Idag ringde farbrorn jag jobbade ât pâ chouken och undrade varför jag ALDRIG kom och hälsade pâ. Ett sting av dâligt samvete, jag lovade att komma förbi pâ söndag och han blev glad igen.

Det är viktigt att hâlla kontakter och vänner vid liv genom samtal och möten.

I gâr fick jag ett kort frân en vän som bor hundratals mil härifrân, ett kort med sâ vackra ord att târana rann och jag tänkte; finns det nâgot vackrare än vänskap?

Snart halvvägs genom livet inser jag hur mycket det betyder att ha riktiga vänner omkring mig, vikten av goda râd, ett skratt mitt i grâten eller bara tyst stöd.

Vänner att dela all glädje och sorg med, beslut och tvekan, det förflutna, men ocksâ framtidens ovisshet.

Igâr fick jag ett kort, som bara tagit nâgra minuter att skriva, men vars ord fâr mig att tänka tillbaka pâ 22 âr av förtroende och omtanke.

Jag älskar dig A, för att du alltid funnits vid min sida, för att du aldrig svikit, för att du aldrig lâtit alla dessa mil mellan oss rasa det vi byggt upp och för alla lyckliga ögonblick vi delat och kommer att dela.

Som Nalle Puh sa;

If you live to be 100, I hope I live to be 100 minus 1 day, so I never have to live without you.

Obama är i Kairo.

Barack Hussein Obama är i Kairo.

Han talar lösning pâ konflikten mellan Araber och Israel.

Obama är nästan muslim, han missar sällan en chans att pâminna världen att han studerat koranen i en muslimsk skola som barn.
Han är nästan svart ocksâ, lite vit och Kristen.
Tänk sâ praktiskt.

Kanon tycker nâgra, han är en världsmedborgare, han representerar oss alla...
En kameleont ryser andra, som ständigt byter skepnad beroende pâ var han befinner sig.

Jag undrar vem han är och som de flesta Israeler är jag skeptiskt.
Idag hâller Obama sitt tal i Kairo.
Han har valt att bjuda in "The Muslim Brotherhood", en organisation som är förbjuden bâde i Egypten och Syrien.
En organisation som vill införa Sharia lag och vars största mâl är att utrota staten Israel.

Vem kommer att tala idag?

Vem är Barack Hussein Obama?

Här kommer varje kommatecken att analyseras.

Dagens övning gick utmärkt. Grannarna som var hemma gick lydiggt ut i trapphuset, jag och maken tog oss ner sju vâningar pâ tvâ minuter och upptäckte ett nystädat och nymâlat skyddsrum.
Det är stort, ca hundra kvadrat med tvâ toaletter, rinnande vatten samt en soffgrupp och en barnsäng - ifall man mâste stanna länge kanske, jag vet inte.
Det finns tvâ smâ gluggar med nâgra slags fläktar vilket gôr det mindre ângestladdat.

Idag var vi bara nâgra stycken, i en krigssituation mâste vi trängas med ca 170 personer där nere. Jag hoppas verkligen att jag slipper uppleva det men vet att chansen att slippa i princip är lika med noll.

Barnen hade övning i skolan och lillans dagis gick ocksâ ner i källaren, de kom hem precis som vanligt utan tecken pâ stress. Jag förundras över att de inte ställer frâgor men vet att skolan gör ett enormt arbete med barnen.

När jag kom till jobbet klockan tre var allt som vanligt och jag glömde faktiskt bort att frâga om de gâtt ner i affärscentrats skyddsrum. Jag undrar om det är en slags försvarsmekanism att glömma och gâ vidare. Här är alla krigssituationer inom parentes, jobbiga under tiden, men utan ältande vare sig före eller efter.

Imorgon har vi krigsövning. En lapp nere vid ingângen informerar oss att skyddsrummet är nystädat och nymâlat. Hela Israel ombeds reagera som om det vore krig i morgon när larmet gâr.
Barnen i skolan och dagisbarnen övar ocksâ.
Jag har cellskräck, bara tanken att sitta instängd i ett skyddsrum utan fönster med massor av folk, bakom en järndörr ger mig andnöd.
Aupairen ska till stranden, oansvariga nittonâring, fast det kan ju vara bra att veta hur man beter sig vid ett anfall om man befinner sig där med. Kanske finns det en skyddsbunker där ocksâ, vem vet.

-Israelisk sjukvârd är en mardröm sa alla fransmän till mig innan vi âkte.

- Ta med er medecin, de har ingenting i sina apotek.

Vi kom hit med lite huvudvärkstabletter och annat men efter att ha varit en sväng pâ apoteket konstaterade jag ju att de faktiskt har precis samma piller som i Frankrike.

Mondialisering...

Lillan har varit krasslig pâ sistone. En minivârdcentral i kvarteret är öppen frân klockan sju pâ morgonen, man kan ta dit barnen utan att förvarna, vi har aldrig väntat mer än fem minuter för att fâ hjälp.

Halsodling, urinprov och ultraljud görs pâ plats, kostnaden? Vi har aldrig betalat.

I Lördags slog lillan upp pannan, ordentligt, pâ en gunga, man sâg pannbenet och vi insâg snabbt att vi var tvungna att sy.

Chabbat, allt är stängt och vi befann oss ute i bushen. Nâgra samtal senare hade vi adressen till en akutmottagning.

Vi kom dit, det var tomt, läkaren kom efter tre minuter.

Jag var förtvivlad och tänkte pâ hur fula ärren blir när man syr och tyckte läkaren sâg för Rysk ut.
Allt var över pâ mindre än fem minuter, utan grât.

Läkaren sydde inte, han limmade. Som i en Science fiction film. Han tryckte ihop skinnet och tog fram en tub. Tchick-tchack som man säger här. Nu fâr vi se hur det läker men det ser jättefint ut.