En tioârings funderingar kring armén....

- Mamma, säger min tioâriga, lugna smarta son. Han som är rädd för harkrankar och som nästan grinar av rädsla när lillbrorsan klättrar för högt upp i träden eller när lillan badar när det är vâgor i havet.
-Mamma, det där med armén...
Jag vet att du säger att du vill att jag ska genomföra den pâ ett kontor.
Jag kommer att bära vapen. Jag vill bära vapen. Jag vill känna att jag försvarar mitt land.
Jag lovar att inte bli fighter, jag vâgar inte, jag är rädd att dö, men jag vill kämpa för mitt land.

I Israel har man som mamma rätt att lägga sitt veto för vissa grenar i armén, om man har en son. Har man tvâ försvinner vetorätten - har jag hört.
Den första frâgan de ställde pâ Jewish agency när vi förklarade att vi ville flytta gällde just barnen och armén. Ni är medvetna om att barnen, även eran dotter kommer att ge 2 respektive 3 âr av sina liv till armén?

Jag hâller hârt i tekoppen
hâller tillbaka târarna som bränner bakom ögonlocken
och tänker som sâ mânga mammor innan mig- Gode G*d, lât det bli fred...

Vi gâr pâ lina...

Livet i Israel är ganska vanligt den större delen av tiden. Ibland lite mindre.
Häromnatten, vid läggdags förde jakplanen ett sâdant liv att det var omöjligt att sova. Min kompis Sophie "WhatsappadE"mig vid halv elva;
-Hör du planen? De är fôr mânga, det känns oroande...
Olusten kommer krypande, dagen innan hade gränserna i norr stormats frân Syrien och Libanon, dagen innan det ett attentat i Tel Aviv.
Morgonen efter njuter man lite extra av fâgelsâng och morgonkaffe i skuggen av grannens palmträd.
Man pustar ut och börjar âterigen oroa sig fôr normala saker som arbete, räkningar och ungar...

Hur ser en vâldtäktsman ut egentligen?

Det är alltid intressant att studera människors reaktioner.

Som ni vet har jag levt större delen av mitt liv i Frankrike, vilket förklarar mitt intresse för DSK affären.

Jag förundras över alla dessa kvinnor som skriker komplott, som tror att städerskan hittar pâ.

Har vâldtäktsmän ett ansikte? Har offer en profil? Är inte tystnaden kring Tristane Banon som ocksâ anklagar DSK för vâldtäktsförsök lite mysko? Varför uttalar sig endast de utländska kvinliga kournalisterna om DSK's otroligt pâflugna och trakasserande attityd mot kvinliga journalister? Att tafsa och komma med seuxuella kommentarer gör ingen till vâldtäktsman, men det mâlar iallafall upp en ganska otrevlig bild av den man som idag presenteras som ett helgon.

Samhället har inte utvecklats ett yota de senaste ârhundradena om en kvinna fortfarande ses som ett objekt att egga män, om en svart städerska inte framkallar det minsta medlidande utan snarare misstankar om snärjning och utpressning. För en gâng skull stâr jag sida vid sida med feministerna och chockas över försvarsadvokaternas kommentar om att städerskan var "très peu séduisante", hennes utseende var tydligen inget att imponeras över vad nu det har med saken att göra.

Maken tror att städerskan kommer att dra in sina anklagelser innan fredag. Han tror pâ komplott- typiskt franskt.
Jag tror att han kommer att dömas skyldig och känner inget större medlidande med en man som hur man än vrider och vänder pâ det sätter pâ städerskor pâ hotelrum innan han checkar ut.

Diskussionerna är minst sagt högljudda här hemma sedan i söndags.

Den som lever fâr se...