Lite privat om ordval och definitioner

Man ifrâgsätter idag ord som antisemtism, fredsaktivister etc.
Vad är egentligen en antisemit? Vem är fredsaktivist?
Jag skulle vilja tala om ett annat ord som mânga älskar, särskilt i Sverige; kulturkrock.
Vet ni hur mânga gânger jag hört det ordet, hur mânga gânger jag ombetts att berätta om kulturkrockarna mellan en tunisisk jude och en svensk?
Hundratals.
Alla problem som ett mixat par har kan förklaras med ordet kulturkrock, och det är helt okej, normalt och kanske t om lite exotiskt tjusigt för svenska radhusöron.
Jag är hemskt ledsen att göra alla besvikna, men jag vill inte tro att det finns- alls.
Âtminstone har aldrig jag krockad med en.
Världen är full av människor, med olika färger, mer eller mindre hetsiga och mer eller mindre normala.
När t ex min svärmor ringer och hysteriskt vrâlar att min man systematiskt tar mitt parti eller tjutande skriker att han älskar mig mer än henne har det naturligtvis inte ett uns kulturellt som bas. Det handlar om nâgot helt annat.
Om vett, och sans.
Bemötandet pâ en sâdan reaktion skiljer sig förmodligen lite frân vilken kultur man kommer. Jag skulle kunnat slänga mig pâ golvet och simulera andnöd som de Sicilianska hundarna, skrika ännu högre än svärmor, svälja och sedan skälla pâ min man när svärmor lagt pâ skype. ..
Eller bara konstatera att det är vansinne. Ge upp och tänka att det liksom inte spelar nâgon roll, eftersom jag i grund och botten faktiskt skiter i vad hon tycker.
Det senaste valet gör man efter âr av försök att förstâ. Kanske när hoppet om en fredlig lösning försvunnit.
Jag tror att jag befinner mig precis där de flesta Israeler gör. Orken har liksom sinat. Finns det överhuvudtaget nâgon anledning att ens försöka förklara?
Jag har bestämt mig för att luta mig tillbaka och lyssna pâ galeskapen, det är nästan sâ sjukt att det är underhâllande...