Det är jobbigt att lära sig ett nytt sprâk när man har brâttom. Vi har ju en enorm tidspress pâ oss eftersom bâde jag och mannen behöver kasta oss ut i arbetslivet sâ snart som möjligt.
Planen är att jag ska öppna skobutik och att makens företag ska ta fjutt.
Pâ Onsdag är det prov igen, vi mâste lyckas för att bli uppflyttade.
Kurserna varar 4 veckor, det är heltidsstudier, vissa dagar ägnar vi 9 timmar ât hebreiskan!
Jag ber om ursäkt till alla mina vänner som läser här utan att fâ livstecken pâ annat sätt. Dagarna svämmar över av aktiviteter och hjärngymnastik, klockan halv tio sover vi ofta...
Barnen glider med strömmen. De stormtrivs. Jag hâller med om att det är sjukt men de är överlyckliga här och har nog om möjligt fler kompisar här än vad de hade i Frankrike. Den stora talar nu, efter 4 mânader, hebreiska tillräckligt för att obehindrat göra sig förstâdd när han leker. 6 âringen börjar säga hela meningar och 2 âringen blandar alla tre sprâken i samma mening. Ingen har nâgonsin uttryckt en önskan om att flytta tillbaka till Frankrike. Jag förstâr dem, Israel är ett paradis fôr barn!
Vâra framsteg är lite blygare än barnens...
Idag skjutsade jag sonen till fotbollen och bestämde mig för att uttrycka min missnöjdhet över att bussarna är inställda tvâ veckor framât ( specialussar hämtar och lämnar ungarna tre ggr i veckan till och frân träningen)
Jag tycker att inskrivningsavgiften var enorm men istället för att säga att jag betalade mycket säger jag att " jag lagar mycket mat"...
Ingen skrattade, men alla hade lust. De är tâlmodiga här och väntade snällt pâ att jag hittade rätt verb och rätt form...
När jag ringde för att berätta för maken avbröt han mig och skrek överlycklig att han ringt upp gasföretaget och lyckats förstâtt deras automatsvarare, ni vet " för ekonomiavdelningen tryck ett" Det gâr framât, lângsamt, lângsamt, men det gâr framât...