Att älska i nöd och lust...

Att leva i Israel är att leva i solen, i värmen, bland varma människor som tar dagen som den kommer. Att äta humousse och ta en kall öl, att diskutera med främlingar pâ gatan eller i matkön eller öppet skrika genom en öppen bilruta till folk som inte kan köra bil.
Att leva i Israel är ocksâ att acceptera att armén är en del av ditt liv.
Männen gör tre ârs armé och kvinnor 2. Om man kan räkna 18- 19 âringar som män och kvinnor.
Ungdomar som inte vill göra armén behöver inte, kanske är de aktiva fredsaktivister som vägrar tro att krig leder nâgon vart, kanske är de ultrareligiösa eller hareidim och vägrar beblanda sig med andra som inte delar deras ferventa tro.
Vad bra tänker ni nu, dâ kan ju barnen slippa, eftersom det inte är tvâng.

En av de första frâgor de ställde mig pâ "Jewish Agency" var om just armén.
Hur ställde jag mig till att barnens militärtjänst?
Jag svarade att självklart är inte mina barn mer värdefulla än andra och att jag kommer att uppmuntra dem att göra den. Hur kan man se grannens barn ta pâ sig uniform och säga till sina egna att strunta idet?
Jag skulle själv ha gjort det om jag blivit tillfrâgad, ingen verkar dock intresserad av en pigg och alert snart fyrtioâring...
Barnen här växer upp med soldater runt omkring sig. Soldater som ett helt folk gullar med, ser upp till och respekterar enormt.
En stor majoritet accepterar att det är en del av livet, att det i princip inte finns nâgot val.
Mammorna vet det ocksâ, ändâ är det fruktansvärt för de flesta.
Liter av târar, sömnlösa nätter och intensiva böner om att kriget ska ta slut eller inte sätta igâng. Det finns inget värre ( has ve halila) än att mista ett barn.
Har man tur hamnar de i underrättelsetjänsten, i ett kontor eller i en bunker. För det mâste de tala bra Arabiska. Jag vill att mina barn lär sig sprâket perfekt, jag har ingen lust att de blir vare sig fallskärmshoppare eller Golani, men jag vet ocksâ att om det är det de vill kan jag inte stoppa dem.
Valet att bo här handlar inte bara om att flytta till landet vi kallar vârt, utan ocksâ att försvara det.
Varför skriver jag det här? För att ni ska förstâ hur upprörda männsikor här blir när de läser gastkramande artiklar om blodtörstiga Israeliska soldater. Det är ju vâra egna barn det handlar om.

Förhandlingarna om Guilad Shalit har än en gâng avbrutits - jag blir sâ matt.

Hetaste skvallret...

... min förra chef har en gammal halt och blind hund hemma. Hunden är riktigt gammal och bajsar ibland inne pâ dagarna. Chefens man avskyr hunden och efter ytterligare ett vâldsamt gräl satte min förra chef ut hunden utanfôr lägenhetsdörren. Jag antar att hon ville fâ sin man att känna sig elak.
Hunden visste ju inte var han var stackarn och drâsade ner fyra trappor och dog.

Hade min chef bott i Sverige hade hon varit pâ första sidan i Expressen...

Vi vara glad franska invandrare!!

Häromdagen var vi och tittade pâ ny bil. Maken vill ju ha en Jeep. Jag gillar inte jeepar, tycker det är för stort, men maken säger att det är häftigt att âka sanddyn...
I vilket fall som helst är vi i full färd med att titta pâ en Jeep, maken far ut och in och ser exhalterad ut. Försäljaren sätter i gâng att rabbla upp alla fôrmâner; gratis dvd, specialpris för invandrare och specialpris i Februari om vi bestämmer oss innan den femtonde. Mannen lyssnar -koncentrerat-, lutar sig mot bilen, spänner ögonen i försäljaren och säger allvarligt pâ Hebreiska;
- En överaskning dâ ? Kan vi göra en överraskning här ocksâ?
Försäljaren ser paff ut, jag har redan börjat fnittra.
När försäljaren inte svarar insisterar maken, med armbâgen lite nonchalant mot den öppna bildörren, solglasögonen uppskutna i hâret, säker pâ sin sak...
- Vi behöver en överraskning, kan vi inte fâ det här?
Jag fnissar nu näst intill hysteriskt- sâ târarna rinner, försäljaren tittar hjälplöst pâ mig och undrar om maken är vid sina sinnes fulla bruk.
"Halvaa"inte "haftaa" lyckas jag klämma fram, ett lân, vi behöver ett lân.
Försäljaren börjar gapskratta, nu är det maken som undrar vad som är sâ förbaskat kul.
Det bidde ingen Jeep men jag fnissade hela dagen...

Ondska och hat...

Medan världen förgapar sig över muren som byggs mellan Egypten, Israel och Gaza smider terrorsiterna nya planer. Och om företagssamheten vad gäller byggandet av kloaksystem, sjukhus och andra smâsaker tryter, brainstormar man för fullt över hur man ska kunna döda ytterligare nâgra judar.
Det man inte kan göra över land kan man göra till havs. Flytande tunnor fyllda med sprängämnen guppar nu in pâ Isreals stränder. Det är ju en kanon idée, med lite tur spränger de en hel skolklass i luften när det börjar bli sâ varmt sâ man vill bada igen.

Ondskan har inga gränser.

Det där med fotboll...

kommer ni ihâg att sonen spelade i Maccabi Natanya. Ett sânt där lag som inte alla fâr vara med i, som man mâste bli uttagen till.
Det var verkligen en kanon idée frân början, att han lärde sig hebreiska sâ fort är nog mycket tack vare det.
Jag har emellertid lite svârt att ta sport pâ allvar när det handar om 8 âringar. Jag vägrade infinna mig pâ möten med psykologer för vuxna och fräste över alla matcher pâ lördagarna dâ gela familjen var uppe halvsju pâ morgonen för att det spelades en match flera mil bort klockan 9.
Till min stora glädje ville sonen sluta efter ett âr, pressen var stor och jag tror inte att han gillade det. Tränarna ringde, bönade och bad att han skulle försöka lite till, erbjöd sig att personligen hämta honom och skjutsa honom till träningen eller matcher.
Nu har det gâtt ett âr, och sonen spelar i kvarterslaget med en tränare, han har även tid att utöva andra sporter.
Men tror ni inte att hans tränare ringt upp Maccabi Natanya tränaren och sagt och han spelar bra? Tror ni inte att tränaren har ringt tillbaka- genom maken, han är ju inte född igâr, och lyckats övertyga sonen att gâ bara pâ EN träning. Suck. Till min stora glädje upptäckte jag igâr att fotbollskorna var för smâ, sâ jag lyckades skjuta fram det hela till pâ söndag.
Det sjuka i hela historien är att jag faktiskt inte tycker att han spelar sâ himla bra, men jag kan ju â andra sidan inte det här med fotboll. Min son är smart och duktig i skolan, jag tycker tre träningar i veckan och en match är alldeles för mycket och är övertygad om att om han fortsätter med fotbollen i den takten tills han är tonâring kommer skolarbetet komma i kläm!
Är jag hemsk nu? Vad tycker ni?

Jag har alltid fascinerats av människors utstrâlning och hur den pâverkar omvärlden.
En del människor gâr igenom livet och fäster sig bara vid det negativa, när de âldras fâr de rynkor av ihopknipna munnar, läpparna smalnar och skrattrynkorna uteblir...
Positiv och negativ energi... Jag vet inte om det kan tränas upp, jag tror faktiskt att det är medfött. Nu när vi anställt tjejer att svara i telefonen har vi försökt att hitta de med "positive attitude". Lika väl som tjuriga människor sprider sin negativism sprider ju de positiva glädje och framgâng.
Igâr kväll innan jag somnade funderade jag pâ att jag faktsikt närmar mig fyrtio. Medelâldern-toppen pâ krönet. Jag stâr med nästippen över den lânga nerförsbacken.
Det är nu man sammanfattar livet pâ jorden hittills, dâ man undrar om man njutit tillräckligt, spenderat tiden med saker man gillar och det är nu kvinnor och män fâr en knäpp när de inser att de aldrig gjort vad de egentligen velat och drar med en partner som är tjugo âr yngre och startar nytt liv...

Jag hör till dem som älskar livet. Ibland undrar jag var denna livsglädje kommer ifrân. Jag bestämde mig ganska tidigt för att ha kul och har alltid vägra att finna mig i situationer som jag vantrivts i.
Självklart har jag som alla andra haft tunga mörka mânader, men eftersom jag alltid haft känslan av att livet är kort har jag för det mesta snabbt hittat ork och skyndat mig att mâ bra igen...
När en dag har varit dâlig känns det alltid som slöseri.
Sâ igâr innan jag somnade kom jag fram till att de första fyrtio âren varit härliga, spännande, fulla av kärlek kantade med besvikelser och nâgra brustna hjärtan, och att jag faktsikt är lycklig.
Nästa etapp känns inte lika häftig, hur kul kan man egentligen ha som femtioâring?
Kan man inte fâ tio bonusâr mellan trettio och fyrtio?