Igâr var det TNUB.

Total Njutning Utan Barn.

Vi vuxna, som inte behöver kissa sâ fort alla satt sig till bords, vi som inte brâkar om vem som ska balansera pâ trottoarkanten eller tappar kramdjur pâ övergângsställen var ute och ât, alldeles, alldeles själva.

Vi firade lite ocksâ. För exakt 9 âr sedan var vi ocksâ tillsammans, pâ bröllop i Ennis pâ Irland.

En resturang pâ 49:onde vâningen i Azraeli bygnaden, med utsikt pâ hela Tel Aviv och med utsökt mat och vin.

En lyckad kväll, och en välförtjänt kväll utan kottar.

Imorgon bär det av till öknen...

Äntligen!

Som vi har väntat pâ vâra vänner. Min vän, som jag har delat ett livets fröjder och sorger med sedan sexton är här med sin man och sina barn.
Vi besökte förstâs Rosh Hanikra som ligger sâ lângt man komma längs kusten norr över, vid den vita klippan tar det stopp och Libanon tar över. Man kan âka "cablecar" ner i grottorna som grävts av havet. Färgerna är underbara, som vanligt är korten aldrig lika vackra om verkligheten.
Legenden säger att en brud pâ väg med hela familjen frân Akko till en by norröver valde att kasta sig ut frân klippan hellre än att gifta sig med den gamle rike mannen familjen valt ât henne. Än idag, om man lyssnar riktigt noga kan man höra henne sucka frân klippan...

Akko är alltid en succé. Att strosa i de smâ gränderna, känna dofterna frân kryddstânden med böneutrop i bakgrunden känns väldigt Mellanöstern.

Visst är det annorlunda mot livet vi hade i Paris, frân den miljön de är vana att finna oss i...

Korten är tagna av Annas make.