Lördags svammel

Igâr firade sonen sin födelsedag. Vi hyrde in oss pâ Jorkyball-stället, en lokal med massor av minifotbollsplaner där det ordans turneringar vid födelsedags kalas. Kalaset var perfekt och ungarna överlyckiga.
Jag är sâ stolt över sonen som är super social och uppenbarligen omtyckt. Vid paket öppningen hemma rördes jag över alla fina kort som kom med paketen. "Kära vän", Gullige XXX och sâ önskningar om hälsa och kärlek. Jättefint tycker jag.
Vi bjöd in hela klassen. det kändes självklart, i sonens skola funkar det sâ. Alla eller ingen.
När jag växte upp fanns det barn som inte var poppis och aldrig blev bjudna, det är ju jättehemskt när man tänjer efter...
Jag har f ö läst ut Camilla Läckbergs "sjöjungfrun". Ganska bra. Jag läser henne för att jag tycker att det är ganska skönt tidsfördriv även om jag egentligen inte gillar henne.
Nu ska jag börja pâ Mari Ljungstedt, DET är grejer det!!!!

Idag har vi haft svensk kväll igen, den här gângen hos Kala i Rehovot.
Jag bestämde mig för att ta tâget, av tvâ anledningar. Den första är att jag inte gillar att köra bil här och att trafiken är om möjligt ännu läbbigare pâ Torsdag efter mörkrets inbrott än andra kvällar förmodligen eftersom Torsdag kvällar är the night dâ Israelerna ger sig ut pâ galej, dricker öl och röker roliga cigaretter. Den andra anledningen är att min nya jobbarkompis föräldrar kommit och hälsat pâ och hade vänligheten att ta med sig 4 (!) pocketböcker pâ Svenska som ivrigt väntar pâ att bli öppnade. Jag har börjat med Sjöjungfrun av Camilla Läckberg och söker systematiskt luckor i dagens täta program för att hinna läsa.
Det häftigaste med tâgresan var att jag vid ett tillfälle lyfte blicken, vid Lod ungefär, och sâ en hage med massor av kameler i. Det kändes mycket häftigare än kossor och jag fick den där ooooh-nu-känns-det-att-jag-lever-i-mellanöstern-känslan som ger mig gâshud.
Kvällen var lyckad som alltid och maten var ruskigt god, ni kan säkert se recepten pâ Kalas Blog

Nu har grannen varit igâng igen. Jag har undvikit att ta hissen med honom i den mân det gâtt men härom morgonen var det oundvikligt. Jag pratade forserat om barnen och med hans treâriga dotter och skulle precis slinka ur hissan dâ jag känner hans hand pâ min arm, en lââââng smekning frân armbâgen till handen. Pâ ett ögonblick.
Jag knep igen, rusade ut och började fnittra hysteriskt.
Maken väntade i bilen och undrade varför jag var sâ konstig.
Nästa gâng grannen gôr lika dant ska han fâ se hur en förbannad svenska ser ut, nu fâr det fasiken vara nog. Först efterât kom jag pâ att jag kunde sagt nât pâ engelska sâ dottern inte fattat...
Tänk att nâgra ljusa hârstrân kan framkalla sâ mycket känslor...

När jag sitter och väntar pâ tâget pâ morgonen, i skuggan - solen är fortfarande störande het, undrar jag...
... hur det kan vara sâ att tâgen som ska gâ var tjugonde minut ständigt är en kvart försenade...
knivig frâga för morgontrött smâbarnsmamma.
Jag har kommit fram till att det inte alls gâr tre tâg i timmen som de säger, men förmodligen bara tvâ... "De är sluga di där Israelerna"

Det här med kompisar...
det är ingen tonârsgrej fôr min del, jag tar blodigt allvar pâ vänskap, det vet alla som har äran att räknas till den inre kretsen.
Facebook är ju en fantastisk idée för sâdan som mig. Man kan ju förutom att kolla upp vad alla snygga killar pâ gymnasiet har tagit vägen ( och konstatera att de blivit gamla,lite flintis, lite smâfeta och inte alls lika läckra som jag och mina väninnor) faktsikt hitta försvunna vänner och ta upp kontakten.
Över en kopp kaffe pâ var sin sida av jorden kan jag prata med Petra, hjälpa Gunilla med religiösa frâgor som tas upp bland hennes konfirmander, snacka relationer med kusin Masse jag inte sett pâ typ tio âr...
Det mest otroliga är ju att hitta de där tjejerna man var sâ tajt med pâ Gymnasiet men som man glidit ifrân för att man kanske inte valt samma liv.
I förrgâr pratade jag med Fia, min mysiga Fisen och det kändes som jag var nitton igen och skolkade pâ Princess. Trots att vi lever i vitt skilda värdar finns kärnan kvar, vänskapen...
De är fâ de vännerna man kan vara ifrân i femton âr och hitta tillbaka till direkt. Riktiga vänner som aldrig dömer, som ser igenom, som fortfarande kan skratta och ha kul.
Vilken tur jag har som har er, ni som jag träffar ofta, ni som altid funnits där och ni som kommer tillbaka...
Jag behöver inte skriva nâgra namn, jag vet att ni vet...

och sâ var nyâr över. Vârat andra nyâr här i Israel.
I morse var vi alla i synagogan och lyssnade pâ shofar, vädurshornet. Det är ett av världens äldsta blâsinstrument och första gângen det omnäms i gamla testamentet är när Moses tar emot Thoran pâ Sianï.
Det är alldeles, alldeles tyst när de blâser i hornet. Alla stâr upp, blickstilla med böjda huvuden, de flesta ber, kanske nâgon vill bli frisk, eller bli gravid, eller vinna pâ lotto... vad man än vill sâ är det just när de blâser i vädurshornet man ska frâga om det.
Ljudet är entonigt, med lânga och korta toner, säkert inte särskilt vackert men varje âr kniper det i bröstet, mânga grâter. Ännu ett âr har gâtt, tiden gâr sâ oerhört fort och jag tänker att jag har tur som är vid god hälsa, att jag har mina barn och min make vid min sida, och att jag fâr fira denna högtid i mitt eget land, där alla andra firar med mig.
Känslan av samhörighet är obeskrivlig, bara vi frân diasporan kan förstâ den tror jag...