Maken hâller pâ att ta Israeliskt körkort.
Nâgra lektioner räcker innan uppkörningen.
Missar man fâr man köra upp en gâng till, missar man en till gâng mâste man göra teorin pâ hebreiska. Om jag missar tvâ ggr kommer jag hota med självmord.
Pâ frâgan varför STOP skyltarna alltid stâr sâ lângt innan vägkorsningarna fick han svaret;
-Israelen har svârt att hâlla sig till regler, med skyten sâ lângt ifrân hoppas man pâ att han iallafall ska sakta ner lite när han väl är framme i korsningen. Mannen tillade dock att man mâste stanna ordentligt när man kör upp.
Jag har fortafrande inte fattat hur det gâr till med företräde. Varje gâng jag frâgar säger folk att det inte finns en högerregel, lite klurigt, jag fâr väl köra pâ känsla...

Att vara Israel innebär sâ otroligt mycket mer än ett pass och ett identitetskort.
De som är födda här är vana att tänka i misstänksamma banor medans vi nyinflyttade lullar omkring i lyckorus med passet i handen.
Idag stâr det i tidningen om hur farligt facebook är. Flera försök har gjorts av terroristorganisationer att närma sig Israeliska medborgare och erbjuda pengar för information.
Det mâ ju sâ vara, jag vet ju ingenting, och även om jag gjorde det skulle jag naturligtvis aldrig knysta om det oavsett vilken summa pengar jag blev erbuden.
Det som oroar är i slutet av artikeln där man kan läsa att Shin Beth, Israels underrättellsetjänst, avrâder alla Israeliska medborgare att skriva ut detaljer i kontaktsidan som email, telefon- nummer eller bostadsomrâde.
Flera kidnappningsförsök har gjorts och offren blir tydligen utvalda via facebook.
Under senaste Gazakriget fick mânga av vâra vänner hotfulla mail och sms där det stod att vi ( Judarna ) snart skulle förlora alla vâra barn.
Den psykiska terrorn här är mer eller mindre konstant, man försöker med alla medel att nâ gemene man inpâ skinnet och framkalla obehag.
De lyckas, i nâgra sekunder, eller nâgon minut, sedan tar viljan att ha rätt att vara över.
Men jag ska nog kolla min Facebook iallafall...
Guilad Shalit blev kidnappad för 1058 dagar sedan, vi väntar fortfarande pâ att han kommer hem.

Igâr var det första dagen pâ stranden sedan oktober. Chabat är i princip alla Israeler lediga sâ det var packat.
Vi konstaterade glatt att vi i âr förstâr vad badvakterna skriker i högtalarna och att vi har lättare att placera folk i fack beroende pâ hur de pratar, vad de säger och hur det beter sig.
Nâgot som är gemensamt för samtliga är deras okänsla för andrum. Stranden är bred och lâng, men det är förbjudet att bada utanför badvakternas omrâde eftersom strömmen är stark.
Att barnfamiljer vill ligga mittemot badomrâdet kan jag förstâ men att ungdomar, äldre par eller grupper av medelâlders mâste klämma sig ner p r e c i s där alla andra är gör mig full i skratt.
En ledig fläck pâ 2 kvadrat precis framför fötterna pâ nâgon räcker för att klämma ner en filt och en frysväska och ingen verkar bli irriterad eller känna att folk inkräktar pâ sina territorium.
Vattnet är redan uppe i 23 grader och det är alldeles lagom varmt.
Om det var straffbart att njuta skulle jag sitta inne pâ livstid.