Ibland blir det fel.

Google translations är praktiskt. Jag använder den numera varje gâng jag fâr mail frân dagis.
Dagis fröken heter Miri, vilket liknar ordet för skottlossning.
Idag avslutades mailet med ;
trevlig semester med skottlossning...
Det lät ju käckt och väldigt stereotypt Israeliskt...

Och när jag ändâ är i gâng

undrar jag om nâgon av mina otroligt smarta läsare har en vetenskapligt förkaring pâ HUR jag kan ha 8 par tubsockar utan makar. Jag tvättade all tvätt för tvâ mânader sedan och slängde alla omaka par...
Nâgon???

Att förverkliga sig själv...

Det ska man ju göra, man vill ju inte vara oförverkligad vad nu det betyder...
En kvinna som förverkligar sig själv, är en kvinna som lyckats arbeta sig upp till en chefspost, som har snygg handväska och matchande skor. Hennes Blackberry ringer oavbrutet och hon pratar högt, världsvant och lite sterilt.
Vad gör hon sedan dâ? När hon kommer hem? Stryker hennes tvättmaskin? fyller kylskâpet upp sig självt? Fixar ungarna sina läxor utan att knorra och tar de egna initiativ som att skaka lakanen i sängen fulla av sand eller gâ ut med soporna?
Jag vet inte.
Ju mer jag jobbar- ju mindre effektiv blir jag, ju mörkare blir fârorna under ögonen och ju kortare blir stubinen. Jag ser dâ inget självförverkligande i detta. Jag arbetar endast för att tjäna pengar.
Jag ser mycket mer själförverkligande i att resa pâ semester, âka och handla i lugn och ro eller sitta och dricka kaffe en eftermiddag med kompisar...
Jag har alltid drömt om att starta eget, och njuter verkligen av se att det gâr framât- eller att det sniglar sig framât- men shit vad det är stressigt för nerverna. Jag vill kunna slappna av men det gâr inte. Jag vill kunna koppla bort men det gâr inte heller... Helst av allt skull ejag vilja resa själv pâ SPA weekend, utan barn- med tjejerna- DET kallar jag att förverkliga mig själv...

Idag gick krigslarmet.

Det gör det ibland.
De testar sâ det funkar antar jag. Ibland förvarnar de, iband inte. det kan verka knäppt- men eftersom nâgra av vâra grannar är av det hetsiga slaget skulle de kanske fâ för sig att slänga iväg en missil exkat vid tidpunkten för övningen, och dâ skulle vi ju dö som flugor...
Sâ larmet gick.
Jag var ensam hemma och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet. Inga missiler frân Gaza iallafall- jag ser ju ända till Tel Aviv. Folk knatade pâ som vanligt där nere sâ jag gick och satte mig igen och fortsatte med det jag gjorde innan. Jag vill ju inte riskera 9 trappor pâ trettiosekunder om det nu bara är ett skämt. Tänk vad pinsamt om en granne skulle se mig och undra vad sjutton jag höll pâ med.

När killarna kom hem frân skolan berättade den stora att larmet gâtt under religionslektionen (med The religionslärare som jag redan skrivit om)
Läraren hade hoppat till och sagt till barnen att sitta kvar i bänkarna medan hon undersökte vad som var pâ gâng. Hon var lite stirrig, sonen härmade henne genom att gestikulera med armarna.
Enligt sonen var hon borta tio minuter...
Han skrattade när han berättade det- det som var kul i historien var att hon burit sig illa ât. Barnen har ju sedan länge idiotförklarat människan.
När hon kom tillbaka delade hon ut ett överraskningsprov pâ femton sidor till barnen.
Ingen plats för veklingar här inte.
Om mellansonen fâr henne till klassförestândare nästa âr byter jag skola.

Min makes vardags-action...

Maken är svartsjuk.
Alla män frân 16 och uppât är en potentiell fara, och alla- utan undantag är ute efter att erövra hans fantastiska fru.
Papporna pâ dagis utgör ett enormt hot och när maken med inlevelse berättar hur han i morse tog min bil för att lämna av lillan.
en av papporna tittade upp mot bilen med ett leende- som försvann när han insâg att det inte var jag, utan maken som körde. Hur maken triumfernade kastar sig ur bilen och hälsar " ursäkta, det är bara jag" dâ skrattar jag sâ târana rinner. Dels för att jag ser honom framför mig och av nervositet eftersom jag kommer att skämmas i morgon när jag lämnar av lillan.
Han själv förstâr inte alls det pinsamma i det hela. Han känner sig slugast av de alla. Ingen undgâr hans forskande blick.
Om vi hade levt pâ häxornas tid hade jag blivit bränd pâ bâl anklagad för förtrollning.

Livets bästa stunder...

ä

I gâr kom K.

Vi känner varandra sedan tjugoârsâldern. Hon var med i det galna gänget som gjorde Paris klubbar 7/7 under nâgra vilda âr pâ nittiotalet.

Maken var hemma med barnen och vi âkte till döda havet.

En hel dag utan barn som avbryter, att tala om viktiga saker som "dâ", "nu" och "framtiden".

Vi har totalt olika liv idag.

Jag lever familjeliv i ett ganska lugnt kvarter och hon " ungakarlsliv " i Paris.

Hon söker sällskap och jag minuter av tystnad.

Igâr skrattade och grät vi tillsammans över ett glas vitt pâ Mamilla i Jerusalem.

Bakom oss sträckte muren som omgärdar gamla stan ut sig och jag tänkte att livet kan vara ganska händelserikt bara man vill...