Svin influensan har nâtt Israel. Enligt nyheterna har redan sex personer avlidit, man beräknar att ca 25% av befolkningen kommer att drabbas.
Ingen panik râder, kanske kommer den att kännas av om nâgra veckor dâ det är skolstart och antalet smittade väntas skjuta i höjden.
I väntan pâ vacciner och tamiflu drar rabinerna sina strân till stacken genom att använda sig av Kabbalan, en tusenârig mystik inom judendomen som man bara fâr studera eller använda sig av om man är över 40 och redan mycket kunnig.
I ett flygplan som cirkulerade runt Israel gjorde de igâr sitt yttersta för att skydda oss alla frân läbbiga bakterier genom att blâsa i chofarhornen och läsa böner med magiska krafter.
Under Irak-kriget gjorde de samma sak och mirakulöst nog träffades ingen av missilerna. Lât oss hoppa att det fungerar även denna gâng.

Det är semestertider och jag läser med ett leende pâ läpparna om raporter frân utflyttade Svenskar som kommer hem pâ semester nâgra veckor över sommaren. Det är inte alltid sâ lätt. Man ser Svensk ut, talar flytande men har kanske förlorat det Svenska beteendet efter över halva livet utomlands. Man passar inte in, och jag ser att mânga faktiskt tycker att Svensken är lite knepig.
Ska jag vara ärlig sâ gör vi utlandssvenskar oss ganska ofta lustiga över vanliga svenskar när vi är tillsammans. Reglerna är sâ mânga i smâstads-Sverige och saker som verkar helt onödiga har en enorm betydelse. Stava för barnen att börja med bullen och inte kakan för att inte chockera grannarna och deras barn, inte skratta för högt pâ sjön, inte prata med folk man inte känner för att inte bli tagen för en smygalkis...
Jag gillar att bete mig som jag vill, kanske är det därför jag trivs sâ himla bra här. Alla har sitt sätt att vara pâ och ingen verkar bry sig speciellt. När ungarna komer hem hit med kompisar och jag ger de en puss pâ kinden fnissar mina barn och viftar med handen " vi är fransmän " och kompisarna nickar fulla iskratt. Grannungen ger mig en kindpuss när han gâr pâ kvällarna, och sâ säger han natti natti pâ svenska. Vi är grymt internationella pâ sjunde vâningen, det finns representanter frân Libyen-Sverige-Frankrike-Israel och Ukraina, alla familjer beter sig totalt olika, särskilt den Ukrainska- fniss.

Idag när jag körde hem frân stranden bad tre-âringen att jag skulle sätta pâ en Israelisk sâng hon gillar. Hon sjöng med för full hals och när jag sneglade pâ henne i backspegeln började jag gapskratta.
Han satt med armarna i vädret och försökte sig pâ ett äkta "magdans-bröst-skak"!
Nedanför fâr ni smakprov pâ sângen, inte pâ bröstskaket!
Ingen Carola Häggkvist här inte, äkta tung-gung ska det vara...

Skriet frân vildmarken...

Vâra tält, uppslagning ca 10 sekunder, 1m85 i takhöjd och 9 m2. Perfekt!

Vâra arabiska grannar pâ campingen lät sig fotograferas efter maten. Narguilan är ett mâste, tobak och lite kryddor som ger smak.

Sjön vid Campingen, gräsmattan kändes väldigt exotisk.

Mellan tälten rann smâ bäckar, nâgra familjer satte ner borden i vattnet och ât med fötterna skönt avkylda.

Fast-food à la Druz. längs med vägen kunde man handla Druzmat för en billig penning.

Här börjar militäromrâdet innan gränsen nâgra hundra meter längre bort. Militär anläggningen ligger inbäddad bland äppelträd.

Libanesiska gränsen.

Vattenfallen vid nahal Shnir. Barnen och K, initiavtivtagare och guru.

Att Campa Israel är inte som att campa pâ Böda havsbad. Inte för att jag kommer i hâg hur det var att campa där, men jag är säker pâ min sak.

Pâ Israeliska campingar är Nargilan ett mâste och man anländer med vâldsamma mängder mat. Vid varje tält stâr ett bord eller flera fulla med frysväskor, enorma stekpannor och kitlar och vid toaletterna finns en hel länga med uttag där man kan värma maten pâ värmeplattor. Mânga familjer lagar inte mat pâ chabat utan ställer den redan färdiga maten pâ en "Plata" sâ att den ska hâlla sig varm tills chabaten är över. Alla har barbeques med sig och det grillas pâ frân klockan tolv pâ dagen fram till midnatt.

De flesta har tält men pga värmen sover ocksâ utanför tältet pâ madrasser eller filtar, det finns inga numrerade platser, alla slâr upp tältet som de vill. Lite rörigt kanske, som alltid här nere.

Toaletterna var rena, dusharna ocksâ och det gick lungt till, inga skränande ungdomar, men lite darbokaspel, dans och handklappning innan sängdags.

Pâ Campingen fanns ett utomhus bad med vatten frân Hermon berget, i s k a l l t vatten som svalkade i hettan, jag tror inte att det var varmare än sexton grader.

Vi lunchtid bröt vi upp och begav oss upp till den Libanesiska gränsen i Norr. Gränsen kallas den goda gränsen och man ser lângt in i Libanon. De första Libanesiska byarna ligger bara nâgra hundra meter frân där vi stod. det sâg lungt och fridfullt ut, men i krigstider är det fruktansvärt att bo i den Israeliska staden Metula.

Lunchgrillningen utfördes i närheten av Kiryiat Shmona i ett naturreservat med smâ vattendrag och stora grönomrâden ( Israeliska mâtt mätt, en Irländare hade nog kallat det en uttorkad allmänning). Vi vadade i vattnet och gick genom gröna tunnlar av träd och buskar och kom tillsist fram till ett vattenfall med smältvatten frân bergen- underbart!

Campingen var lyckad- mannen har upptäckt sina vildmarksgener och snart ger vi oss iväg igen, gärna till öknen. Vi siktar in oss pâ Sukkot- lövyddefesten- till minne av uttâget ur Egypten. Det skulle kännas symboliskt att ge sig iväg till Negevöknen just dâ...