â nej, säg att det inte är sant...

Sâ här är det.
Man kommer upp i en âlder dâ man känner att vissa saker tar man inte längre. Sânt som man accepterade när man var 25 accepterar man inte längre när man är 40. Mognad, självsäkerhet och kanske lite mer egenvärde.
Nu stâr de i startblocken igen, svärisarna och gâr det ât helvete den här gângen ocksâ kommer jag att be hela bunten fara ât skogen, maken inkluderad.
Det känns som en tvângsmatning, som om nâgon tvingar i mig en hel, alldeles för stor, söt och äcklig târta fast jag egentligen inte ens vill smaka.
10 dagar kan tyckas som en piss i Bâven, men med nerverna pâ spänn en mânad innan och sedan brâk och skrik en mânad efter- minst- fâr vi mer nog.
Jag har redan ângest.

Och sâ vänder vi pâ bladet och vad hittar vi väl där...?

Vi har precis överlevt den sjätte gemensamma flytten pâ 16 âr.

Avskedet i hyreshuset var hjärtknipande. Grannarna kom in med ett vackert brev som fick mig att börja stortjuta och en present. Ett pussel med 1000 bitar som barnen naturligtvis ville öppna direkt. Ungar saknar helt känslan för timing.

I natt regnade det, det vräkte ner i flera minuter och jag tänkte att kanske är det ett tecken, kanske har vi prioriterat rätt, kanske blir det bra och bättre...

Vi gâr pâ knäna, befinner oss i stadiet dâ man svävar mellan dröm och verlighet, vi har i princip packat upp alla kartonger redan!
Ungarna är uppskruvade som kokainstinniga börsmäklare, jag drömmer om att kasta in dem i bagageluckan och lâna ut bilen.

Ikväll ska vi sätta oss ner och äta en ordentlig middag, med ett eller flera glas Dalton.

Skâl för flytten, för brandmännen i norr och för regnet. Skâl för framtiden!