Idag var det en välkomstcermoni för de nya barnen i killarnas skola. Alla hade den vita skoltshirten pâ sig och det var samling pâ skolgârden klockan nio, medans det ännu är svalt.

Barnen turades om att sjunga och dansa och ett välkomstal hölls för alla nya elever, immigranter och lärare. Grannens unge buffades fram och fick säga pâ franska att skolan hälsade sina nya franska immigranter välkomna och 40 blâvita ballonger släpptes iväg under applâder ( 40 nya elever, med ettapluttarna inräknade). I skolan finns endel franska familjer som varit här i nâgra âr. Solidariteten är stor, vi gâr ju igenom samma saker som de gjorde för nâgra âr sedan och de är minst sagt ivriga att hjälpa och stötta, deras barn hjälper vâra, förklarar och översätter.

Plötsligt kom en av de franska mammorna fram, stack en näsduk i min hand och sa med ett leende ; nu kommer du börja grâta... -Varför dâ sa jag och hon svarade " ha tikva"

Hela skolgârden stod upp, det blev tyst och sedan sjöng barn och vuxna den Israeliska nationalsângen.

Târana rann, mascaran ocksâ och maken var blank i ögonen. När allt var över och vi kramat om ungarna kom rektorn fram och frâgade om vi tyckte om cermonin, jag lipade lite till, rektorn bara log, hon är nog van vid labila immigrantmorsor... det första âret tjuter man hela tiden sa en av mammorna när hon sâg mina svarta ränder pâ kinderna.

Killarna verkar trivas i skolan, de sken som smâ solar och hade ett koppel tjejer som pillade pâ dem efter sig.

flip flop

Jag gillar skor, med klackar, gärna höga, tycker det är snyggt jag har nog över 20 par skor...

Nu har jag hasat omkring i flip flops sedan i Juli, jag hasar när det är varmt, det känns lättare, mer exotiskt ocksâ, att dra foten längs marken lite.

Om jag känner efter med fingret har jag tom en förhârdnad mellan stortân och pektân, en valk.

Bara sâ ni vet...

Vâr bästa tid är nu.

Igâr kom min äldsta son pâ 8 âr hem och sa att han räckt upp handen pâ mattelektionen och svarat rätt pâ en frâga.
Han hade sagt "32" - pâ hebreiska- och fröken hade ropat braaaavooo!! och alla barnen i klassen hade applâderat. Jag började grina av stolthet när han berättade. Min lilla gubbe som kämpar pâ...
Det är kul att göra framsteg, att fâ uppmuntran och även uppmärksamhet.
Om nâgra mânader kommer ingen applâdera längre när han räcker upp handen, och ingen kommer skrika kol hakavod!! (typ bravo) när jag lyckas pricka in rätt verb i rätt form i hissen i hyreshuset.
Vi passar pâ och njuter lite till...

Var har vi hamnat dâ?

när vi bestämt oss för att flytta hit och började tala med vänner i vâr närhet fick vi i det stora hela väldigt positiva reaktioner. Ett par av vâra ganska intima bekanta reagerade dock väldigt negativt och undrade varför vi bara ville vara med varandra, med varandra syftade de pâ judar och liktänkande, de tyckte vi var inskräkta och rädda för omvärlden.
Jag antar att de inte hade sagt samma sak om jag bestämt mig för att resa hem till en by i Värmlad där de aldrig sett en pizzabagare i hela sitt liv, att vilja bo med svenskar är inte lika störande som att vilja bo med judar och absolut inte inskränkt.

I Israel är 80 % av befolkningen judisk, 17 % arabisk och de andra 3 bestâr av bla Druzer och kristna.

Alla helgdagar följer den judiska kalendern - inget jullov alltsâ, och de som firar nyâr kravlar upp den första Januari och jobbar eftersom vârat judiska nyâr infaller i September eller Oktober.

Pâ lördagar är allt stängt, det är lite dâsig stämmning. För mânga är det den enda lediga dagen pâ veckan, man jobbar ofta sex dagar av sju. Pâ chabbat gâr man i Synagogan, äter gott och gâr ner till parken eller stranden, antingen med en pâse fâgelfrö ( solrosfrön verkar vara beroendeframkallande) eller enorma frysväskor proppade med mat och ett backgammonspel under armen. Andra skippar synagogan, bara 25 % i Israel räknas som religiösa och ca 55% traditionalister, och âker till en park och grillar. De är hövdingar pâ grillning här, fanns det världsmästerskap i grillspett skulle det stâ en Israel pâ podiet, helt säkert!

"De vâra", som vâra bekanta sa, kommer frân hela världen. 90 sprâk talas i Israel, man skyltar pâ Hebreiska, Arabiska och Engelska - numer även ibland pâ ryska - sâ att alla ska förstâ.
Japp, du läste rätt, tom de förtryckta Araberna har skyltar pâ sitt eget sprâk sâ de inte ska köra fel eller krocka med en kamel...
Hela 40% av befolkningen är första generationens invandrare frân över 80 olika länder.
I skolan är Engelska obligatorsikt, de flesta barn läser dessutom Arabiska, som ni förstâr talar mânga minst ett sprâk till i hemmet.

I en och samma familj kan det alltsâ finnas tex ryskt, polskt, Irakiskt och Yemenistiskt blod om man bara gâr tillbaka nâgra generationer. Varje familj har nâgot specifikt frân sitt ursprungsland; musik, sprâk och matkultur skiljer sig tex starkt mellan judar frân öst Europa (Ashkenazer) och Nord Afrikanska Sefarader( förutom Humousse som alla verkar äta).Den gemensamma nämnaren för alla dessa människor är alltsâ religionen, men även den skiljer sig ju. En stor del av befolkningen är ju inte religiös alls men som nâgon sa härom veckan; fâ säger att de inte tror pâ G*d.
Jag tror fâ länder i världen har en sâdan rik vardagskultur som Israel och jag tror att det är ett utmärkt ställe att lära sig att alla har en gemensam nämnare och att skillnader är en rikedom.
Här verkar folk stolta över var de kommer ifrân och berättar gärna om sina föräldrar eller morföräldrars bakgrund. Hur ofta fâr man frâgan i Sverige om var farfar föddes och växte upp?
En dag kanske mina mörka barnbarn's barn fâr en liten pojke med ljust hâr, galen i smörgâsgurka, dâ kan de, förhoppningsvis med en gnutta stolthet, berätta att generna kommer frân gammel- gammelmormor som var ifrân en liten stad i Sverige...

Den värsta hettan har lagt sig. Jag visste ju att det skulle bli varmt men man kan ju inte förbereda sig eller träna pâ att inte svettas.

"Coachen" säger att det finns en teknik och att jag "fladdrar" för mycket när jag gâr, man mâste energisnâla när det är varmt, det gâr ju ut pâ att svettas sâ lite som möjligt.

Vi har AC i lägenheten men bara i vardagsrummet, vilket inte räcker för att slippa svettas. Barnen kom snabbt pâ att det absolut bästa sättet att kyla ner sig var att öppna kylskâpet och stâ framför och välja, lääänge. Synd för dem att de inte nâr upp till frysfacket och den optimala njutningen...

Nu tycker vi att det är svalt och skönt efter klockan nio fastän det fortfarande är 27 grader mitt i natten...Jag antar att luftfuktigheten sjunkit och att människokroppen vänjer sig vid nya förhâllanden.

Skönt att slippa bära Shtrimel ( pälshatt som pâ bilden ovan), skulle inte palla det tror jag, fast de som gör det svettas inte, jag har kollat noga. Det är lika imponerande som att gâ pâ glassplitter barfota, med en virknâl genom kinden.

Jag har faktiskt ingen riktig förklaring till varför judar frân öst bär shtrimel mitt i sommaren, ursprungligen bar de pälshatt för att kompensera deras tunna klädsel under vintern i Polen, men nu är de ju här och det är hett som i en finsk bastu...

De tycker själva att de är fina, det syns lânga vägar och tydligen kostar de en förmögenhet, traditionen vill att brudens far köper 2 shtrimels till dotterns tilltänkta; en för regn och rusk, ofta syntetisk, och en fôr soliga dagar, i riktig päls.

Det är sânt jag tänker pâ medans jag släpar hem 5 liter mjölk när solen gassar och svetten dryper, det finns de som har det värre...

Ikea

Idag har Haaretz ägnat en stor artikel ât IKEA och varför en garderob i Israel kostar 24% mer än i Sverige. Enligt artikeln har IKEA haft 200 000 tusen besökare under Juli Agusti i âr. Bland dessa 200 000 räknas vi in. Jag kan varenda liten vrâ av Ikea i Poleg. När vi bodde i Frankrike brukade jag hota barnen med att lämna dem pâ "barnhemmet" där man sover pâ spîkmattor utan kudde och fick varmt vatten till frukost när de var olydiga.

Här finns inget barnhem, bara IKEA... det funkar lika bra, barnen hatar IKEA.

Israelerna är galna i Ikea, allvarligt, det är proppfullt frân morgon till natt, de stänger mellan 23h00 och midnatt.

Folk vallfärdar dit frân hela landet och verkar spendera dagen där, de rör sig i klumpar och i snigelfart i korridorerna. En eftermiddag sâg vi en familj som tagit med mormor, som tydligen blivit trött och dumpats i en ljusblâ soffa. Hon hade tagit av sig skorna och lâg och snarkade med benen i vädret medans familjen valde kök eller kanske badrum, jag vet inte, de syntes inte till.

Restuarangen är svensk, med köttbullar och lax, eftersom vi är i Israel kan man även köpa humousse, det är liksom ett mâste verkar det som, för att man ska kunna kalla stället resturang. Det är superbilligt och proppat med folk.

Pâ nedervângen finns matbutiken, allt är kosher, och korvkiosk. Första gângen jag var där stod ett tjugotal ortodoxa och proppade i sig varmkorv, det sâg ganska komiskt ut faktiskt, jag vâgade inte ta fram kameran vilket jag ângrar. Det är skönt att ha Ikea sâ nära, främst eftersom vi kom utan möbler men ocksâ därför att jag inte behöver resa lângt för att fâ tag i Findus smörgâsgurka och Ballerina kex. Vissa smaker glömmer man inte ens efter 19 âr utomlands.

Jag är sâ glad att jag är... Israel!

När jag läser i Le Figaro att tre judiska pojkar blivit överfallna i Paris när de var pâ väg till Synagogan känns det som jag verkligen tagit ett bra beslut att flytta hit med barnen. Den känslan finns ju där även när jag inte läser tidningen, men den förstärks ju sâ klart. Det är det tredje mediatiserade överfallet pâ nâgra mânder i kvarteret där maken jobbade. Killarna fick stenar kastade pâ sig, ett sânt beteende är ju bara förstâeligt för media och politiker när det händer här i Israel sâ MAM ( Michelle Alliot Marie) har med bestämdhet fördömt detta överfall av antisemtisk karaktär och nu letar polisen febrilt efter stenkastarna. Den som inte förstâr svarar nu - ja men det är väl säkrare att leva i Paris än i Israel! Det är det säkert, pâ mânga sätt, Belgien vill ju inte utrota Frankrike frân Europa kartan... men här kan barnen ha kippa pâ huvudet om de vill, och barnen kallas vid deras förnamn och inte för "judarna" De första dagarna här sjöng barnen regelbundet Israeliska sânger pâ gatan för full hals, jag tror att de kände sig fria de ocksâ. Priset för friheten är militärtjänstgöring och febril kontrol av väskor, bilar och fickor, upp till var och en att avgöra om det är värt det eller inte.

Idag efter skolan lämnade jag av barnen i lägenheten, âkte ner till stranden alldeles själv och gick en promenad, ibland njuter jag sâ det skriker om det!!