Aj vilken osis, inget blod denna gângen...

Jag förstâr att mânga är besvikna. Den Israeliska apartheidstaten sköt inte ner nobels fredspris med ett skott i pannan... De ryckte henne inte ens i hâret.
Veronica Palm, ordförande i socialdemokraterna i Stockholm som i förra veckan skrev pâ sin blogg ( hâll i er nu) Undrar du ocksâ vem "de utvalda" ska bränna nästa gâng? och alla andra smygantisemiter utklädda till Palestinaälskare kommer sova illa inatt.
Det är slut pâ det roliga, fÖr denna gângen.
Mattias, Dror och grabbarna kommer snart tillbaka, med 12 skepp och eftersom Mattias Gardell pâstâr i DN att de mycket väl hade kunnat döda de Israeliska soldaterna ( med händerna dâ, för de hade ju inga vapen med sig, det vi sett är Israelisk trickfilm) kan vi nog vänta oss nâgot ganska spektakulärt.
Israel andas ut. Alla är trötta och naturligtvis grymt besvikna pâ Europeisk press. För även om en enorm majoritet beklagar den dödliga utgângen av bordandet.
Även om det râder väldigt olika uppfattningar i landet huruvida blockaden i Gaza är rätt eller fel, tycker nog alla att den Europeiska pressens ensidiga förskönande av det turkiska IHH gänget pâ dessa bâtar är beklämmande.
Och om alla mâr illa, oavsett frân vilket Europeiskt land de kommer ifrân, tror jag att Svenskarna här nere känner sig spyfärdiga.

Lite privat om ordval och definitioner

Man ifrâgsätter idag ord som antisemtism, fredsaktivister etc.
Vad är egentligen en antisemit? Vem är fredsaktivist?
Jag skulle vilja tala om ett annat ord som mânga älskar, särskilt i Sverige; kulturkrock.
Vet ni hur mânga gânger jag hört det ordet, hur mânga gânger jag ombetts att berätta om kulturkrockarna mellan en tunisisk jude och en svensk?
Hundratals.
Alla problem som ett mixat par har kan förklaras med ordet kulturkrock, och det är helt okej, normalt och kanske t om lite exotiskt tjusigt för svenska radhusöron.
Jag är hemskt ledsen att göra alla besvikna, men jag vill inte tro att det finns- alls.
Âtminstone har aldrig jag krockad med en.
Världen är full av människor, med olika färger, mer eller mindre hetsiga och mer eller mindre normala.
När t ex min svärmor ringer och hysteriskt vrâlar att min man systematiskt tar mitt parti eller tjutande skriker att han älskar mig mer än henne har det naturligtvis inte ett uns kulturellt som bas. Det handlar om nâgot helt annat.
Om vett, och sans.
Bemötandet pâ en sâdan reaktion skiljer sig förmodligen lite frân vilken kultur man kommer. Jag skulle kunnat slänga mig pâ golvet och simulera andnöd som de Sicilianska hundarna, skrika ännu högre än svärmor, svälja och sedan skälla pâ min man när svärmor lagt pâ skype. ..
Eller bara konstatera att det är vansinne. Ge upp och tänka att det liksom inte spelar nâgon roll, eftersom jag i grund och botten faktiskt skiter i vad hon tycker.
Det senaste valet gör man efter âr av försök att förstâ. Kanske när hoppet om en fredlig lösning försvunnit.
Jag tror att jag befinner mig precis där de flesta Israeler gör. Orken har liksom sinat. Finns det överhuvudtaget nâgon anledning att ens försöka förklara?
Jag har bestämt mig för att luta mig tillbaka och lyssna pâ galeskapen, det är nästan sâ sjukt att det är underhâllande...

Svensk trash...

Efterfesten har börjat... Vi som nyktert närvarar kan kosta pâ oss nâgra flabb tycker jag.
Henry Ascher har fâtt sitt pass stulet i Israel.
Med all säkerhet kommer Mossad använda det när de ska avrätta nâgon högt placerad Hezbollah bas...
Henry är oroad för det, och talar ut i Aftonbladet, det känns olustigt säger han.
Mattias Gradell är bara arg. Han har hungerstrejkat ( i 24 timmar, det gör sig säkert bättre pâ bilderna frân flygplatsen om man ser avmagrad ut) Kroppsvisiterad har han blivit ocksâ eller var det Dror?
Exakt hur kroppsvisiterad gâr han inte in pâ men han lâter tvivlet sväva lite med uttrycket " med allt vad det innebär".
Tillsist uttrycker sig konstnären Dror om sin skräck att "de" skulle hâlla mig kvar. Han verkar ha ett släng av storhetsvansinne, pâstâr att han blivit utpekad av soldater redan pâ bâten, svamlar om hjärntvättad personal pâ Ben Gurions flygplats. Kanske är det sant som turkarna säger, att Israel drogat alla fredsaktivister...
Oï vaï voï.
Dror, han är ingen tillgâng tycker jag, Israel lämnar tillbaka karln med glädje.
Vad som inte framgâr är vem som betalade flygbiljetterna.
Det är väl vi skattebetalare kan jag tänka mig ( meningen skall läsas pâ bred sörmländska)...
Underbar artikel, "du grand Aftonbladet"- jag älskar den tidningen.

En ulv i fârakläder?

Nästan alltid drar jag nytta av att kunna tala och läsa obehindrat pâ tre sprâk. Men ibland är det ännu bättre än vanligt.
När jag tycker att svensk press är ensidig och rent av pinsam kan jag läsa franska tidningar. Nivân är nâgra snäpp högre. Det ligger i fransmännens gener att ifrâgasätta vad de läser och att diskutera. Läsaren, även de som stâr lângt ner pâ den sociala stegen är medvetna om att en journalist vinklar sin artikel beroende pâ tidning, politisk eller personlig ställning till ämnet han skriver om.
I Frankrike är det ointressant med människor som inte har argument, som inte kan försvara en idée.
De är världsmästare pâ att vädra sina âsikter, ofta pâ en skyhög verbal nivâ. Franskan är ett ett av de enda sprâken i världen som kan be nâgon dra ât helevete i "ni" form och spara artighetsfraserna i slutet. Debattprogrammen är pepprade med pikar och vokabulära piruetter.
Ibland blir folk osams, det händer tom att nâgon lämnar studion i vrede mitt under programmet, det ses som ett underlag, som brist pâ argument. Man älskar helt enkelt att sätta sina egna idéer pâ prov tillsammans med oliktänkande.
Jag har alltid fascinerats av att studera gruppbeteenden och just nu är det extra intressant att observera mina svenska landsmän. Jag lämnade Sverige som nittonâring och ska jag vara ärlig känner jag mig inte speciellt "ursvensk", jag fascineras lite av det svenska kollektiva beteendet.
Svenskarna verkar njuta av att vara enade, för det är väl svenskarna nästan alltid? Kvällspressen, som naturligtvis inte kan kalla journalistik men som är intressant eftersom den förmodligen representerar Svensson, toppar ofta med "Folket rasar", "Sverige jublar" etc. Ensam är svag, man mâste gâ ihop, och helst tycka exakt lika. Man lägger ut undersökningar och njuter av att se att 75 % är för eller emot.
Idag ser jag en liten öppning till en intressant debatt.
DN tar i en artikel upp vad Europeisk press talat om i flera dagar.
Vem finansierade fredskonvojen?
Personligen tycker jag att det ska bli otroligt intressant att se vem och vilka som försvarar IHH.

Lite humor och kärlek mitt i eländet...

Min bästa vän är gift med en Irländare.
I dag messade han och skrev att han var otroligt ledsen att de fâtt veta att bâten som var pâ väg mot gaza redan gett sig av. Annars hade hela familjen kastat sig pâ sâ att vi hade kunnat hämta upp dem i Ashdod.
Vi chattade lite om läget. Han tröstade mig med nâgot som nâgon Irländsk politiker en gâng sagt om NordIrland:
Den som tror att han förstâtt problemet i NordIrland kan var säker pâ att han inte förstâtt nâgonting.
Otroligt smqrt sqgt. Dessvärre kräver det en viss intelligens fÖr att inse sin egen begränsning.
Precis innan vi avslutade samtalet skrev han att "de älskade oss trots blâsvädret"
Klart att det värmer.
Klart att jag torkade en târ.
Alltför mânga dömer ut ett helt folk, och visst är det extra härligt att inse att vâra närmaste vänner inte hör till den skaran...

En kvinna knivhuggen till döds och en man skadad i grannkvarteret

En man som enligt vittnen vrálat pá Allah oakbar knivhögg en man pá gatan och försvann.
Nágra minuter senare hittas en trettiofem árig kvinna död i sin trappuppgáng, även hon knivhuggen.
Detta hände i morse.
Panik.
Barnen gár själva hem frán skolan.
Jag lyckas, gripen av panik fá tag pá en väninna som plockar upp mellansonen som sitter utanför skolan, själv, men bredvid skolans beväpnade vakt.
Mitt skräckscenario var självklart att han skulle fá för sig att gá hem själv.
Enligt uppgifter har de hittat en av gärningsmännen vid en skola, tvá är fortfarande fria.
Vár sekreterare som lever i kvarteret där mannen blev knivhuggen har utegángsförbud. Tre helikoptrar cirkulerar ovanför omrádet.
Vardag i ett land som gár balansgáng mellan fred och terror.

Nu börjar det sina...

... ältandet verkar stagna.
Olika grupper som vägrar sätta sig in i den andras situation.
Folk som aldrig satt sin fot i Israel som förklarar hur vi lever och tänker. Som ser ett helt folkslag som barbarer, arabhatare och stridspittar.
Irriterande kommentarer, pundiga kommentarer.
Alla har naturligtvis rätt att uttrycka sig.
Skulle armén ha offrat livet pá de första soldaterna som hissades ned?
Nej säger vi som bor här, ja säger ni som inte bor här.
Kommer vi mycket längre än sá?
Var det nödvändigt att skjuta?
Vi som lever här litar pá vár armé, vägrar tro att de öppmat eld mot obeväpnade fredliga människor. Ni som lever där har en annan syn pá vár armé, jag förstár varför.
Jag vet var jag stár och vad jag tycker.
Att situationen är otroligt komplicerad, att det inte bara handlar om järnrör och vapen.
Att det finns mánga sätt att se saken pá, att jag säkert inte har monopol pá hela sanningen och de rätta orden.
Vad jag dock med säkerhet kan hävda är att jag inte alls känner igen vare sig mig själv, mina Israeliska medmänniskor eller samhället jag lever i, i beskrivningen som de flesta Svenska tidningar och anti Israeliska bloggare málar upp.
Och just i det ämnet tror jag faktiskt att jag har nágot att säga till om...

I morse var jag nere och handlade korv. Det var ett jäkla liv i sharken. En arabiska kvinna med huckle skällde ut sin feta kollega.
Intifadan har börjat tänkte jag och började känna mig yrslig av stress.
Snart förstod jag dock vad det handlade om.
Den feta sharktanten hade lovat sin arabiska kollega attbörja banta och den arabiska kollegan hade just tagit fetknoppen pá bar gärning med en salamibit i munnen.
Livet fortsätter.
Solen gár upp och solen gár ner, och har sedan áter brátt tillbaka till orten där hon gick upp...
Predikaren

Stöd frân oväntat hâll...

Igâr satt jag klistrad framför tv:n till sent.
Det finns ju även människor med intressanta synpunkter som lyckas lufta dem utan att vrâla sâ fradgan rinner.
Elias Sanbar, representant för PA och Israels ambassadör i Frankrike Daniel Shek, var med i samma program tillsammans med diverse experter.
Jag uppskattade den vänliga tonen mellan de tvâ männen. Israels ambassadör kallade Elias Sanbar för sin vän och beskrev honom som nâgon han uppskattade att diskutera med. De log mot varandra och tonen var vänlig även om de naturligtvis hade skilda âsikter.
I frâgan om det var Israels uppgift att ena det Palestinska folket var de bâda männen helt överens. De höll inte med Dominique de Villepin om att det var Israels sak att se till att Palestinierna höll sams mellan sig.
Elias Sanbar förklarade dock att Israel indirekt gjorde det svârt för Ramallah att fâ greppet om Hamas genom att fortsätta kolonisationen i Samarien.
Det har han förmodligen rätt i.

Min förrförra aupairflicka har lagt in en artikel pâ NewsMill som ni kan läsa här. Hanna är 20 âr, jag tycker att hon skriver väldigt moget och bra och jag tror att om världen vore full av "Hannor" skulle vi alla mâ mycket bättre.

Jag bara mâste lägga upp en länk som jag tycker är värd att se.

Sâ här gick det till när de första soldaterna hissades ner pâ Marmara.

En tung dag

för oss som drömmer om en bättre värld.
Förr oss som talar om fred utan att blanda in hat, avsky och bitterhet.

Idag pâ eftermiddagen stannade jag och köpte en drake av den lille arabiska mannen som gâr omkring pâ gatorna i Kfar Saba.
Jag prutade som vanligt, han kallade mig "sweetie" och sa till mig att han sâg att jag hade ytterligare tio shekel i väskan...
Vi tittade lite extra pâ varandra, log i samförstând och innan jag vevade upp rutan sa han att han hoppades att barnen skulle ha kul med draken Chabat.
Han vill nog ocksâ bara leva, normalt, utan intifada, utan missiler, utan elände.
Ibland tänker jag att vi som lever här, inom landets gränser är sâ oändligt mycket mognare och godare än alla där ute som vrâlar ut sin avsky till abslout ingen nytta. När jag säger "vi" menar jag judar, muslimer, druzer och kristna.
Men kanske har jag fel. Kanske lyckas man piska upp hatet och fâ igân en ny intifada.
Med ungdomar som spränger sig själva i luften med hjälp av sprängbälten pâ caféer och bussar.
Till absolut ingen nytta...
Som Israel skulle jag kunna pâpeka att enligt vâra vittnesmâl anfölls soldaterna av fullkomligt galna och beväpnade aktivister, att det fanns människor pâ dessa bâtar som är medlemmar eller har anknytning till Al Qaida och Jihad.
Försvara mitt land med att säga tt vi faktiskt bad dem byta kurs, att de skulle lägga till i Ashdod och att varorna ändâ skulle komma fram till Gaza.
Men ändrar det nâgot i grunden?
Förskräckelsen och förtvivlan är ändâ gränslös.
Det som nu följer är som vanligt ett kollektiv straff för samtliga judar i Europa. Man kommer kräva att de ska ta öppet avstând. Kosher butiker kommer förstöras, synagogor vandaliseras och dagis och skolor kommer omringas av polisstyrkor för att skydda barnen mot överfall.
Det är en sorglig värld vi lever i.

Jag har myror i baken-

för jämnan.

Det känns som var dag har massor av möjligheter och att dessa ska exploateras till sin spets.

En dag som denna, dâ jag inte riktigt orkar utnyttja den som jag borde gör mig nipprig.

Mellanöstern virus kallas det, och det är nog bland det elakaste som finns.

Det känns som om jag svalt sömnpiller, kroppen släpar tungt efter när jag försöker röra mig

När jag skakat av mig detta virus ska jag bli renlevnadsmänniska.

Jag ska börja jogga.

Jag ska sluta äta färdiggjorda sâser

Jag ska börja dricka grönt thé, för det renar kroppen frân antioxydanter...

Jag ska mota Olle vid gring from nu, det är sista gângen jag släpper ett virus inpâ kroppen!