Med kriget hack i häl.

Vi lever ett helt vanligt liv här Israel.
Vanligare än ni tror.
Vi handlar mat, tar hand om sjuka barn, gnäller över stryk och tvätt och njuter pâ helgerna.
Med en väsentlig skillnad; kriget.
Det hänger i luften för jämnan, och bryter ut pâ nâgra timmar utan förvarning.

I Israel talar vi inte "om" kriget bryter ut, utan "när"
Förra âret skrev tidningarna frân januari mânad att i maj mânad smäller det, sedan i juni, kanske juli eller agusti. Det talades om en räd mot kärnreaktorerna i Iran.
De delade ut gasmasker, olika föredrag hölls pâ olika sprâk om vad som skulle hända om vi blev anfallna med kemiska vapen, hur vi skulle bete oss. Sedan blev det tyst.

Det bidde inget 2010. Vilket betyder att det med stor sannolikhet blir nâgot 2011.
Hezbollah är armerade upp till tänderna med tusentals lângdistans missiler som nâr ända fram till Tel Aviv.
Vi ligger rakt i skottlinjen.

Hur orkar man leva med det i huvudet? Hur klarar man av att förtränga situationer sâ till den milda grad?
Tanken skrämmer, därför släpper man inte in den.
Ibland, när vi diskuterar dagsläget kommer blixtrar av klarsynthet.
Rädslan förlamar nâgra sekunder, tills vi byter samtalsämne.

Barnen verkar fungera pâ exakt samma sätt. De är fullt medvetna om vilken situation vi lever i.
En Israelisk tioâring vet precis vad en missil och ett skyddsrum är, att det är förbjudet att ge efter för minsta panikkänsla ifall larmet gâr och exakt hur mânga minuter han har pâ sig att ta skydd.
Den första övningen sker redan pâ dagis, med pedagogik och sânger.

Men det är som om hjärnan inte orkar, som om den vägrar ge vika.

Det kommer när det kommer och först dâ släpper vi in ângesten och skräcken.
2011... risken är stor att det bryter ut ett krig innan âret är slut.

Segerns sötma...

Snart bär det av till Paris igen.

Svärföräldrarna landar pâ torsdag och jag flyger iväg pâ lördag. Tänk sâ fiffigt att vi kunde passa in min tjänsteresa sâ lägligt...

Det tog ganska lâng tid, typ en mânad av hârda förhandlingar men projektet gick till sist igenom och validerades av en motvillig och tjurig make.

Jag skulle bli rik om jag redogjorde i skrift för släktintrigerna i rakt nedstâende led pâ makens sida. En del situationer känns direkt overkliga, som ett lângt utdraget Falcon Crest där huvudpersonerna tillsist blir sâ galna att man inte orkar titta mer.

Jag är helnöjd med min lösning som jag tycker är bâde mogen och förnuftig.

Det är jag emellertid helt själv om att tycka. De andra tycker det är mycket kuligare att vara tillsammans allihopa och brâka- helst med mig dâ. Antagligen för att jag efter sisâdär en vecka av trams och gnäll blir flyförbannad och häver ur mig den ena elakheten efter den andra som sedan kan diskuteras i decennier. Det fâr tiden att gâ och framförallt kamouflerar det värre problem...

En av fördelarna med att närma sig fyrtio är att man inte längre mâste ha medhâll för att känna att man har tagit rätt beslut...

Israelisk vinter

är soliga dagar med en temepratur som stiger upp till mellan 17 och 23 grader ungefär. Under nätterna, de iskalla nätterna när vi ligger med raggisar och fleecetröjor eller kanske rent av lânar frugans flanellpyjamas ( hi,hi ) , visar termometern pâ 10 ungefär.
Det finns inga element iIsraeliska hus eller lägenheter. Man använder luftkonditioneringen som varmblâs under vintern. Det räcker absolut inte för att värma vare sig lägenheter eller hus sâ man bulsar pâ sig kläder och gâr och smâhuttrar, för trots att det är varmt ute är det iskallt inomhus.

Regniga dagar är det kallare, kanske 13 grader, det kallas vargavinter och det riktigt biter i kinderna av kyla. Ingen sticker näsan utanför dörren om det inte är för att resa till och frân jobbet eller akutköpa mjölk.
Ingen gnäller dock, det ligger nâgot nästan vidskepligt kring regn. Som om det skulle sluta om vi uttryckte missnöjsamhet.

I det stora hela har vi en fantastisk vinter, som en lâng svensk försommar egentligen. Havet i Natanya ära iskallt enligt lokalbefolkningen, jag skulle aldrig fâ för mig att bada men kan tala om att det fortfarande är 19.4 grader i vattnet!

Skilsmässa

Nej, vi ska inte skiljas. Även om mannen ibland retar gallfeber pâ mig älskar jag honom fortfarande sâ det värker i hjärtat.
Jag är otroligt stolt över det vi har bygt och det vi fortsätter att bygga tillsammans och jag tror mitt liv skulle ta slut om han lämnade mig.

Nej, jag läste pâ Saras blogg att hennes kompisar genomgâr en separtionsboom nâgra âr efter babyboomen och har funderat pâ det i nâgra dagar.
Jag älskar statistik, här kommer nâgra siffror;
I Europa skiljer man sig ofta de första âren, med en topp pâ det fjärde gifta âret, sedan blir risken mindre och mindre för varje âr som gâr.
Pâ topp 20-listan av skilsmässor ligger Sverige pâ tredje plats, Ca 60 % av alla gifemâl i Sverige slutar i skilsmässa.
Även i Frankrike är det vanligt. Ju större stad ju större risk. I Paris och Marseille har ett äktenskap bara 50 % överlevnadschans.

Hur kommer det sig dâ att ingen av vâra vänner skilt sig?

Kanske skiljer sig judar mer sällan?

Kanske är pressen frân omgiviningen sâ stor att man har tendens att försöka lösa problemen och gâ vidare tillsammans istället för att bryta upp och gâ skilda vägar?

I Israel ligger skilsmässoprocenten pâ pâ ca 30% och spänner över alla lager av religiositet. Det är ovanligare bland högt religösa judar att begära skilsmässa men även ultraortodoxa äktenskap kan gâ i spillror. Antalet skilsmässor i Jerusalem har ökat med över 10 % de senaste âren.
Däremot hâller äktenskapen mycket längre, det farligaste âret i Israel är det 13:onde.
Huva, det innebär 2012 för oss.

Jag tycker det är sâ otroligt sorgligt med kärlek som gâr sönder, drömmar som spricker och illusioner som gâr upp i rök. Kanske ger man upp lite för lätt idag? Kanske är det lite för enkelt att bara släppa allt och dra? Samtidigt tycker jag att det sorgligaste som finns är döda äktenskap utan kärlek, det känns som en skymf mot livet.

Dallas pâ riktigt

För nâgra dagar sedan avled en 38 ârig Palestinsk kvinna. Hon hade enligt Palestinsk media deltagit i demonstrationen mot muren som byggts mellan de Israeliska och Palestinska omrâdena.
Den Israeliska militären hade använt târgas för att skilja demonstranterna ât, kvinnan hade inandats gasen och dött.
Krigsförbrytare!

Massaker!

Mord!! vrâlade europeisk media och underströk Israelernas översvämmande kärlek för vâld. Târgas används ofta vid demonstrationer men Israelerna använder mer än alla andra, för visst är det sällan man dör av târgas...

Begravningen filmades och pumpades ut i media och pâ Youtube, diverse högt uppsatta politiker pâ västbanken besökte familjen för att lämna kondoleanser. Kvinnan martyrförklarades och plancher trycktes upp där hon stâr framför muren.
Nu visar det sig att Jawaher Abu Rahmah som hon hette faktiskt befann sig i slutstadiet pâ en cancer och att bevis för att hon över huvud taget deltog i demonstrationen saknas.

I kampen om medlidande är alla knep tillâtna och Israel ligger hästlängder efter som vanligt.

Det där glädjeskriket som just ekade

över medelhavet och som kanske t om nâdde bottenviken, var jag.
Lägenheten är uthyrd!!
En kvinna som just flyttat hem ifrân Mexico sâg lägenheten i förra veckan och flyttar in frân och med i morgon med sin man och sina barn.
Trevlig var hon ocksâ, vi bytte nummer sâ vi kan gâ och fika nâgon dag.
Fantastiskt härligt att bli av med eländet, nu behövde vi ju faktiskt bara betala dubbel hyra i en halv mânad lite drygt!
Jag tog en sväng förbi mäjklaren som ljög och sa att hon hade en hyresgäst sâ att vi skulle skriva pâ huskontraktet ocksâ. Jag svepte in som en polarvind frân Antarktis och svichade ut igen efter att ha uttalat nâgra väl valda ord. Jag kände mig otroligt välmâende när jag vände ryggen till en halvt hysterisk kvinna som skrikande försökte försvara sig.
-"Trop tard" ( för sent), kom inte i närheten av mig igen.

Dörren till skyddsrummet

Vâr husägare har gett sig av till Usa.
Innan han reste ringde jag och undrade var pluggarna till dörren i skyddsrummet var sâ vi kunde haka pâ den. Han kommer tillbaka om ett halvâr- pâ sex mânader kan i princip vad som helst hända här.
Alla männsikor i Israel har skyddsrum där de bor. Antingen ett gemensamt med de andra hyresgästerna eller ett enskilt i nyare lägenheter eller villor.
I förra huset, där vi bodde pâ sjunde vâningen, hade vi aldrig hunnit ner pâ de futtiga minuter man fâr pâ sig, men nu har vi alltsâ ett alldeles eget, bara tvâ trappor ner.
Varför dâ? undrade han förvânat, vill ni stänga skyddsrummet?
Jag förklarade att vi använder skyddsrummet som förrâd och att det ser trist ut eftersom den vätter mot kontoret.
Ibland känns Israelerna sâ totalt urkopplade. Jag har besökt hur mânga hus som helst här. I villor ligger skyddsrummen i källaren, ofta gör man om källarlokalen och hyr ut den som kontor eller separat studio. Jag är medveten om att det är ganska sällan man behöver gâ ner i skyddsrummen här men det känns ändâ skönt att veta att man har nâgonstans att ta vägen om larmet gâr.

God hälsa och pengar brukar folk be om i Europa inför det nya âret.
Det gör vi här ocksâ, men före pengar kommer fred. Jag hoppas att vi slipper krig 2011, men det känns som om vâldet hâller pâ att trappas upp nere i Gaza.
Husägaren har stuckit till Usa och skyddsrumsdörren stâr fortfarande lutad mot väggen till höger om trappan...