För exakt tvâ âr sedan spenderade vi vâra sista timmar i Paris. När jag tänker tillbaka fascineras jag över hur säkra och mâlmedvetna vi var, hur vi vägrade ge vika för stress och kanske t om vett. Jag kikade in pâ min engelska blogg och kan inte lâta bli att publicera mitt sista inlägg frân Frankrike och mitt första frân Israel;
22 Juli 2008
Tonight is the night...
and tomorrow we will start a new life, far away from everything we're used to.
People have been passing by to say goodbye since this morning. A journalist from Maariv came and interviewed us about Israel, our life in France and our Aliyah, I cried several times, I can't control myself anymore.
We didn't have much sleep, I guess this night will be worse since we're leaving the house a 3 o'clock tomorrow morning.
We haven't said goodbye to the Rabbi yet, we save the worst for last.
Bye for now, next hello will be a shalom from Israel!
24 Juli 2008
Yesterday was so full of happiness that it will be kept in my memory together with the days I gave birth to my children, got converted and married.
The trip was fantastic. The plane was full of Parisian olim, singing, clapping hands, laughing, crying, hugging eachother. When we approached the Ben gOurion Airport everybody put on their "Olim Hadashim" tshirts and caps and the whole plane had a common countdown, at zero, when the wheels touched the ground the children where screaming of joy and lots of adults where crying of emotion and proud. I hope we will all sort it out here and that all of us, in a year or two will think back of this step as one of the most important steps of our lives.
The welcome ceremony was very moving and saying thank you and good-bye to the staff of the Jewish agency difficult. They have been with us for a year and half, and have accomplished their task, now they will start all over again with new families.
A Shirout took us home to our appartement in Natanya in the afternoon and we brought our 400 kilos of luggage inside.
Today we will start furnishing the appartment.
torsdag 22 juli 2010
Morgonsim
Bara sâ ni vet, sâ lämnade jag lillan pâ dagis klockan 8h00 och var i poolen tio minuter senare.
Jag och silverrävarna motionssimmade.
Jag tror banne mig att jag var snabbast, de andra sâg ut som om varje simtag vore det sista. De flesta hade nog nâtt âldern dâ vattnet känns som en befrielse rent motoriskt.
Kul att glänsa lite, att känna sig atletisk.
Efter en halvtimme strechade jag och masade mig ur poolen pâ darrande ben.
Hoppas att jag har träningsvärk imorgon.
Om jag vore en riktig sport-bloggare skulle jag nu sätta in motiosnkurvor och foton pâ mig själv i sportutstyrsel.
Kanske ta kort pâ "sladdret" varje vecka sâ att alla kan se hur det minskar med tiden.
Skönt var det iallafall.
Jag och silverrävarna motionssimmade.
Jag tror banne mig att jag var snabbast, de andra sâg ut som om varje simtag vore det sista. De flesta hade nog nâtt âldern dâ vattnet känns som en befrielse rent motoriskt.
Kul att glänsa lite, att känna sig atletisk.
Efter en halvtimme strechade jag och masade mig ur poolen pâ darrande ben.
Hoppas att jag har träningsvärk imorgon.
Om jag vore en riktig sport-bloggare skulle jag nu sätta in motiosnkurvor och foton pâ mig själv i sportutstyrsel.
Kanske ta kort pâ "sladdret" varje vecka sâ att alla kan se hur det minskar med tiden.
Skönt var det iallafall.
onsdag 21 juli 2010
Mitt värsta handikapp
Jag har otroligt svârt att känna igen folk. Det är fruktansvärt. Jag är kapabel att prata med en människa ganska länge och sedan stöta pâ samma person dagen efter utan att känna igen henne.
Ofta kommer folk fram och pratar, som om vi känner varandra och jag har ingen aning om vem människan är.
Eftersom jag nu varit med ett tag har jag utvecklat en teknik. Alla som ler fâr ett leende och en hälsning tillbaka. Det funkade i Europa där alla alltid ler när de hälsar- men inte här.
Folk glor här, kanske för att de tycker att man är tjusig, har en snygg tshirt, fula ben eller nâgot mellan tänderna- eller för att de känner en. Det är fruktansvärt.
Jag glor tillbaka, tänker sâ det knakar, testar att le och fâr alltid ett leende tillbaka.
Med tre ungar i olka skolklasser och dagis har jag nu 180 föräldrar att hâlla reda pâ.
Alla ser dessutom lika dana ut, korta med mörkt lângt hâr bakâtslickat i en tofs, med smâ mörka karlar.
Reslutatet är förödande, jag antar att folk tar mig för antingen en snobb eller en galning. Jag hälsar pâ totala främlingar ( bara de ler ) och ignorerar de jag borde känna igen.
Suck.
Ofta kommer folk fram och pratar, som om vi känner varandra och jag har ingen aning om vem människan är.
Eftersom jag nu varit med ett tag har jag utvecklat en teknik. Alla som ler fâr ett leende och en hälsning tillbaka. Det funkade i Europa där alla alltid ler när de hälsar- men inte här.
Folk glor här, kanske för att de tycker att man är tjusig, har en snygg tshirt, fula ben eller nâgot mellan tänderna- eller för att de känner en. Det är fruktansvärt.
Jag glor tillbaka, tänker sâ det knakar, testar att le och fâr alltid ett leende tillbaka.
Med tre ungar i olka skolklasser och dagis har jag nu 180 föräldrar att hâlla reda pâ.
Alla ser dessutom lika dana ut, korta med mörkt lângt hâr bakâtslickat i en tofs, med smâ mörka karlar.
Reslutatet är förödande, jag antar att folk tar mig för antingen en snobb eller en galning. Jag hälsar pâ totala främlingar ( bara de ler ) och ignorerar de jag borde känna igen.
Suck.
tisdag 20 juli 2010
Campingdags igen...
... och Campinggänget har utvidgats med tvâ vuxna och tre ungar. Nu är vi 14 sammanlagt.
Vi âker Norr ut, upp mot Libanon och kommer spendera tvâ dagar i Hurshat Tal, en Camping och National park känd för sina ekträd och sin insjö.
Vi kommer att grilla, âka pâ dagsutflykter, bada och spela badminton.
Vi behöver inga filtar den här gângen, och vi sätter bara upp innertältet- sâ att det inte blir för hett. Alla kommer förmodligen att vara pâ benen innan sju pga av hettan men det gör inget- vi sover middag efter lunchen.
Campingplatserna i Israel är rena och fina. Ofta finns det kylskâp att använda pâ plats. För de som är religiösa och använder sig av en plata chabat ( en slags värmeplatta som sitter i hela chabat pâ vilken man ställer maten sâ den hâller sig varm) finns det pâ vissa ställen elutag. Det är mysigt att se alla stora kastruller pâ rad och doften är ljuvlig.
Idag har jag gjort alla inköp och fryst ner allt som gâr att frysa ner och som fick plats i frysfacket.
Kylväskorna mâste organiseras noggrant för att de ska hâlla sig i 48 timmar även om man kan köpa is pâ plats.
I övermorgon bär det av, det ska bli sâ kul!
Vi âker Norr ut, upp mot Libanon och kommer spendera tvâ dagar i Hurshat Tal, en Camping och National park känd för sina ekträd och sin insjö.
Vi kommer att grilla, âka pâ dagsutflykter, bada och spela badminton.
Vi behöver inga filtar den här gângen, och vi sätter bara upp innertältet- sâ att det inte blir för hett. Alla kommer förmodligen att vara pâ benen innan sju pga av hettan men det gör inget- vi sover middag efter lunchen.
Campingplatserna i Israel är rena och fina. Ofta finns det kylskâp att använda pâ plats. För de som är religiösa och använder sig av en plata chabat ( en slags värmeplatta som sitter i hela chabat pâ vilken man ställer maten sâ den hâller sig varm) finns det pâ vissa ställen elutag. Det är mysigt att se alla stora kastruller pâ rad och doften är ljuvlig.
Idag har jag gjort alla inköp och fryst ner allt som gâr att frysa ner och som fick plats i frysfacket.
Kylväskorna mâste organiseras noggrant för att de ska hâlla sig i 48 timmar även om man kan köpa is pâ plats.
I övermorgon bär det av, det ska bli sâ kul!
måndag 19 juli 2010
Tillhör vi gräddan nu dâ med vârat "manouj"?
Dâ har vi gjort "manouj" dâ. Egentligen borde jag köra runt kvarteret med en banderoll pâ bilen sâ att alla med säkerhet vet...
I vârat omrâde finns vad Israelerna kallar "käntri".
Ett Country är en sportanläggning där man skriver in sig och fâr delta i alla aktiviteter. Det är särskilt intressant när man har sportfantaster till ungar. Basket, fotboll, judo, gymnastik, dans, rollerblades, tennis, och karatelektioner avlöser varann pâ eftermiddagen och kan faktiskt ersätta ett fritis. Det finns även pool med livvakter, beachfotboll och all slags träning för vuxna . Smâpluttarna har egna balettlektioner, sagotimmar, barngympa och yoga.
Under sommaren och andra skollov ordnas happenings. Trollkarlar, mini concerter grodslukare och gummimän ( okej, en är pâhittad ) uppträder varje eftermiddag.
Förhâllandevis är det faktiskt billigt. Ett âr för en hel familj gâr pâ 8500 shekel vilket motsvarar ungefär 140 Euros per mânad. I Paris ville de ha 160 Euros per person!
Att vara inskriven pâ "käntri" är att vara med i det häftigaste gänget. Egentligen borde vi nu sluta att âka pâ utflykter pâ chabat och flocka oss runt poolen som alla andra som har "manouj". Inte för att bada eller sola, mer för att umgâs med liktänkande. Sedan- när de som inte har manouj frâgar vad vi gjort pâ chabat kan vi säga tt vi var pâ käntri, bara för att poängtera att vi har ett manouj nu. Kanske kommer jag att ändra skepnad, bli "upgraded" som i Pokémon...
Snobberi är inte min grej, och alla som är pâ käntry är inte snobbar- som tur är finns det alltid undantag som bekräftar regeln.
Jag funderar mer pâ att börja sporta än hänga vid poolen. De har pilates pâ morgonen, jag skulle faktiskt kunna göra ett pass innan jag börjar jobba... eller kanske simma nâgra längder. Hur mânga av oss har tänkt tanken, i âratal utan att göra slag i saken?
Stressen äter upp mig. Jag tänker jobb hela tiden, vaknar pâ nätterna och kommer pâ saker jag har glömt, drömmer om veliga kunder... Allt är mentalt, jag vet att det är fânigt, jag har ju faktiskt inte har ett Bill Gatesimperium pâ mina axlar, men jag behöver rensa hjärnan , trötta ut mig fysiskt för att fâ psykisk ro. Jag tror inte att jag har nâgot val, om jag vill fortsätta i den här rytmen utan att bli ett vrak mâste jag börja sporta.
I vârat omrâde finns vad Israelerna kallar "käntri".
Ett Country är en sportanläggning där man skriver in sig och fâr delta i alla aktiviteter. Det är särskilt intressant när man har sportfantaster till ungar. Basket, fotboll, judo, gymnastik, dans, rollerblades, tennis, och karatelektioner avlöser varann pâ eftermiddagen och kan faktiskt ersätta ett fritis. Det finns även pool med livvakter, beachfotboll och all slags träning för vuxna . Smâpluttarna har egna balettlektioner, sagotimmar, barngympa och yoga.
Under sommaren och andra skollov ordnas happenings. Trollkarlar, mini concerter grodslukare och gummimän ( okej, en är pâhittad ) uppträder varje eftermiddag.
Förhâllandevis är det faktiskt billigt. Ett âr för en hel familj gâr pâ 8500 shekel vilket motsvarar ungefär 140 Euros per mânad. I Paris ville de ha 160 Euros per person!
Att vara inskriven pâ "käntri" är att vara med i det häftigaste gänget. Egentligen borde vi nu sluta att âka pâ utflykter pâ chabat och flocka oss runt poolen som alla andra som har "manouj". Inte för att bada eller sola, mer för att umgâs med liktänkande. Sedan- när de som inte har manouj frâgar vad vi gjort pâ chabat kan vi säga tt vi var pâ käntri, bara för att poängtera att vi har ett manouj nu. Kanske kommer jag att ändra skepnad, bli "upgraded" som i Pokémon...
Snobberi är inte min grej, och alla som är pâ käntry är inte snobbar- som tur är finns det alltid undantag som bekräftar regeln.
Jag funderar mer pâ att börja sporta än hänga vid poolen. De har pilates pâ morgonen, jag skulle faktiskt kunna göra ett pass innan jag börjar jobba... eller kanske simma nâgra längder. Hur mânga av oss har tänkt tanken, i âratal utan att göra slag i saken?
Stressen äter upp mig. Jag tänker jobb hela tiden, vaknar pâ nätterna och kommer pâ saker jag har glömt, drömmer om veliga kunder... Allt är mentalt, jag vet att det är fânigt, jag har ju faktiskt inte har ett Bill Gatesimperium pâ mina axlar, men jag behöver rensa hjärnan , trötta ut mig fysiskt för att fâ psykisk ro. Jag tror inte att jag har nâgot val, om jag vill fortsätta i den här rytmen utan att bli ett vrak mâste jag börja sporta.
söndag 18 juli 2010
Turistinvasion
Imorse var vi inne i stan och gjorde lite ärenden. Smâ ärenden har tendens att växa med hettan och vi sâg ut som trötta labradorer när vi äntligen var klara. Efter lite velande valde vi ett av kaféerna längs strandpromenaden och slog oss ner i skuggan med varsin Limonana; färsk citronjuice med mynta.
Vi har snart varit här i tvâ âr. Vi gâr fortfarande ner pâ stranden, vi älskar fortfarande att promenera längs havet sommar som vinter men vi har helt förlorat intresset av att sola.
Pâ lördagarna hittar man hela kvarteret pâ stranden, alla gömmer sig under parasoll och hattar. Jag tror faktiskt att ingen ligger och pressar i solen, det känns liksom livsfarligt.
Turisterna däremot fortsätter ju att komma för att bli bruna. Jag var lika dan för inte alls länge sedan men nu blir jag full i skratt när jag ser dem. Man urskiljer dem pâ flera hundra meters avstând utan nâgra som helst problem.
Solbrännan är jämn och djupt mörk, huden glänser av olja. Kläderna är klatchigt färgglada, ofta inköpta för att användas enbart under semestern ( mânga byter stil under semesterveckan).
Nya baddräkter och matchande pareos, tjusiga hâruppsättningar och snygga somriga halsband... Det känns lite överspänt, de ska ju bara bada liksom..
Nere pâ playan ligger de i solen, ju franskare ju längre. Jag fattar ärligt talat inte hur de orkar, solen är riktigt elak i juli och agusti. Ingen vettig människa kan stanna mer än 20 minuter i solen utan att lida.
Infödingarna brukar hasa ner i ett par shorts och ett linne, ingen fönar hâret innan de âker och badar och höftskynken hör till ovanligheterna.
Men jag vet hur det är. Man arbetar hela âret och ser fram emot dessa tre arma veckor dâ man ligger pâ stranden frân morgon tillkväll. Det ultimata är att komma hem precis innan skolan börjar och vara brunast av alla. Att stajla lite när man lämnar av ungarna första dagen, i vita kläder för att framhäva solbrännan ännu mer.
Det känns lângt, lângt borta nu...
Vi har snart varit här i tvâ âr. Vi gâr fortfarande ner pâ stranden, vi älskar fortfarande att promenera längs havet sommar som vinter men vi har helt förlorat intresset av att sola.
Pâ lördagarna hittar man hela kvarteret pâ stranden, alla gömmer sig under parasoll och hattar. Jag tror faktiskt att ingen ligger och pressar i solen, det känns liksom livsfarligt.
Turisterna däremot fortsätter ju att komma för att bli bruna. Jag var lika dan för inte alls länge sedan men nu blir jag full i skratt när jag ser dem. Man urskiljer dem pâ flera hundra meters avstând utan nâgra som helst problem.
Solbrännan är jämn och djupt mörk, huden glänser av olja. Kläderna är klatchigt färgglada, ofta inköpta för att användas enbart under semestern ( mânga byter stil under semesterveckan).
Nya baddräkter och matchande pareos, tjusiga hâruppsättningar och snygga somriga halsband... Det känns lite överspänt, de ska ju bara bada liksom..
Nere pâ playan ligger de i solen, ju franskare ju längre. Jag fattar ärligt talat inte hur de orkar, solen är riktigt elak i juli och agusti. Ingen vettig människa kan stanna mer än 20 minuter i solen utan att lida.
Infödingarna brukar hasa ner i ett par shorts och ett linne, ingen fönar hâret innan de âker och badar och höftskynken hör till ovanligheterna.
Men jag vet hur det är. Man arbetar hela âret och ser fram emot dessa tre arma veckor dâ man ligger pâ stranden frân morgon tillkväll. Det ultimata är att komma hem precis innan skolan börjar och vara brunast av alla. Att stajla lite när man lämnar av ungarna första dagen, i vita kläder för att framhäva solbrännan ännu mer.
Det känns lângt, lângt borta nu...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)