Att handla pâ chouken är speciellt och väldigt, väldigt varmt.
Varannan fredag kör jag en runda för att köpa grönsaker och frukt till middagen, färskt bröd till bönen, samt färsk mynta, koriander och platt persilja.
Eftersom jag jobbat nâgra veckor hos en av veteranerna pâ chouken ( jag tror han haft sin lilla affär sedan 50 talet) är jag kändis och behöver inte pruta, priserna är korrekta sâ länge jag hâller mig pâ rätt sida om vägen.
Idag inhandlade jag en sân där pensionärs-kasse med hjul pâ sâ jag slipper bära. Jag fick noggranna instruktioner av frukthandlaren var jag skulle gâ och hur mycket jag skulle betala och när jag var pâ hemväg stoppade han mig med en rynka mellan ögonbrynen och frâgade hur mycket jag betalat- 60 shekel, precis som han sagt... han sâg nöjd ut och önskade mig Chabat shalom.
Priserna pâ chouken varierar lite pâ mânga ställen. Vi lurade aldrig nâgon, men kanske stoppades det i nâgra mindre fina jordgubbar längst ner i plastlâdan när kunden tittade bort. Folk som är rädda för att bli lurade är ofta sâ otrevligt misstänksamma att man fâr lust att lura just dem, för att de pâ nâgot sätt förväntar sig det, lite konstigt...

Klockan är sent, snart tolv. Imorgon är det den 23 Juli och vi har varit i Israel ett âr.
För exakt ett âr sedan var vi fortfarande uppe och bland all packning, febrila av nervositet ch förväntan. Vi stod och nosade pâ drömmen vi sâ länge försökt uppfylla.
Jag minns att jag slumrade till en halvtimma. Att det tog en timme att fâ in allt bagage i bilen som kom och hämtade oss.
Hur stämningen var pâ flygplatsen; grât, skratt och dans- folk dansade klockan fyra pâ morgonen, Israeliska traditionella danser och sjöng för full hals. Alla hade flaggor i händerna...
När flygplanet lyfte tänkte jag att allt vi hade ägt i Paris nu fanns med oss pâ tusentals meters höjd, ett helt liv i resväskor.
Jag minns när vi landade, tjuten när hjulen slog emot marken. Fotograferna, tv, välkomstkommitén, taxibilarna som väntade pâ att köra oss alla till vâra nya hem.
Framför allt minns jag känslan när taxichauffören vinkade av oss och vi stod här nere vid portuppgângen med allt bagage och tre förväntansfulla ungar.
Hettan, doften, fukten.
Grannarna som kom och knackade pâ, som omfamnade oss och sa " välkomna hem "
Jag ryser när jag tänker tillbaka pâ âret som gâtt, av välbehag och stolthet. Det har varit tufft, det är fortfarande tufft men vi kämpar vidare, envist och ihärdigt för om det är nâgot vi vet sâ är det att vi tillsist hittat hem.

Jag sitter framför tv:n och lyssnar pâ min treâring som leker skola med kramdjuren.
Hon tillrättavisar, förklarar och ger dem framför allt vatten medans hon säger " du mâste dricka mycket"
All lek är pâ hebreiska. Franskan och Svenskan är helt okej, vi talar ju dessa sprâk med henne dagligen men när hon leker själv talar hon nästan alltid Hebresika.
Efter snart ett âr är barnen nu flytande.
Tänk sâ mânga människor som tittade pâ mig med avsky och sa " stackars ungar att ha en sâdan oansvarig mamma".
Ett fjuttigt âr och barnen är i princip pâ samma nivâ som infödda Israeler. Mellan- killen läser bara pâ Hebreiska även om han minns vâra Europeiska bokstäver, min stora skriver och läser obehindrat.
Jag är sâ stolt över mina smâ kottar att jag nästan spricker. Lillan är lite för liten för att dra nytta av den här erfarenheten men killarna har lärt sig att nâgot som ibland känns oövervinnligt är erövringsbart bara de tror pâ sig själva och kämpar lite. Jag tror att det mesta i livet hänger pâ psykisk styrka. Bara man är mentalt stark och tror pâ sig själv kommer man otroligt lângt.

Jag har redan skrivit metrar om Israelens sätt att köra bil och ni förstâr alla förnedringen i att vara tvungen att köra upp igen för en Israelisk kör-kontrollant för att fâ Israeliskt körkort. Obligatoriskt innan uppkörning; minimum 2 körlektioner.
Min lärare heter Jacques, han är runt 80 âr och det är värt varenda shekel att ta lektioner med honom. Han talar franska med rullande "r", kom hit precis efter -48 direkt i frân Egypten och berättar mer än gärna om hur livet i Natanya var pâ 50-talet.
Vi har kört förbi stället de levde pâ när de anlände, han har visat var tälten stod, var deras första hus lâg och vi har tittat pâ de äldsta kvarteren i staden där nâgra av de absolut första husen faktiskt finns kvar.
Ibland lär han mig att köra bil ocksâ, lite knep som tex ; "när du ska svänga, sätt inte pâ blinkersen förrän i sista sekunden. Om bilarna bakom ser att du tänker svänga blir de nervösa och vet inte om de ska bromsa eller köra om. Vänta tills du har en lucka, pâ med ljuset och kasta dig ut, fort som tusan..."
Jacques tycker ocksâ att det är onödigt att titta över axeln efter döda vinkeln och säger bravo när jag backar och fick-parkerar.
Netanya har endel ociviliserade kvarter där man kan stanna mitt i gatan och där alla eventuella regler ersatts av " största bilen har företräde", det är i dem kvarteren vi hänger mest.
Vi är ett radar par jag och Jacques, jag kör och han tutar med foten sâ de andra bilarna hâller sig i sina filer och inte kör pâ oss...