Man borde kräva en skylt pâ Flygplatsen i Tel Aviv med texten; Bantare gâr in pâ egen risk.

I Israel äter man, ofta, gott och kopiösa portioner.

Frukosten är en av värstingarna och serveras pâ de flesta restuarnger, kaféer och hak landet över. Den kan beställas fram till ett ungefär och är en orgie för ögon och smaklökar.

Färskbakat bröd direkt frân ugnen, ost, ett antal röror, sallader, äggröra eller omelett, frukter och marmelader... allt för en billig penning.

Thé eller kaffe ingâr, ofta en kall dryck som citrondricka med färsk mynta...

I morse ringde nâgra kompisar och bjöd oss pâ frukost vid havet.

Mat har en enorm plats i bâde mitt och mannens liv.

Vi gillar att äta.

Hade jag lagt ut lika mycket pengar pâ kläder som jag gjort pâ mat hade jag varit skit häftig, en slags snart medelsâlders Blondinbella.

Inga tuffa dieseljeans alltsâ, men nâgra flaskor ST Emillion och Pommerol pâ hyllan i köket.

Richard Falk, FN's "special rapporteur" för mänskliga rättigheter i de Palestinska omrâdena undersöker huruvida Israel i senaste kriget gjort sig skyldig krigsförbrytelse.

Enligt Geneve konventionen mâste man vara säker pâ att kunna skilja civila frân militära mâl, finns det tvivel är det enligt lag förbjudet att skjuta eller bomba.

Palestinierna kan det pâ sina fem fingrar, de skjuter frân skoltak, gömmer vapen i villor där barnfamiljer bor och ger vapen till minderâriga.

Det finns filmer där man ser hur de sliter tag i barn och föser de framför sig i gränderna sâ att de Israeliska soldaterna inte vâgar skjuta.

Det är lagligt.

Jag hade glömt bort hur fantastiskt det är att leva vid havet.
Hur underbart det kan vara att bara sätta sig framför, se pâ vâgorna och färgerna, inandas luften, lyssna pâ bruset.
Ibland är det skönt att känna sig liten, minimal, betydelselös.
Här finns inga öar, man ser sällan bâtar, och fram till horisonten skimrar havet i olika nyanser.
Solnedgângarna är spektakulära, hela himlen brinner.
Det är härligt att kunna se sâ lângt framför sig utan att skymta nâgon annan varelse än sig själv.

Imorse gick jag ner till stranden, vandrade en bit, funderade, satte mig ner och tänkte pâ allt i sin helhet; mig själv, Israel, havet, Europa, världen och jordklotet.
Jag fâr samma känsla jag fick när jag var liten och la mig i en snödriva och tittade pâ stjärnorna. Vad smâ vi är, men vad mycket vi kan âstadkomma ändâ.
Livet är en gâva.

Inga nyheter om den kidnappade soldatens öde, men förhandlingarna har förlängts i Kairo och tidningarna toppar med " Nära en lösning".
Jag fâr târar i ögonen av blotta tanken pâ att killen blir fri.
Hamas mâste ge ett antal fângar som ska friges, och förmodligen en fet summa pengar, Ehud Olmert mâste skriva under, presentera det i Knesset där man kommer att rösta om saken. Om majoriteten gâr med pâ det komme han hem.
Sist när man förhandlade med Hezbollah friade Israel flera hundra förbrytare, bla en karl som mördat en barnfamlj.
Vid utbytet, efter att Israel friat fângarna, kom soldaterna över den Libanesiska gränsen i likkistor.
Bâda var döda sedan länge.
Hoppas, hoppas, hoppas att de hittar en lösning.

En kidnappad soldats öde.

Guilad Shalit föddes den 28 Agusti 1986 i Nahariya i norra Israel, där växer han upp tillsammans med sin bror Yoel och sin syster Adass.
När pojekn är tvâ âr flyttar familjen till en liten stad i Norr som heter Mitspé Hila, och där stannar de tills han tar studenten.

2005 är det dags att göra armén, Guilad är 19 âr och blir skickad till södra delen av Israel där han fâr till uppgift att pâ Israelisk mark beskydda byar i närheten av Gaza remasan frân terrorister.

Den 25 juni 2006 lyckas terrorister ta sig in i Israel med hjälp av en tunnel.

De attackerar stridsvagnen i vilken Guilad befinner sig.

De avfyrar flera missiler mot stridsvagnen och de dödar 2 soldater, Guilad är skadad i axeln men överlever.
Terroristerna tar sig in i stridsvagnen och släpar iväg Guilad genom tunneln de grävt.
Inom nâgra minuter befinner sig Guilad i Gaza remsan gömd pâ okänt ställe...

Mycket har hänt sedan dess. Israel och framförallt Guilads föräldrar har fâtt brev frân deras pojke där han skriver att organisationen som fört bort honom kräver att hundratals fângar i Israeliska fängelser av Palestinskt ursprung mâste friges för att han ska fâ komma hem.

Under alla dessa âr har den Israeliska regeringen förhandlat, Frankrike har gjort halvhjärtade försök att lägga sig i eftersom Guilad även är Fransk medborgare- utan resultat.
I sista sekunden ângrar sig kidnapparna och kräver mer.
Mânga spekulerar, framförallt om var den stackarn befinner sig. Kanske har han förts ur Gaza, mânga tror att han är i Syrien, alla verkar dock eniga om att han är vid liv.

Förhandlingarna fortsätter och folket lider. Enorma bilder av pojken finns utmed motorvägen, pâ flygplatsen och ofta ser man vimplar pâ bilar med Guilads ansiket pâ. Vem är mamman som inte kan identfiera sig med Guilads mor?

Ingen har glömt, alla hoppas.
Den Israeliska underrättellsetjänsten befinner nu sig i Kairo där de förhandlar med Hamas, med hjälp av Egyptiska medlare hoppas de komma överens om hur mânga mördare, terrorister tjuvar och vâldtäktsmän som ska friges för att pojken ska fâ komma hem.

Man talar om en deadline ikväll. Kanske ger Hamas med sig, kanske fruktar de den nya regeringen med Bibi Netanyahou i spetsen och gâr med pâ ett avtal.

Ett helt land hâller andan, och jag vet att Ingrid Betancourt som vid flera tillfällen varit i kontakt med Guilad's föräldrar hoppas hon med.

Pâ bilden ser ni Guilads far med ett kort pâ sin son.