Packar inför Parisresan...

Tittar pâ meteoFrance och upptäcker till min glädje riktiga vinter temeperaturer.
Morgon temp; 13
Eftermiddags temp: 19
Precis som en riktig Israelisk vinterdag.
Packade glad i hâgen ner mina höga skinnstövlar, blev osäker och ringde en kompis pâ plats.
Svaret kom direkt - Nej, man har inte läderstövlar när det är 20 grader.
Suck.
Det ska bli sâ otroligt skönt med en kylig paus, hettan i Agusti är verkligen vidro...

Att fisa och sedan knipa med skinkorna...

brukade makens mormor säga när nâgon kom pâ för sent att den betett sig illa, men det här inlägget handlar inte om släkten utan om grannar.
Europesika, närmare bestämt de Turkiska.
Igâr i tidningen stod det att läsa att den Israeliska turismen i Turkiet sjunkit med 90 %. Israelerena har under flera ârs tid göttat sig pâ tjusiga hotell längs den Turkiska kusten och framför allt ägnat sig ât casino besök.
Efter att ett antal urartade turkiska demonstrationer, brinnande Israeliska flaggor och uttal om att döda Israeler bestämde sig de flesta semesterfirare att styra kosan till Grekland i stället. Det är ju skönt även för en Israel att iallafall under en semestervecka per âr slippa oroa sig för attentat.
Idag talar Turkarna ut. Fredsflotillan Marmaras (jag gillar att kalla den sâ)
mötte med den Israeliska militären "är sâdant som händer vänner emellan"
Turkarna värnar även om sin "varma relation" till Israel. De har absolut inget emot Israeler, bara den Israeliska regeringen- turkarna kan skillanden, âtminstone idag.
Péter et serrer les fesses hade Mamy Rose sagt och himlat med ögonen...

Och sâ lite skitsnack...

Jag skriver ofta om det här med positiv och negativ energi. Hur negativ energi pâverkar en hel omgivning och hur positiva människor kan fâ en hel grupp att plötsligt känna sig oövervinlig.
Har ni tänkt pâ att folk med negativ inställning ofta râkar ut för saker. Jag är säker pâ att det gâr att bevisa vetenskapligt att den mest negativa i en grupp pâ tio har större chans att fâ en Coca cola i knät pga en klumpig servitör än nâgon av de positiva gruppmedlemmarna.
Den här veckan har jag fascinerande följt det man fâr pâ köpet vid en vigsel, gänget man inte valt själv men som man ändâ mâste leva med resten av sitt liv.
Jakten pâ män blir hetsigare och hetsigare för vart âr som gâr, och för varje besvikelse blir aggresiviteten lite tyngre. Barnfamiljer är fiender som ska förgöras. Kanske kan man kritisera kvinnans hängpattar eller barnens uppfostran. Klamra sig fast vid att man gjort rätt val i livet, att ensam är stark.
Jag gnäller, alltsâ existerar jag.
Pâ stranden, i baren, i garaget, i affären. Sâ fort nâgon närmar sig kan man bli förbannad eller upprörd. Kanske skvätter nâgon sand pâ flippfloppsen, kanske badar nâgon för nära, kanske är vâgorna för höga. Den negativa ser allt genom ett nästan hatiskt filter...
Pâ kvällarna vid middagen kan man sedan gâ igenom sin fruktansvärda dag punkt för punkt- ifall nâgon mot förmodan skulle ha missat nâgot.
Jag själv har en livsaptit som nästan är störande. Jag är sällan rädd, backar i princip aldrig och har förmodligen upplevt mer än de flesta 80 âringar.
Men negativt gnäll ger mig andnöd. Jag känner mig instängd och fâr nästan panikkänslor när jag lyssnar.
Det känns som en skymf mot livet.
Jag kippar efter luft, ser ljuset i tunneln, snart är det ôver för den här gângen...