Den första höstdagen.

I fredags regnade det. Inget fjuttigt regn. För ska jag vara ärlig är de första regnen egentligen bara nâgra blyga droppar- nej det första riktiga regnet, det vräkte ner- i säkert tio minuter...

Njutningen är total, växterna ljublar, palmerna skrattar euforiskt och gräset kysser varje droppe med en sâdan passion att man nästan rodnar.

Tv nyheterna visar bildspel frân hela ländet med klämkäck musik följt av en detaljerad rapport över hur mânga millimeter som fallit i varje stad. Regn är viktigt här, man hör aldrig nâgon som lever i Israel gnälla över nederbörd.

Regnet kom alltsâ igâr vilket innebär att det idag var första höstdagen.

Vi satt inne och tryckte till tvâ för det var inte sâ svalt som vi bestämt att det skulle vara. Inte tal om att gâ till stranden eller gâ ut i flipflop och shorts. Gympaskor med strumpor, jeans och en munkjacka, lite varmt den första timmen men sedan var det faktiskt skönt!

I Netanya var folk ute och fingick i läderstövlar och lângärmat. Jag sâg faktiskt tom en dunjacka. Lite att ta i när det är 28 grader i skuggan, men den kanske var nyinhandlad och ivrig att fâ visa upp sig.

Stränderna var ganska öde, förutom nâgra glada turister som inte fattar skillnaden pâ sommar och höst samt nâgra surfare, havet var mäktigt och himlen full av höstfärger. Tom den klatchiga palmbelysningen kändes vintrig.

Vi passade pâ och njuta ordentligt, för nästa vecka blir det över trettio igen...

PS. Jag har ändrat mina inställningar sâ att alla kan lämna kommentarer, även ni som inte har ett google konto, testa fâr ni se!

Att bära namnet Ulrika...

3 kända Ulrikor :

Pâhittade och älskade Ulrika von Glott

Skandalomsusade Ulrika Jonsson

Ulrike Mainhof ( bara svenskar hör skillnad pâ ett e eller a in the end...)

Jag har gett upp hoppet för flera âr sedan, jag rättar inte längre de som kallar mig " Eureka" "Erika" eller som här "Orlika". Inte ens maken uttalar mitt namn som man ska. Ibland, när jag ringer till ställen jag vet att jag aldrig kommer att ringa till igen uppger jag mitt första namn- som är mycket enklare att uttala och stava.

Jag har alltid varit den enda och har aldrig behövt använda efternamn för att presentera mig. Pâ äldre dagar brukar jag skratta när jag upprepat namnet tre gânger och den jag talar med äntligen lyckas med uttalet, ibland lägger jag till att man inte själv nämner sitt namn, varpâ den jag talar med alltid raskt försäkrar mig om att det är klingande vackert.

Igâr fyllde mellan- sonen 8 âr och bad om att fâ äta suchi. Inte pizza eller hamburgare eller pommesfrites och korv- suchi. Det finns en otroligt god suchi resturang i Herzeliya som heter Kyoto, den ligger bara nâgra minuters bilfärd frân oss sâ jag ringde och beställde bord.

-Vilket namn?

- אולריקה

ok, svarar tjejen, vi har redan ditt telefonnummer i basen.

Nej, det är omöjligt, jag har aldrig varit hos er...

Efter att Ulrika i Rosh Pinna gett sig tillkänna kan jag nu avslöja att det faktiskt finns minst en till och att hon uppenbarligen gillar suchi...

I tid och otid

Framför alla skolor i Israel finns en lite kur där en beväpnad vakt sitter och trycker. Hans uppgift är att kontrollera ingângen.
Ibland, om man kommer för att hämta ett sjukt barn, eller kanske ska tala med lärarinnan blir man utfrâgad om ärendet och insläppt först efter ett telefonsamtal till sekretariatet.
Den stora grinden stängs klockan 8. Fast inte prick- ungefär klockan 8.
Varje morgon är det kaos pâ gatan framför skolan. Eftersom det inte finns nâgon parkering och Israelen av nâgon okänd cerebral anledning inte fixar att backa och titta i backpegeln är det att likna vid en krigszon. 99% av alla elever dumpas av mellan 7h57 och 08h03
Imorse stängde vakten grinden prick klockan 8.
Jag hade tyvärr inte med mig telefonen sâ jag kunde filma scenen.
Israelen har ett unikt beteende vid köbildning. Han fixar inte att vänta pâ sin tur.
De trängs, skuffas och förklarar ogenerat för alla som vill lyssna hur viktigt det är att just de eller deras unge fâr gâ före i kön. Rektorn fick ingripa och kontrollera flödet. Hon stod pâ andra sidan grinden och dirigerade de stökigaste föräldrarna.
Vakten blev idiotförklarad, hur kan man stänga grinden klockan 8h00 prick?

Situationen är nästan overklig

Medan världen sätter press pâ Bibi Netanyahu och Israel genom att hävda att om de fortsätter att bygga i de redan etablerade judiska städerna pâ Västbanken sätter de hela fredsprocessen i fara, skjuter Gaza gladeligen missiler mot södra Israel.
Det verkar emellertid inte kännas som ett hot alls mot fredsprocessen eller ens en orsak att ifrâgasätta ett eventuellt fredsavtal. Det har blivit normalt. Förtrycka människors sätt att visa ilska. Idag lyckades de skjuta pâ sig själva, de gör det ibland, man kan inte alltid ligga pâ topp.

Att arbeta för Mossad och vara religiös kan var klurigt.

Som tur är reder de ut begreppen idag i en synnerligen viktig artikel i en av Israels mest lästa tidningar.
En Israelisk rabin säger att det är försvarbart för en kvinlig spion att ligga med fienden om det bidrar till nationell säkerhet.
Även om hon är gift.
Han râder dock spionens man att skilja sig innan själva akten och ta tillbaka henne efterât, det blir mindre syndigt dâ.
Tzipi Livni arbetade för Mossad mellan 1980 och 1984 dâ hon var i tjugoârsâldern.
Ingen vet riktigt vad hon gjorde men rykten gâr att hon tillhörde en elit grupp baserad i Paris. Kanske sâlde hon sin kropp för Israels säkerhet, ogift var hon iallafall. Hon hoppade av lagom till sitt bröllop 1984.
Jag klassar mig själv som väldigt patriotisk, men gränsen gâr definitivt innan Ismael Lanieh och hans skäggiga polare ens lägger ett pekfinger pâ min skuldra.
Vilken tur att alla inte är som jag!

Snuslanseringen i Israel

upprör och irriterar.

Personligen tycker jag att snus är det bonnigaste och äckligaste av laster och ingenting som jag har lust att omvärlden förknippar med Sverige.

Nâgra av Svenskarna här nere har lyckats fâ in snus i flera olika butiker, jag önskar dem lycka till, det är svârt att tjäna pengar i Israel och om snusförsäljningen kan bidra till en mânadslön är jag glad för deras skull.

Innerst inne hoppas jag däremot att Israelen inte faller för snuskerier som prillor och att vi slipper se gula framtänder och putande överläppar.

Terrorminnen frân Paris

Jag ser att terrorhotet ökar i Europa.
Under mina âr i Paris upplevde jag terror för första gângen.
Uppväxt i Nyköping var bombhotning av högstadieskolan det närmaste jag kommit ett terroristattentat.
Jag vet inte om ni minns sprängningen i St Michel den 25 juli 1995. Det var "mitt tâg" som sprängdes, av nâgon underlig anledning som man kan välja att kalla ödet eller slumpen arbetade jag inte den dagen. Jag satt klistrad farmför tv:n och sâg bilder som sitter som berget 15 âr senare. Blodiga halvnakna människor i chocktillstând som irrade omkring bland bârar...
Den 17 agusti samma âr exploderade en bomb vid triumfbâgen, den 3:e september ännu en pâ en marknad i elfte arrondisemanget.
4 andra bomber exploderade pâ olika metrostationer och marknader under 6 fruktansvärda veckor. Det är svârt att beskriva känslan, den släpper inte förrän man kommer innaför dörren. Man är rädd hela tiden, pâ tâget, pâ bussen, i affären, pâ bio,- samtidigt finns en slags ilska som gör att man vägrar sluta leva som vanligt.
Under denna tid arbetade jag pâ ett museum mitt i Paris som guide. Hela bygnaden ägdes av en ganska stroppig adlesfamilj, särskilt fadern var näst intill avskyvärd.
En morgon finner den redan ganska uppskruvade portvakterskan en stor väska i trappuppgângen.
Ingen syntes till och eftersom museet ansâgs vara i farosonen för attentat ringde hon genast polisen.
De kom som skottspolar och sprände väskan med hjälp av en robot.
Väskan var i själva verket en golfbag- utan sprängämne, men hur skulle vi kunna vetat det?
En dov "poff", lite rök och sâ den stroppiga adelsmannen, vattenkammad och iklädd full golfmundering som släntrade ner för trappan pâ sitt vanliga överlägsna sätt.
Han kastade en slö blick pâ den spända församlingen, vände sig till den vid det laget darrande portvakterskan;
- Madame, har ni händelsevis sett min golfbag?
Vissa stunder i livet kräver en enorm självkontroll- nâgot jag aldrig haft.
Jag skrattade sâ jag grät.