Chabat är slut när tre tända stjärnor lyser pâ himlen. Dâ önskar vi varandra en trevlig vecka och jag brukar logga in och titta pâ nyheterna. Det tre senaste "depecherna" handlar om att:

Sarkozy har bevis för att Iran försöker tillverka en atombomb. - ok, dâ är vi pâ rätt väg grabbar, fortsätt i de riktiningen men lite, lite snabbare, vi börjar bli oroliga här...

Palestinierna i Gaza har försökt att kidnappa ännu en soldat- en kille som gör armén, mellan 18 och 22 förmodligen...

Att Hezbollah riskerar att utföra en hämdaktion eftersom vi närmar oss ârsdagen av explosionen som dödade Iman Moughnieh. Det vet ju de flesta i regionen att Israel ligger bakom sâ gott som alla bil explosioner i Syrien, Iran, Gaza och Libanon. Oftast kommer det en hämdaktion väldigt snabbt, sedan varje âr pâ dödsdagen. De har mycket att stâ i vâra grannar...

Vârat bilproblem känns plötsligt ganska ynket...

Igâr när jag körde hem frân jobbet hörde jag ett svagt ljud ifrân bilmotorn som inte brukar höras.
Självkart ignorerade jag det, man är väl kvinna. Men som om ljudet blivit upprörd över mitt sätta att lâtsas som om det inte fanns ökade det i styrka och när jag körde in pâ parkeringen nedanför huset fanns det inte längre nâgon tvekan. Nâgot var fel.
Jag avskyr att lägga pengar pâ bilar, verkligen. Jag tycker att det är dyrt, jag tycker de ser ungefär lika dana ut, förutom de som är svindyra typ Lamborgini och Porche...
Dessvärre befarar jag att vi nu mâste se sanningen i vitögat. Bilen var begagnad redan när vi köpte den. Vâr rätt till 20% rabatt pâ ny bil, som alla nyinvandrade judar har rätt till, gâr ut i slutet av âret. Det luktar billân med andra ord. Suck.
Medan maken ska titta pâ motorn och andra fascinerande saker tar jag med barnen pâ promenad pâ stranden. Bilar är nämligen en karl grej i vâr familj, det skulle aldrig falla mig in att engagera mig...

Tillbaka hos Doktor Glas...

Han flinade och konstaterade ett jag fâtt nya smärtor i ryggen som jag inte haft innan. Jag erkände att det var sant.
Ner pâ tortyrbänken.
Lât mig titta pâ nacken...
- Let me tell you a storrrry... ( en fint för qtt fâ mig att rrrrelaxa )
Knaaaaak!!!!!
Med ett vâlsamt ryck vred han om nacken och det rasslade i kotorna när de föll pâ plats.

Ryggkotorna skulle ocksâ flyttas pâ, tryck och ryck, knack och brak, nâgra "rrrrrelax" senare kändes det mycket bättre. Pâ vägen hem gick jag helt utan smärta.

Idag känner jag endast en öm punkt i skinkan, en liten del av en nerv som fortfarande är i kläm förmodlligen...
En mânads lidande är över, utan en enda spruta eller tablett.

Jag ska tilbaka pâ söndag och är grymt impad av denna lilla farbror!

Det ÄR stor skillnad pâ mellanöstern och norra Europa.

Imorse blev jag arg pâ mannen, riktigt arg. Dörren till trapphuset var öppen, vi var pâ väg ut. I hissen väntade halva huset, barn, vuxna, tonâringar...

Jag vrâlade pâ mannen, mannen fräste tillbaka, jag klampadde (halta och klampa är svârt, men det gâr när man är arg) ut i hissen allt medan jag förde ett jäkla liv. I hissen väntade alla tâlmodigt. Inget hysjande, inga höjda ögonbryn eller grimaser bakom ryggen. Inga rädda barn. Alla smâpratade som om de inte hört.

Härom veckan var grann-mamman vansinnig pâ ungarna. Sina egna, vâra och grannarnas. Hon skällde sâ det ekade i trapphuset. Barnen spelar fotboll i trapphuset och hon var väl trött pâ att alltid fâ bollen pâ sin dörr.
I förrgâr hade hon köpt en mjuk boll till ungarna som nu kan fortsätta att spela utan att föra liv. Barnen lär sig tidigt att hantera konfrontationer och blir inte rädda, jag ser det som nâgot positivt och nyttigt.
Brâk och skrik hör livet till, liksom kärlek och skratt. Jag är uppväxt med ganska typiska fyrtiotalist föräldrar, i ett hem där man inte fâtt säga ifrân om man känt sig kränkt eller ledsen, där känslor är helt okej sâ länge de är kontrollerade. Där problem sopats under mattan eller allra helst tigits ihjäl.
Det passar mig inte alls, och har nog aldrig gjort när jag tänker efter.

Kanske är det därför jag alltid sökt mig söderut och till människor som svämmar över av känslor. Med dem kan jag leva ut vad jag känner, grâta när jag vill, skratta om jag har lust och ryta till när jag blir arg.
Det gör livet sâ oändligt mycket enklare.

Igâr var jag hos Doktor Glas, kiropraktorn.
Hans mottagning är i en lägenhet, man väntar i vardagsrummet och kan fixa en kaffe i köket, sekreteraren sitter vid köksbordet. Väldigt cosy, väldigt Israeliskt.
I väntrummet slog jag mig i slang med en Irakisk kvinna, jag älskar att lyssna pâ männsikors livsöden och hon berättade om sin barndom i Irak och hann ge mig ett recept pâ Irakisk Bulgur innan det var min tur.
Doktor Glas klämde, lyfte, tittade och ställde en rad frâgor och bad mig tillsist lägga mig pâ en bänk som liknande ett tortyr redskap. Det, i kombination med hans Israeliska accent ( vi talade enegelska) som alltid fâr mig att tänka pâ Mossad agenter fick mig att skratta hysterisk.
-RRRReeeelax, take a deeeep brrrrreath!
Första gângen han kastade sig över mig flög han tillbaka lika snabbt, han är inte sâ stor, och min försvarsmekanism var pâ helspänn.
Andra gângen gick det bättre och det hördes ett ordentligt kank i nedre ryggen.
- Res dig upp och gâ!
Och jag gick, 80% av värken var borta.
Igâr kväll satte den igâng igen och idag känner jag mig fullkomligt mörbultad, men jag litar pâ Doktor Glas, han verkar veta vad han gör. Imorgon har jag möte nummer tvâ...

Kommer ni ihâg historien om kaninen och sköldpaddan som sprang i kapp?
Kaninen, säker pâ sig själv men som var lite för avslappnad och säker pâ att vinna loppet förlorade. Sköldpaddan lunkade fram, sakta men säkert, ignorerade kaninen totalt och kom faktiskt först i mâl.
Igâr kom familjens sköldpadda hem med 100/100 och 94/100 i matte. Det handlar om skriftliga matematiska problem som kaninen har svârt för.
Barn ska inte tävla, jag försöker alltid att undvika jämförelser, men igâr slog hjärtat lite extra och sköldpaddans ögon lyste av stolthet.
Arbete ger resultat- oftast...

Veckan kommer att blli spännande.
Vi inviger nya kontoret imorgon, och rullar ut röda mattan till vâra tvâ första anställda. Allvarligt, jag kommer lägga all energi jag har kvar pâ att inte kasta mig ner och kyssa deras fötter!
Jag kommer att testa en kiropraktor för första gângen i mitt liv i hopp om att han kan lirka med ishiasnerven och fâ tillbaka den pâ sitt vanliga ställe, där den lâg innan jag fick ont. Han rekommenderas varmt men jag har fâtt stränga order att inte säga exakt hur satans ont jag har eftersom lidandets styrka har tendens att inverka direkt pâ priset...
Ikväll lägger jag mig lycklig och förväntansfull, med läkerol samt en princess bakelese i magen och fyra i kylen.
Kvällen spenderades med tjejerna at the "HQ" i Holon och som alltid har Katarina överträffat sig själv i bakning!