Med risk att fâ oönskade läsare pâ bloggen som söker pâ ord som jag i vanliga fall inte använder...

Idag sâg jag pâ Fransk tv ett reportage om en kvinna i Turkiet som "vâgar" visa sig naken i tv i islams namn, hon hade stâtt naken i horkvaretern i Istambul tillsammans med prostiuerade kvinnor.
Reportage nummer tvâ handlade om en ung kvinna i Beirut som trycker upp en jätte tjusig tidning som skriver om sexualitet. Arabisk sexuell konst, bilder pâ kvinliga könsorgan, varje upplaga ägnas helt ât ett ämne, den här gângen ât onani.
Den unga kvinnan är mordhotad men vägrar ge upp och tidningen säljer tydligen bra.

Alltsâ jag vill inte verka pryd och gammaldags och vad jag tycker har absolut ingenting att göra med nâgon som helst religion men jag fattar inte riktigt.
Varför vill man absolut att alla kvinnor ska ta av sig kläderna för att vara självständiga eller koppla sexuell öppnhet med kvinlig jämställdhet. Blir samhället rättvisare när kvinnan kan kräva en orgasm av sin man, och framför allt- tror ni att hon fâr det bara för att hon säger att hon har rätt till den?
Jag skulle känna mig kränkt att gâ och visa brösten här nere pâ stranden, jag skulle tycka det var äckligt att alla glodde pâ min kropp, den är ju min. Jag anser att jag har all rätt i världen att skyla den och känner mig inte det minsta kuvad när jag tar pâ mig en bikinöverdel.
Jag tycker att det finns sâ fantastiskt mycket mer att göra för kvinlig frihet än att skriva om onani och publicera naken-bilder och kort pâ könsorgan. Kan man inte vara mjuk, kvinlig och feminist? Är det viktigt att lära kvinnor hur de ska onanera?
Västvärlden hejar pâ, det är häftigt när instängda kulturer, särskilt muslimer, snackar mjukporr och visar brösten, jag tycker att det är lite patetiskt och tycker definitivt inte att det är det bästa västvärldens kulturer har att erbjuda...
Bâda kvinnorna levde under ständigt mordhot vilket naturligvis är hemskt i sig, men jag kan inte lâta bli att tänka att om man nu är redo att riskera livet för nât borde det vara nâgot viktigare än ett par bröst och nâgra könsorgan...

Varje fredag visar de ett tv program för barnen som heter Chabats fjärilarna. Yael Abecassis sjunger vackra chabat sânger tillsammans med barnen, tänder chabat ljusen och dukar bord.
Programmet ser ut att vara taget ur ett härligt pedagogiskt sjuttiotal och barnen älskar det, tom min nioâring tycker att det är mysigt.

Idag har lillsnuttan varit chabat mamma pâ dagis. En mamma och en pappa utses. De tänder ljus, dricker kidoush och sedan fikar de. Chabat mamman och pappan fâr sitta pâ hedersplatsen och är finklädda. Jag älskar fredagseftermiddagarna, dâ vitlöksdoften ligger som ett täcke mellan husen sedan nio pâ morgonen. Frampâ eftermiddagen trappas tempot gradvis ner, och i stad som vâr känner man verkligen chabatstämningen. Finklädda människor gâr till synagogan, trafiken domnar av och det är faktiskt tystare än det brukar ute...

Kyckligen är i ugnen, tillsammans med sötpotais och lök, barnen leker med grannungarna i trapphuset och vi väntar alla pâ att solen ska gâ ner sâ vi kan börja njuta av vilodagen.

Chabat shalom lekoulam.
Ni som tänder ljusen, glöm inte att be för Guilad, kanske är det sista gângen, rykten säger att han förts över till Egypten...

Jag bor i landet där man aldrig slutar förvânas...

I dag var jag och handlade. Medan jag plockade fram varorna pâ det svarta bandet i kassan tjattrade jag med drottningen av Holon, jepp, vi har kungliga bekanta i Tel Avivs förorter.
Kassörskan, en typisk Sabra tittade och lyssnade ohämmat (som de har för vana att göra) och när jag lade pâ nickade hon ât mig och sa - Holländska?
-Svenska svarade jag. Jag gillar att folk pratar sâ rättfram här och tycker det är skoj att svara lika rakt pâ sak...
- Sverige upprepade hon ivrigt, Carola, känner du henne? Eurovisionen! Hon är sâ bra, och sâ snygg, tänk att hon har skilt sig!!
Jag höll pâ att tappa mjölken i golvet.
Här stod jag i kassan pâ Supersal i Natanya och snackade om Carola Häggkvist med kassörskan.
It' s a strange world...

Alla har âsikter om Israel, och alla fâr naturligtvis ha det. Men ett av de absolut värsta argumenten jag vet är :

- Joho det vet man ju hur de är där nere de har ju brâkat i tusentals âr med bibeln som grund, sâ gâr det när tvâ folkslag som tillämpar öga för öga tand för tand möts liksom...

Till alla dessa människor vill jag delge vad jag precis läste i tidningen.

För att fâ tillbaka Guilad Shalit friger Israel 450 + 553 fângar, fängslade för terrorsim.



Vid flera tillfällen i Israels historia har liknande utbyten skett. Ofta har vi först vid själva utbytet fâtt reda pâ om "vâr"gisslan är levande eller död. Kanske minns ni som läser här Ehud Goldwasser och Eldad Regev som kom tillbaka i kistor för nâgot âr sedan. I utbyte mot kadavren; 5 terrorister varav Samir Kuntar...


Den här gângen är vi sâ gott som säkra pâ att Guilad kommer att vara vid liv. Ryktena säger att kanske, kanske kommer det att ske ett utbyte vid Gaza gränsen nästa vecka...

Sköna söndag.

Barnen i skolan...

Varje söndag gâr vi pâ morgonpromenad längs stranden och tänker att aldrig aldrig mer lângt ifrân havet.

Sedan äter vi Israelisk frukost, med djakhnoun i skuggan och tänker att det är härligt att leva i ett land där det alltid är fint väder...

Sedan oroar vi oss för framtiden. När man smakat pâ paradiset vill man inte leva nâgon annanstans. I flera âr har vi plöjt oss fram, utan att tänka, först alla förberedelser inför flytten, kartonger, letandet, pressen, barnens skolgâng, ett nytt samhälle och en annorlunda mentalitet. När jag ser tillbaka pâ allt vi âstadkommit hittills blir jag stolt. Det känns som vi övervunnit det omöjliga!

Andra âret är allvarligare, pressen att lyckas, att försörja familjen blir hârdare och vi känner verkligheten ta greppet om lungorna.

Vi mâste lyckas, ingen vill härifrân. Vi har verkligen inget val.

Makens företag har fâtt ett ordentligt uppsving men vi kan fortfarande inte vila, det mâste utvecklas mer för att vi ska kunna leva pâ det.

Ovissheten ligger som en tung fotboja runt benen och vi börjar bli trötta av att släpa pâ tyngden. Kanske är vi inne sista rundan av ett lângt, lângt lopp.

Ingen av oss tänker sakta ner eller ge upp, men vi är förskräckligt trötta bâda tvâ.