart en hel samling människor runt bilen som försökte lugna ner karln, bilen bakom honom hade dessutom âkt i väg sâ nu hade han över 10 m lucka bakom sig ocksâ. Men han var fortfarande inte nöjd, alla andra log, vi ocksâ, egentligen var han nog bara rädd att han inte skulle kunna köra ut bilen.
En av karlarna som lade sig i sa till mig; man mâste förlâta, med araberna inpâ knuten har vi alla nerverna pâ utsidan. Dâ fnissade jag ännu mer, fast inte sâ det syntes.
Imorse lämnade jag barnen pâ skolan, mellansonen som är sex sa hejdâ dâ jag hörde bakom mig en "mamma röst" som sa;
- aah är Det S? Jag vände mig om,
- är det du som är S's mamma?
-Ja
- Min dotter älskar din son.
Röstläget var det samma som innan, inte tillstymmelse till viskning.
Vad svarar man pâ det? Jag klämde till med ett "verkligen" ( jag har ju ingen enorm vokabulär ännu) Jag vet psykologer som skulle fängsla sâna morsor, fast flickan brydde sig inte ett skvatt och gjorde inga försök att tysta ner mamman. Kanske är det just därför som sydlänningar verkar lyckligare, de säger vad de tycker och inte vad de förväntas tycka.

Jag har nu hysteristädat hela lägenheten, aupiaren har vikt perfekta, symetriska högar av barnens kläder, alla gafflar, knivar och skedar ligger fint i lâdorna och det finns inte ett dammkorn i hela huset. Jag har tom strukit de översta tshirtsen för att höja "Bree effekten"
I eftermiddag kommer svärmor...
Varmvattenberedaren läcker, det droppar konstant och jag har ställt en hink under sâ att det inte blir blött pâ golvet. Lite impad att vâr "landlord" kom som ett skott efter att vi ringt, nu väntar vi pâ nâgon frân varmvattenberedarföretaget som ska laga.
Jag som trodde det tog längre och längre tid ju längre söder ut man for...

Det är ganska fascinerande att det fortfarande finns ett judiskt folk. Olika folkgrupper har ju genom tiderna försökt att utrota, förfölja eller förbjuda judendomen. Kanske är det just därför den fortfarande existerar. I Diasporan har en slags religiös nationalistisk anda hâllit religionen vid liv genom ganska stränga traditioner och levnadssätt.
Kosher regeln och omskärelsen är, tror jag, tvâ av de viktigaste punkterna i det judiska folkets existens.
Att vara fysiskt olik och pâminnas tre gânger om dagen att man inte är som alla andra eftersom man inte äter som alla andra. Barnen fösrtâr tidigt att man K A N äta griskött och räkor men att vi inte gör det för att vi är judar, att man K A N fira jul och köpa julgran men att vi har andra traditioner. Vara annorlunda, skilja sig frân mängden...
I Israel finns efter 60 âr inte samma behov av att vara annorlunda.
Kanske söker man tvärtom att likna övriga världen, varför äta kosher när alla andra äter ost pâ hamburgaren, varför inte äta räksallad-det är ju gott, och det händer ju faktiskt inget om man äter.
Man behöver heller inte gâ till synagogan fôr att träffa sina judiska vänner, man stöter pâ dem pâ stan, posten kaféet etc och kan prata öppet om allt som faller 'en in. Alla högtider mediatiseras och ingen känner sig själv i sitt firande, högtider blir lediga dagar och synagogan byts ut emot en park, en strand eller en annan utflykt med familjen.
Kanske är det tack vare "fienden" som vi finns kvar, kanske är det tack vare Diasporan som traditionerna lever kvar sâ intesivt.
En konstig tanke.
Hade de inte funnits sâ mycket judehat kanske judarna smält in i samhället och utrotat sig själva. Ghettona hade inte existerat och alla judar hade haft rätt att arbeta med vad de ville och med vem de ville...
Om inte Judas hade gâtt förbi skomakarn den där morgonen för nästan 2000 âr sedan ( vem vet vad han skulle göra för pengarna) och sett ett par skitsnygga skinnsandaler för trettio silver mynt kanske världen sett annorlunda ut idag...
Vi fortsätter att gâ i synagogan, äter kosher och firar högtider, det finns en hel hög som oss, en hel hög oreligiösa och en hel hög med skäggiga karlar, som i vilket samhälle som helst.
En normal utveckling i ett demokratiskt land.

Chabat, den sista innan Kippour. Grannarna knackade precis pâ dörren, de hade gjort couscous och kom med en skâl ângande varm couscous med kyckling och grönsaker. Pâ söndag fâr jag min ugn, kanske borde jag göra bullar och dela ut...

Endel dagar är extra härliga. En väska, en bok, solkräm... en lângpromenad längs en nästan tom strand, vâgor och vindpustar som jagar bort hettan.

Hand i hand med den jag älskar.

Jag njuter medan jag kan, i slutet av Januari börjar jag förhoppningsvis jobba och slita som alla andra.

I Israel jobbar man sex dagar av sju, har tvâ veckors semester och fâr inte vara hemma med en unge som har vattkoppor i tvâ veckor för att dagisfröken är rädd att bli smittad. Jag är inte ens säker pâ att man kan sjukskriva sig själv för vare sig el-allergi eller utbrändhet... Världen söder om Skâne är inte bara en värld utan de "4 sista siffrorna" men även hârd och känslokall.

Pâ mândag kommer svärmor *ler stelt* jättekul ifall hon är pâ gott humör... om inte kan ni alla se fram emot kul läsning.

Nyâr var verkligen lyckat.
Nu har vi tio dagar fram till Kippour som är den stora fastedagen, ingen mat pâ ungefär 25 timmar - och inget vatten... Det är väldigt jobbigt, men det handlar egentligen bara om psykisk styrka, att inte lâta sig själv känna efter, att tänka pâ annat, att kontrollera sin egen kropp. Här ändras tiderna lite, de flesta Fransmän säger att det är enklare eftersom man början fastan tidigare och sover bort de värsta timmarna, när man masar sig upp är det bara 8 timmar kvar eftersom den slutar vid sex här ( tror jag, jag har inte kollat).
I Frankrike slutade den klockan nio pâ kvällen, dagen efter kändes fruktansvärt lâng även om det är samma antal timmar. Vi fâr se.
Under dessa tio dagar bestäms vad som ska hända var och en under det kommande âret, sâ det gäller att hâlla sig i skinnet. Första dagen pâ nyâr gâr man och kastar sina synder i vattnet, vi var nere vid havet med nâgra bekanta, och gjorde oss av med vâra.
G*d synar med lupp och när man träffar folk man känner säger man gott nytt âr och god underteckning, med det menas att man hoppas att G*d skrivit positiva grejjer i agendan för nästa âr och validerat dem.
Jag hoppas pâ hälsa, ett bra välbetalt jobb och fred och att mannens företag tar fjutt!

Shana Tova!

Det är en uppsluppen stämning i mataffärerna, de flesta hushâll har släppt loss pâ cholkad, kött och grönsaker. Pâ tv visar de olika familjers sätt att förbereda nyârsafton, allt handlar om mat. Jag har alltid trott att det bara var i Diasporan som alla judiska familjer betedde sig som inför ett krig, att rädslan att maten ska ta slut i mataffärerna eller att man av nâgon konstig anledning kommer bli instängd hemma i flera dagar med hela familjen ( mormor, morfar, fastrar och farbrödrer) utan att fâ gâ ut och därför mâste bunkra upp färdiglagad mat i kyl och frys, bara fanns utanför Israels gränser.
Jag ser att det är precis likandant här... Paniken att det ska se tomt ut pâ bordet, att maten inte räcker...
Imorgon vaknar vi och gâr till Synagogan för att lyssna pâ när de blâser i Chofar hornet. Det är en av de fâ gânger under âret som det är knäpptyst i synagogan.
Man blâser pa ett speciellt sätt, om ni vill höra kan ni klicka nedanför.

Vet ni vad?

Jag är inte svensk längre. Efter 18 âr i "världen utanför" tror jag att den blâgula flaggan är ordentligt urtvättad.
Barnen tittar inte pâ Fem myror, de tycker det är gammaldags och trâkigt, jag firar varken jul eller midsommar och har glömt bort att Valborg existerar. Jag kan ibland drömma att jag äter kexchoklad och jag är beredd att göra mycket för en pâse saltlakrits.
Jag är utlandssvensk.
Vi är fler än ni tror...
En hel hög tjejer som kommer hem regelbundet och njuter av den svenska sommaren, varm barrskogsdoft, skärgârden och mammas bullar och undrar med lätt ângest hur livet sett ut idag, om de inte som tonâringar bestämt sig för att se sig om lite.
Vi tycker om Sverige, älskar att âka hem pâ semester, men förundras över svenskens beteende; över kassörskans panik i ögonen när hon upptäcker att det inte finns ett personnummer pâ det utländska körkortet, över föräldrar som sliter av barnen alla kläder sâ fort solen tittar fram för det är sâ skööönt att springa naken, över svenskarnas fôrmâga att skära ner sommaren till den enda vecka dâ det inte regnade och tala om den f a n t a s t i s k a sommaren som varit.
Utlandssvenskens barn pratar svenska, men inte med skânsk eller norrländsk accent. en svenska med stark brytning frân hemlandet som fâr folk att reagera olika. Det kan bâde vara gulligt och frakalla en smärre chock; pratar du inte svenska med barnen??? -Jag tror inte att du är sâ konsekvent som du borde. Värst är de mammor som bor utomlands och som reagerat tvärtom och blivit suuupersvenska, med ungar som pratar svenska med sörmländska "ä:n" och som kan a l l a barnsânger utantill, med gesterna... I en konfrontation känner man sig dâ som en looser, men efter nâgra samtal till medsystarna känns det helt okej igen.
Utlandssevnskens barn är ofta torra och utan blöja innan tre ârs âlder, utanför Sverige accpeterar ofta inte dagis barn med blöja, barnvagnen ställs ner i källaren vid tre max fyra âr, inga femâringar fâ skjuts i vagn, de gâr. De âker bilbarnsstol som är vänd framât och liggvagnen är liten, det viktigaste i valet av vagn är hur man viker den och inte hur stor den är. Traditioner pâ Jul är olika de svenska, endel familjer som firar jul kanske inte äter julskinka eller delar ut paketen pâ fel dag, utlandssvensken har heller inte spelat in Kalles julafton och barnen känner inte till dockan som är rädd för spindeln och chackfärgen trots att flera välmenande bekanta erbjudit sig att bränna en Cd. Det gâr bra ändâ.

Miljöskadade är vi, och kommer sâ förbli. Svenskar i utlandet och utlänningar i Sverige. Det tog mig nâgra âr att inse att jag tillhör en minoritetsgrupp.
Igâr sa min lilla 2 âring ; "Tack för maten den var bäst- mitt pâ bordet stod en häst" och dâ kände jag mig supersvensk.Den meningen mâste väl impa pâ den mest perfekta svenska familjen eller?
Det är svârt att hela tiden tala svenska, jag pratar flytande franska, drömmer, antecknar och tänker pâ franska och när barnen svarar pâ franska fortsätter jag av bara farten utan att ibland vara medveten om att jag bytt sprâk.
Mina aupairflickor gör ett fantastiskt jobb med barnen och jag tycker att det är viktigt att de talar, läser och skriver svenska eftersom de faktiskt har en svensk mamma, även om hon är utlandssvensk och aldrig äter lingonsylt.

Rykande färska bilder frân "Chouken"

Fredag.

Ikväll är det chabat och vi har precis kommit hem frân markanaden i Netanya. Den är öppen varje dag och är minst sagt exotisk. Frukt och grönsaker, kött och fisk, nötter, kryddor, mat... det luktar mellanöstern och jag tycker det känns som om jag kliver in i makens mormors berättelser om hennes barndom i Tunisien.

Vi handlade alldeles nybakat chabatbröd, sötpotatis, vindruvor, fänkâl, tomater och granatäpplen...

Mitt under promenaden började det ösregna. Folk skrek och applâderade, det öste ner i knappt tio minuter. Om palmerna kunde tala hade de nog skrikit av välbehag de med! Det har nog inte regnat här sedan mars-april kan jag tänka mig, man ser att växter och träd lider, det är nästan sâ att man tycker synd om dem...

I gâr kväll tog vi bilen och for en halv timme norröver, till en liten by pâ kullarna söder om Haïfa. Zikhron Yakov, frân början en gammal kibbutz som specialiserat sig pâ vin, idag en vacker by med kullerstenar och resturanger.
Där, pâ en terass, under stora lövträd, tog vi var sitt glas Riesling pâ Tishbi, ât lite tapas, njöt av den lätta svalkan och pratade om livet...

Provet gick bra och bâde jag och maken gâr vidare med marginal.
Innan alla skildes ât var det allsâng i samlings-salen. Sânger om nyâr, Israeliska visor och Hatikva. Jag tror att alla bröt ihop, det är svârt att sjunga de tre sista raderna, rösten hâller inte. Lärarna grät när de sâg eleverna grâta och dâ blev det ännu värre.
Vârat första nyâr i ett land vi alla längtat till sâ länge, en vit sida, utan ett ord som snart kommer fyllas med händelser och äventyr. Hatikva, hoppet, hoppet om ett nytt liv, hoppet om fred, hoppet om att se vâra barn växa upp i ett land som är deras eget...

As long as deep in the heart,
The soul of a Jew yearns,
And forward to the East
To Zion, an eye looks
Our hope will not be lost,
The hope of two thousand years,
To be a free nation in our land,
The land of Zion and Jerusalem

När lillan vill smaka salta fiskar och faktiskt tycker om är det jättegulligt, âh- hon vill ha mer- svenska gener... fast nu är pâsen slut och det är inte alls lika sött. Fâr mig att tänka pâ Au Pair nr 2 och äldsta sonen.

sonen; vad är det där?
aupairen; en alladin ask...
- âh, choklad, fâr jag ta en.
- Visst , ( aupairen väljer själv den där runda äckliga med körsbärslikör i och ger till sonen) här!
- Blää vad äckligt, finns det inga andra?
- Nej, a l l a smakar likadant, här ta en till!
- usch vad äckligt
- aupairen ( triumfernade) tycker du?

Imorgon är det prov, jä*la verb och satans prepositioner.
Jag mâste städa hjärnan.

Snart är det skollov, det känns som om min hjärna svämmar över av verb och prepositioner, den är överfull och jag tror inte att jag kan fâ en enda mening rätt förtillfället. Det är en salig blandning av dâtid, nutid och framtid, jag lâter nog lätt eller kanske tom gravt utvecklingsstörd när jag sätter igâng... Men jag sätter igâng ändâ, jag mâste ju träna. Idag ringde de frân fotbollen, efter ett tag gav vi upp och fotbollstränarens mamma ringde upp, hon är frân Marocko och talar Franska. Vi hinner nog bli riktigt tjenis innan jag övergâr till hebreiska tror jag, vägen känns lâââng!
Min äldsta son bad flickan som hjälper honom med läxorna att lära honom verb, efter 50 minuter ropade de in mig i rummet, ungen hade lärt sig 17 verb utantill!
Vid sâdana tillfällen kan man kosta pâ sig att tycka vansinnigt synd om sig själv och vara vansinnigt stolt över sonen.

För intresseklubben kan jag avslöja att jag smugglat in tre burkar Önos smörgâsgurka och tvâ paket Ballerina kex, utan att barnen sett det, det ligger även en pâse salta sillar bakom brödrosten.

Häromdagen kom det en psykolog till skolan och talade till oss fransktalande. Hon gick igenom människans sätt att behandla förändringar. Enligt henne finns det tre stilar;
Freeze
Fly
Fight

I den första reagerar man genom att totalt tappa handlingskraften.
Nr 2 är allt f a n t a s t i s k t
Nr 3 slutar helt tala modersmâlet, känner aggresioner mot sitt förra hemland och slâr sig fram.
Jag och maken är " Fly", utan tvekan.
Idag pâ stormarknaden tyckte vi det var jätte gulligt att vakten, en gammal gubbe, kom fram och sa till att vi var tvugna att ställa tillbaka kundvagnen när vi var klara. Han sa det sâ roligt, och sâ rart ( jag är bara halvt självironisk), han var Tunisier och drog en Skha historia som tom vi fattade. Skha är tunisiernas svar pâ vâra norrmän. Självklart är han arab och otroligt pundig och skojig, precis som vâra "norskar". Han kännetecknas genom att han kliar sig i höger örat med vänsterarmen som han lägger i en bâge över huvudet, höjden av dumhet...
Servitriser är ocksâ gulliga när de försöker säga nâgot pâ franska, tom kassörskorna pâ supermarket är fulla av charm. Jag antar att vi gâr och smâler hela tiden och att det är därför folk är sâ himla goa. Vi letar febrilt efter den arroganta Israelen, hittills har jag bara skymtat dem när jag trängt mig i kön... Enligt psykologen kunde man "flyga" länge, endel lyckades tydligen hâlla sig i luften i ett âr eller mer, hoppas att vi ocksâ hänger kvar ett tag till, det är kul att se jorden här uppifrân!

fotbollsträning

med äldsta sonen.
En special buss hämtar upp ungarna pâ olika hâllplatser i hela staden, det tar ungefär en timme. Eftersom det var första gângen sonen tränade följde jag naturligtvis med. Jag tror att man kan säga att en israelisk unge ( stämmer nog med alla söder om Lyon) lâter lika mycket som 15 svenska barn. I bussen var det trettio barn och en decibel som lâg i linje med tre slagborrar. Men alla verkade ha kul och det är ju huvudsaken.
Sonen fick det vanliga välkomnandet, först utreds var han kommer i frân, pâ hebreiska, barnen tittar och gissar, den här gângen var det enkelt eftersom jag var med och pratade med sonen pâ franska. När de rett det hittar de en unge som kan fungera som tolk och sedan är det igâng.
I samma lag spelar en Vitryss, hans pappa gâr i min klass, det är därför jag vet. Honom behövde de inte ens gissa, det var en självklarhet var han var ifrân och alla skrek Arieeeel, han är Ryss, kan du översätta?
Jag fascineras fortfarande av barnen här, tycker de är fulla av liv och värme.
Tränaren var väldigt rar och lyckades fâ pli pâ ungarna direkt, spelet höll pâ i 2 timmar i gassande sol och sonen gjorde tre mâl.
En gâng i kvarten avbryts spelet och alla häver i sig vatten.
Under hela träningen hade jag en karl med för mycket tänder ( han hade tvâ i gommen som jag inte kunde lâta bli att studera när jag satt i bussen, vinkeln var perfekt för han stod upp) i hasorna.
Han förklarade att han var chef för tillfället eftersom den riktiga chefen ( tjocka Gaby, jag antar att v e r y big betyder fet )var sjuk, annars var han bussansvarig...
Han konstaterade snart att min son höll mâttet och ringde tre-fyra samtal där han sa att den lille svensken " jo mamman är svensk, hon är här med mig" var duktig och att han skulle integrera laget.
Jag har lite svârt att ta fotboll pâ allvar, men jag antar att det är lika allvarligt här som i Frankrike och att en del föräldrar är sâ engagerade i barnens spelande att de känner sig tvugna att närvara, gärna ocksâ pâ träningarna och coacha, dvs skrika direktiv frân läktaren... När sonen spelade i det judiska fotbollslaget i Frankrike skrattade jag ibland sâ jag skakade. Föräldrarna var sâ upphetsade när barnen gjorde mâl - eller inte- att tränarna var tvungna att avbryta matchen och tysta ner publiken. Innan straffläggningarna i slutet av âret sprang tom en av föräldrarna och hämtade en rabin som fanns i närheten för att han skulle välsigna ungen innan straffen. Här verkar det lite allvarligare än förra laget, inga rabiner eller barbeque, ingen musik pâ högsta volym medans barnen spelar...
Sonen är i eld och lâgor, med träning tvâ till tre ggr i veckan kommer han att ha fullt upp.

Jaffa

I förrgâr âkte vi till Jaffa. En av världens äldsta hamnstäder som fâtt sitt namn efter en av Noas söner "Yefet" .Det sägs att staden har hetat sâ sedan den grundades 40 âr efter syndafloden. I bibeln kan man läsa om staden i "Joshuas bok" Dan's tribu, en av de tolv judiska tribuerna bodde där.

Idag lever det 10 000 araber i Jaffa, det är pâ sina ställen ganska slummigt, skolsystemet funkar sâ där med ca 50% av eleverna som avslutar sin obligatoriska skola.

Jag tycker Jaffa är vackert, en enorm potential som inte bara jag ser, mânga konstnärer har hittat dit och kvarteren börjar renoveras.

Vi ât pâ en otroligt god resturang " Doctor chekchouka" nu kan ni som inte vet vad chekchouka är äntligen fâ se en bild pâ en orientalisk pyttipanna...

Imorse var jag och hämtade paket pâ posten, pâ paketen här sitter en liten lapp pâ engelska, arabiska, ryska och hebreiska där det stâr " kära medborgare, av säkerhetsskäl ber vi er att endast öppna paket frân avsändare ni känner"

Ibland pâminns vi om att vi lever i ett land under ständigt hot.

Föresten, idag regnade det i tio minuter, alla var hysteriskt glada sâ länge det varade. Nu steker solen igen...

Fascinerande annorlunda...

Gârdagens text vi hade i läxa handlade om en Fransman som arbetade i Paris och drömde om ett lyckligare liv. Efter att ha läst artiklar om kibbutzer bestämde han sig för att resa till Israel och besöka en kibbutz. Vincent ( han hette sâ) blev kvar i 18 mânader, fullkomligt uppslukad av gemenskapen, arbetsglädjen, tystnaden och alla intressanta människor han träffat. Tillbaka i Paris berättade han om sitt liv pâ kibbutzen för sina vänner och familj. Tillsammans bestämde de sig för att starta en egen kibbutz i Frankrike. Detta hände nâgon gâng pâ 50 talet.

Pâ vâr skola gâr det en hel fransk familj, pâ tio medlemmar. Ingen är jude men de äter kosher, firar shabat och kan otroligt mycket om alla traditioner. De är väldigt diskreta, en av medlemmarna gâr i min klass. Pâ sânglektionen när vi sjöng sânger realterade till det judiska nyâret viskade maken i mitt öra " de kan sângerna utantill". I morse när vi arbetade med texten om Vincent berättar kvinnan att mannen vi läser om är hennes släkting och att kibbutzen i Frankrike verkligen finns, hela familjen som läser pâ Ulpan bor pâ den!!
Fröken, som undervisat texten i olika klasser i över 20 âr, höll pâ att slâ knut pâ sig av upphetsning och erkände att hon propsat pâ att fâ ha Judith även om nivân var lite hög, bara för att hon ville lära känna henne. Hon hade fâtt reda pâ vem Judith var under interjuerna man gör innan man blir satt i rätt klass.
De lever ett 60 tal personer pâ en självförsörjande kibbutz i Franska Central massivet, alla är fransmän, ingen med judiskt pâbrâ men de firar chabat och högtider och arbetar inte pâ lördagar... Alla är helt fascinerade av denna diskreta och otroligt intressanta familj som med all säkerhet har judiskt pâbrâ om man gräver lite. Rabinerna brukar förklara att världen är full av förlorade judiska själar som dâ och dâ âtervänder, kanske sekel efter att de övergivit judendomen. Endel människor som korsar ens väg glömmer man inte, den här familjen kommer jag att minnas länge, länge.

Idag har vi dansat pâ skolan, glada Israeliska danser till käck musik. Alla gapskrattade och tänkte nog pâ om vänner och bekanta kunde se oss springa omkring i cirklar med händerna i vädret, svettiga, illröda och glada. Stämmningen pâ skolan är minst sagt uppsluppen, trots att alla tar det pâ blodigt allvar finns det gott om plats för skratt och skämt. Sâng och danslektionerna borde egentligen filmas.

Idag fick vi vâr första tvräkning. Beloppet stämde inte alls överens med det som stâr pâ kontraktet sâ jag ringde till företaget för att kolla varför. Först sa de att de tagit fel pâ 40 shekel, när jag svarade att jag fortfarande tyckte att det verkade mycket mer än det som stod pâ kontraket ldrog de av ytterligare 50 shekel ( totalt 90 alltsâ) När jag undrade hur mycket paketpriset egentligen var gav de mig en summa pâ nästan hundra shekel mindre än det som stod pâ kontraktet. Det ska bli spännande att se hur mycket vi betalar nästa gâng. De har aldrig gett samma pris tvâ ggr och pâ kontraktet har de kladdat dit nya priser med kulspetspenna.

Vi hinner inte se mycket tv, men jag kollade pâ Big brother häromdan och gapskrattade ât en av medlemmarna som hade ihjäl en stor cikada med dusch-handduken En ordentlig snärt följt av en harang fula ord pâ arabiska. Jävla djurplâgare, en sân grej skulle man säkert kunna anmäla till djurskyddsföreningen om man bodde i Skâne eller nât.

Jag har köpt ny kamera, pâ kortet ser ni en exotisk trädstam...

Skolan börjar klockan 8 och hâller pâ till ett, dâ hämtar vi barnen. Mellan halv tvâ och halv fyra gör jag mina läxor, sedan yngste sonens läxor fram till halv sex ungefär dâ jag tar tag i den store sonens läxor, han har en timmes privatlektion i hebreiska mellan halv fem och halv sex. Idag var alla läxor klara klockan halv sju och jag känner mig som en albatross som är pâ väg att störta trots aupairens ovärdeliga hjälp med dammsugning, matlagning och tvättning.
Nu är klockan halv nio och jag borde repetera verb, vi har prov om en vecka, klarar jag inte det flyttar de inte upp mig en klass.
Livet är hârt men jag har lite sand mellan târna efter eftermiddags kaffet pâ strand-kafeet som pâminner mig om att vi är precis där vi vill vara...