Roxette i Tel Aviv

Det är ganska ovanligt att jag känner mig svensk. Jag tycker det är jättekul att stöta pâ svenskar och prata, men pâminns snabbt om att jag kanske inte har sâ mycket gemensamt med svenskar som levt i Sverige hela livet- förutom just sprâket.

Idag blir det svenskt sâ det förslâr och jag kommer nog känna mig svenskare än pâ länge.

Roxette ger en konsert i Tel Aviv och vi är ett helt gäng som ska dit.

Förfest med smörgâstârta och sprattelvatten här i kvarteret och sedan tar vi taxi.

Roxette ger mig rysningar.

Jag minns gymnasiet, förfester innan stans enda Disco slog upp portarna. Lukten av Loreals hârspray, den där vita med färgglada fyrkanter pâ. Anaï Anaïs och Asti Spumante...

Ikväll blir det tungung och flashbacks...

Rödgrâtna och snoriga...

...satt en hel nation klistrad framför tv:n under gârdagen.

Som om nâgon uppstât frân de döda.

Som en dröm blir som blir verklighet.

En liten skör Guilad ser solens ljus för första gângen pâ 5 âr, ringer till mamma, kramar sin far...

Ord känns plötsligt överflödiga.

Det vi kände igâr är en obeskrivlig glädje.

Hamas verkar ocksâ glada, över at ha fâtt tillbaka sina mördare till respektive kvarter och jag kan inte mer än förvânas över världens häpnad.

Som om man plötsligt upptäckte ondskan.

I Israel kantades trottoarer med blommor, pâ västbanken skrek man bara nâgra minuter efter att pojken frigetts att man ville ha en ny Guilad.

Ibland känns det sâ overkligt och hopplöst.

Sâ omänskligt grymt.

Enda sättet att överleva är att skjuta det ifrân sig och koncentrera sig pâ sin egen lycka.

Tids nog kommer vi att grâta igen.