Att leva i Israel är att leva i solen, i värmen, bland varma människor som tar dagen som den kommer. Att äta humousse och ta en kall öl, att diskutera med främlingar pâ gatan eller i matkön eller öppet skrika genom en öppen bilruta till folk som inte kan köra bil.
Att leva i Israel är ocksâ att acceptera att armén är en del av ditt liv.
Männen gör tre ârs armé och kvinnor 2. Om man kan räkna 18- 19 âringar som män och kvinnor.
Ungdomar som inte vill göra armén behöver inte, kanske är de aktiva fredsaktivister som vägrar tro att krig leder nâgon vart, kanske är de ultrareligiösa eller hareidim och vägrar beblanda sig med andra som inte delar deras ferventa tro.
Vad bra tänker ni nu, dâ kan ju barnen slippa, eftersom det inte är tvâng.
En av de första frâgor de ställde mig pâ "Jewish Agency" var om just armén.
Hur ställde jag mig till att barnens militärtjänst?
Jag svarade att självklart är inte mina barn mer värdefulla än andra och att jag kommer att uppmuntra dem att göra den. Hur kan man se grannens barn ta pâ sig uniform och säga till sina egna att strunta idet?
Jag skulle själv ha gjort det om jag blivit tillfrâgad, ingen verkar dock intresserad av en pigg och alert snart fyrtioâring...
Barnen här växer upp med soldater runt omkring sig. Soldater som ett helt folk gullar med, ser upp till och respekterar enormt.
En stor majoritet accepterar att det är en del av livet, att det i princip inte finns nâgot val.
Mammorna vet det ocksâ, ändâ är det fruktansvärt för de flesta.
Liter av târar, sömnlösa nätter och intensiva böner om att kriget ska ta slut eller inte sätta igâng. Det finns inget värre ( has ve halila) än att mista ett barn.
Har man tur hamnar de i underrättelsetjänsten, i ett kontor eller i en bunker. För det mâste de tala bra Arabiska. Jag vill att mina barn lär sig sprâket perfekt, jag har ingen lust att de blir vare sig fallskärmshoppare eller Golani, men jag vet ocksâ att om det är det de vill kan jag inte stoppa dem.
Valet att bo här handlar inte bara om att flytta till landet vi kallar vârt, utan ocksâ att försvara det.
Varför skriver jag det här? För att ni ska förstâ hur upprörda männsikor här blir när de läser gastkramande artiklar om blodtörstiga Israeliska soldater. Det är ju vâra egna barn det handlar om.
Förhandlingarna om Guilad Shalit har än en gâng avbrutits - jag blir sâ matt.
4 kommentarer:
Varje lands armé består ju av det landets söner och döttrar. I länder med konflikter är ju detta något man påminns om dagligen. Det är så påtagligt. Inte som att göra lumpen i Sverige direkt...
De som inte gör sin armétjänst, får de andra uppgifter, typ "community service"? Jag trodde faktiskt att det var straffbart att vägra göra den.
Du är stark i din övertygelse. Ja, i Svedala fattar man inte att det inte bara är att sätta sig ner och "ta en pepparkaka till" så ordnar sig alla konflikter.
Oj, oj. Väldigt intressant och tankeväckande att läsa.
annai; Jag jämför i princip allt med Frankrike eftersom det är lanet jag bott i större delen av mitt liv. I Frankrike rekryterar armén, det finns ingen press frân samhället att gör en militärtjänst. Armén bestâr av människor som fâr ut en lön, en del är legionnärer, yrkes soldater som fâtt ny identitet och som efter att själva valt att bli legionnär inte har rätt att avbryta kontraktet. Det finns kvinnor, men den största delen är män. Här är hälften kvinnor.
En mor som redan mist ett barn har rätt att vägra armén sin nästa son, en mor som endast har en son ocksâ. Att inte göra armén är naturligtvis sett som ett svek i de flesta kretsar, därför att det är tack vara armén vi lever här.
De som inte vill bära vapen kan arbeta i skolor eller med invandrare tex. det är bra att det finns alternativ tycker jag. Jag tror att de flesta ser den Israeliska armén som en proffessionel armé av yrkes soldater och att de skulle bli förvânade att se vâra söta soldater äta glass och ställa upp pâ korttagning med amerikanska turister. Unga tjejer och killar som släpar pâ en k-pist tvâ eller tre âr av sina liv.
Johanna; var och en har sina problem. Dagis problem, vem som ska hämta och lämna, vem som ska ha tjekväll eller inte. dessa problem fâr naturligtvis en större plats i ett samhälle utan terror och självmordsbombare...
Sara; vad kul att du tyckte det var intressant!
Skicka en kommentar