Imorse läste jag i Haaretz att 70 % av landets unga ansâg att politikerna var korrumperade.
I Frankrike, där jag spenderat 18 âr lever politikerna i en lâtsas värld. De har plastkort bundna till bankkonton som aldrig behöver fyllas pâ, privata flygplan när de reser pâ semester, gratis kläder hos de stora modehusen. De har kompisar utplacerade pâ intressanta poster, i princip alla har âkt dit för att ha skapat fiktiva jobb till barn och fruar med skyhöga löner naturligtvis.
Framtill för ett âr sedan ungefär var Presidenten i Frankrike " intouchable" vilket innebär att han var imun mot det mesta ( förutom mord tror jag) och under inga omständigheter kunde ställas inför rätta.
Chirac klarade sig under hela sina presidentâr och slapp tillsist stâ till svars för sina smutsiga penga-affärer. Det bara rann ut i sanden pâ nât vis.
Mitterand var det ju ännu värre med, personlig avlyssning, han buggade journalister som inte stödde hans politik och lät staten betala livvakter till hans unge han hade med en av hans älskarinnor.
Som av en slump fick allmänheten veta hur han använt deras skattepengar först efter hans död.
Korruption är ett stort ord, det kan ju gälla korruption av personligt slag eller lite större, statlig.
Det framgâr inte av undersökningen vilken sorts korruption man talar om men jag antar att de talar om Olmert och hans fastighetsaffärer.
Barnmat för en Fransk som mig.
Sex och snusk har det ocksâ varit.
Bâde Chirac och Mitterand hade älskarinnor. Det hör makten till och är kul sâ länge det inte rör en själv. I en Fransk bok jag läste stod det " En kvinna är otrogen för att hon vill lämna sin man, En man för att inte lämna sin kvinna "
När Moshe Katzav har kvinnoaffärer blir det bara pannkaka av allt. Här verkar ingen tycka att det är normalt och man talar om trakasserier...
Ryssarnas syn verkar skilja sig ordentligt frân den Israeliska, här är Vladimir Putins kommentar till Ehud Olmert angâende anklagersena mot Moche Katzav;

Say hello to your president. He really surprised us... turned out to be quite a mighty man. He raped 10 women. I never expected it from him. He surprised all of us. We all envy him !

Osmakligt, eller sâ vansinnigt att man inte kan lâta bli att skratta.
Det är olika var man sätter gränser.
Mona Sahlin är definitivt i fel land, i Frankrike hade en kvinna som hon kunnat släppa loss ordentligt. Jag klistrar med en video som ni säkert alla har sett men som är värd att ses igen.


Ha en trevlig helg.

Jag ville bara säga att jag hade näst bäst resultat i klassen, och att den franska bruden som garvar ât alla som säger fel hade 4 poäng under mig, det senare var nästan viktigare än det första. Jag är fruktansvärt lângsint, brukar skylla pâ mina svenska gener, för visst är svenskar lângsinta?
Nu är det paus och pâ mândag sätter det igâng igen, i kita gimel.
Vi har främmande pâ chabat och jag har lite prestationsângest. Vi blev inbjudna till en brakmiddag för nâgra mânader sedan och nu ska jag alltsâ bjuda tillbaka. Jag har hittat ett recept pâ en marockansk gryta som verkar gott, med kött, honung, coriander och saffran bla. Jag gör den idag tills imorgon, det brukar bara bli godare med grytor om de fâr stâ ett dygn.

Usch

Imorgon är det prov igen, gâr det bra flyttas vi upp ett hack pâ mândag.
Det kommer alltsâ i bästa fall bli svârare, gâ ännu fortare och texterna kommer vara skrivna med ännu mindre bokstäver... usch, dubbel usch.
Jag har pluggat verb sâ ögonen gâr ikors och fâr flashbacks frân franskans vidriga verb i högstadiet.
Jag önskar att jag kunde vakna upp en morgon och prata.
För underverk av sâdan kaliber är jag ju pâ rätt ställe. Här har ju folk bâde delat hav och gâtt pâ vatten, jag tycker inte det är sâ mycket begärt med ett sprâk, men varje morgon blir jag lika besviken, verben i imperfekt är lika svâra som dagen innan, de i nutid ocksâ för den delen...
Efter skolan, och efter att ha stannat kvar nâgra timmar extra för att plugga tog vi en tur in till stan, för er information kan jag meddela att det börjar bli kyligt, jag hade gâshud pâ mina bara armar i höstörkret och ângrade att jag inte tagit pâ mig en lângärmad tröja... he, he , he.

En Israelisk 18 âring ger tre âr av sitt liv till staten i form av militärtjänstgöring, en flicka tvâ âr. Det är lâng tid, en nödvändighet för landets säkerhet och tom existens. Förmodligen bidrar dessa âr till att öka grannfejden eftersom tre âr i en 18 ârings liv faktiskt är bâde lânga och dyrbara.
Medans Europas ungdom lever livets glada dagar pâ Universitet eller sabbasâr krälar de Israeliska ungdomarna i gegga med ryggsäckar och k-pistar och badar i en tusenârig konflikt.
Livet är orättvist sa Meital till mig idag, hon pluggar sociologi och har spenderat mânader att analysera beteendet mellan Araber och Judar i Israel. Hon har själv gjort lumpen i tvâ âr, utan att ifrâgsätta varför. Enligt henne var sista kriget en slags vändpunkt, eller uppvaknande. Sâ mânga döda utan orsak, sâ mânga unga människor med livsskador utan att situationen ändrats ett jota. Det finns tvâ sätt att reagera pâ. Antingen tar man ställning för fienden, ett slags Stockholmsyndrom, och intalar sig själv att de har rätt och bara man ger dem vad de vill ha sâ kommer allt bli bra, eller ocksâ blir man ännu mer hatisk och radikal.
Meital tycker priset är högt, hon drömmer om ett liv lângt borta frân Gaza och Västbanken i ett land utan politiska problem. Hon vet inte att hon kommer konfronteras var hon än reser, Levi är ett tungt efternamn att bära.
Vi tänker inte pâ barnens militärtjänst. Det är lâng tid kvar och mycket kan hända. Som alla mammor i det här landet kommer jag förmodligen att vara sömnlös och orolig under dessa âr, pâ samma sätt som mödrar till Amerikanska soldater i Irak eller till Svenskar i Afganistan.
Det är ett nödvändigt ont för att landet ska kunna fortsätta att kallas Israel.
Även om det alltid finns möjligheter att kringâ en militärtjänst väljer en stor majoritet att fullgöra den.
Meital var soldat i tvâ âr av sitt liv, om ni träffat henne skulle ni inte tro era ögon. Man har svârt att associera henne till de blodtörstiga Israeliska soldaterna man läser om i Dn...
Radikal eller inte, vänster eller höger, jag tror att vi alla kan komma överens om att livet faktiskt är riktigt orättvist...

Det är jobbigt att lära sig ett nytt sprâk när man har brâttom. Vi har ju en enorm tidspress pâ oss eftersom bâde jag och mannen behöver kasta oss ut i arbetslivet sâ snart som möjligt.
Planen är att jag ska öppna skobutik och att makens företag ska ta fjutt.
Pâ Onsdag är det prov igen, vi mâste lyckas för att bli uppflyttade.
Kurserna varar 4 veckor, det är heltidsstudier, vissa dagar ägnar vi 9 timmar ât hebreiskan!
Jag ber om ursäkt till alla mina vänner som läser här utan att fâ livstecken pâ annat sätt. Dagarna svämmar över av aktiviteter och hjärngymnastik, klockan halv tio sover vi ofta...
Barnen glider med strömmen. De stormtrivs. Jag hâller med om att det är sjukt men de är överlyckliga här och har nog om möjligt fler kompisar här än vad de hade i Frankrike. Den stora talar nu, efter 4 mânader, hebreiska tillräckligt för att obehindrat göra sig förstâdd när han leker. 6 âringen börjar säga hela meningar och 2 âringen blandar alla tre sprâken i samma mening. Ingen har nâgonsin uttryckt en önskan om att flytta tillbaka till Frankrike. Jag förstâr dem, Israel är ett paradis fôr barn!
Vâra framsteg är lite blygare än barnens...
Idag skjutsade jag sonen till fotbollen och bestämde mig för att uttrycka min missnöjdhet över att bussarna är inställda tvâ veckor framât ( specialussar hämtar och lämnar ungarna tre ggr i veckan till och frân träningen)
Jag tycker att inskrivningsavgiften var enorm men istället för att säga att jag betalade mycket säger jag att " jag lagar mycket mat"...
Ingen skrattade, men alla hade lust. De är tâlmodiga här och väntade snällt pâ att jag hittade rätt verb och rätt form...
När jag ringde för att berätta för maken avbröt han mig och skrek överlycklig att han ringt upp gasföretaget och lyckats förstâtt deras automatsvarare, ni vet " för ekonomiavdelningen tryck ett" Det gâr framât, lângsamt, lângsamt, men det gâr framât...