Frestande att trycka

pâ den där knappen och välja nya bakgrunder, 10 minuter innan man ska ut.
Det blev lite fel som ni ser.
Jag fixar det imorgon.
Nu ska vi till stan och dricka läsk...

Lönlöst

Vissa saker är verkligen lönlösa.
Förklara för en fransman hur gott det är med grekiskt Retsina vin, för en feminist att det är mysigt att vara hemma fru, för en ateist att det finns en g*d.
Eller ännu värre. Förklara för en Israel att det är fult att trängas.
I början sa jag inget, jag kunde inte pga sprâket. Jag talar fortfarande illa men kan göra mig förstâdd sâ idag hos slaktarn undrade jag spydigt varför karln bredvid mig inte behövde stâ i kö.
-Han var där innan, sa slaktarn, en imponerande karl pâ över hundra kilo och en hög bullrig röst.
- Det var han inte svarade jag, högt och ljudligt. Att prata med lâg röst är ett tecken pâ svaghet...

Nu vänder sig karln som trängt sig irriterat om och förklarade att han bara skulle ha lite kyckling och att om jag ville kunde jag gâ före ( ironisk "hovgeste" med armen).
Jag förklarade ännu mer irriterat och med blossande kinder att det inte var "det" som var problemet. Att man stâr i kö även om man vill ha kyckling och att om man inte vill köa fâr man faktiskt frâga de som gör det om det är okej att gâ före.
Att det inte gör ont att säga ursäkta.
Slaktarn och kunden förklarade att karln var blyg och inte vâgade varpâ jag kontrade med att han var ouppfostrad.
Karln som stod bakom mig garvade vilket gjorde mig ännu mer irriterad sâ jag la till "ouppfostrad som en Israel"
Lite primär rasism sitter aldrig fel om man vill piska upp stämmningen.
Jag väntade mig en stark reaktion men den kom inte.
Tvärtom nickade de andra i kön och höll med, det är ett problem inte bara i Israel utan i hela mellanöstern ( hur de nu vet det, Israelen reser inte speciellt ofta vare sig till Saudi Arabien eller Egypten)muttrade nâgon.
När det var min tur beställde jag vad jag ville ha med tung betoning pâ "bevaksha" och "toda".
Slaktarn flinade, han fattade vinken, resten av kön ocksâ men jag vet att min lektion i uppförande inte tjänade nâgot till alls- förutom att jag fick ge utlopp för min ilska.

Jag gillar mitt kvarter...

Innan vi installerade oss här besökte vi Haïfa, Ashdod, Kfar Yona, Hadera och nâgra andra ställen. Det är ju väldigt viktigt att trivas där man bor och vi förstod pâ ett tidigt stadie att valet av stad var av högsta prioritet.
Vi träffade nog mitt i prick kan man säga.
Vi lever i ett väldigt internationellt kvarter av Netanya. De flesta är i vâr âlder, med ungar i vâra ungars âlder- drömmen för alla barnfamliljer!
Jag gillar känslan av att bo i en by, där alla känner alla och samtidigt vara sâ nära Tel Aviv.
Idag testade jag suchi resturangen för första gângen.
Jag och mellansonen älskar suchi. Jag beställde per telefon och lämnade ungarna i lägenheten när jag pallrade mig ner för att hämta upp min takeaway. A question of fem minuter- max.
Men sâ lätt kom jag inte undan.
Resturangägaren och jag har gemensamma bekanta och han kände sig uppenbarligen väldigt glad över min första beställning pâ hans resturang.
Medan japanen ( en äkta ) skar suchi placerade ägaren mig pâ en stol precis utanför köket och ropade in suchi för provsmakning. Ett kallt glas yarden vin trollades fram och sedan var diskussionen om lax igâng. Jag kom iväg en halvtimme senare, mätt av all provsmakning och med hela min beställning i papperskassar.
När jag gick förbi Pizzerian kom ägaren ut och hälsade och servitrisen pâ kaféet undrade om jag skulle komma och ta en kaffe imorgon med mina väninnor.
Precis sâ vill jag att det ska vara.
Mysfaktorn är pâ topp!!

Pâ besök i mitt gamla liv...

Jag har inte âtervänt sedan vi gjorde Aliyah för snart 2 âr sedan och nu är det alltsâ dags.
Det känns väldigt konstigt, och pirrigt.
Hur klär man sig?
Det känns som jag glömt bort hur man ser ut.
Jag ska ju arbeta och träffa kunder, dâ kan man ju inte gâ i flipflop som de gör här.
Alla sommarkläder är lite för lediga, kjolarna för korta, topparna lite för enkla. Lângt inne i garderoben hänger kavajer och lângärmade blusar som inte sett dagens ljus sedan Juli 2008.
Man glömmer fort, och tvâ âr är ganska länge.
Jag känner själv att jag har ändrats. Ingenting som syns utanpâ, men inombords.
Jag känner mig starkare, hârdare och själsligt mycket rikare.
Nu ska alltsâ mitt nya "ani" konfronteras med mitt gamla "moi". Jag vet av erfarenhet att smällen känns ordentligt. För nâgra dagar reser jag tillbaka till mitt gamla Parisliv.
Mina ögon kommer noggrant studera, jämföra och minnas...
Kanske âker jag förbi vârat hus, kanske hälsar jag pâ gamla grannar- kanske inte.
Programmet är späckat, jag har mânga jag vill träffa.
Det ska bli läskigt och väldigt spännande.
J-5.

Hörde ni ett konstigt ljud vid halv âtta tiden?

... det var säkert min polett!

När man kört fast har man flera möjligheter.
Man kan backa.
Man kan gasa järnet.
Man kan be nâgon knuffa pâ.
Man kan fortsätta sin färd till fots...

Idag klockan halv âtta trillade poletten ner med dunder och brak.

Om vi packar om bilen kommer allt att ordna sig, och vi gör det i smyg...

Nu är vi pâ väg igen, med nya idéer gömda i bagaget...

Vänskap

Tänk vad viktigt det är att omge sig med människor som tycker om en villkorslöst. Att kunna dela sina bekymmer med folk man vet bara vill väl.
Jag är kräsen i vänskap. Har skalat bort alla de som säger att de fulaste jeansen sitter snyggt bara för att de själva ska kunna glänsa i sina perfekta brallor...
Tiden är dyrbar när man är smâbarnsmamma och om man mâste umgâs med folk man inte gillar pâ sin dyrbara fritid- bara för att man känner sig tvungen- föredrar jag att arbeta.
Resultatet är lysande. Jag ringer och träffar bara de som jag verkligen uppskattar och njuter i fulla drag av min fritid.
Pâ samma sätt som negativ energi äter upp mig blir jag full av glädje när jag fâr positiva vibbar som svar pâ mina problem.
Imorse kändes det som världen hängde pâ mina axlar. Men efter att ha pratat med Tel Avivs bästa advokat (jag förmedlar gärna adressen) och en av vâra bästa vänner pâ förmiddagen och Katarina af Holon pâ eftermiddagen har jag bara Europa och Asien kvar som börda.
Fortfarande tungt, men lättare än en värld...

Tur i oturen

Vi kunde ha varit pâ weekend i Eilat, där det är 50°C i skuggan...
Jag har nu öppnat alla fönster för att släppa in den svala nattluften- det är 32°C...

När hettan tar stryptag...

Jag lovar att inte tjata om hettan hela sommaren men idag är det sâ fruktansvärt varmt att det verkligen känns som att röra sig i en bastu.
Vid lunch när jag gick ut frân kontoret för att handla slog värmen emot mig som en vägg.
Vi har 37 i skuggan vilket inte är sâ imponerande, jag har upplevt 46 i Andalusien, men eftersom fuktigheten är hög och solen sâ otroligt mycket starkare än Europa blir det näst intill outhärdligt.
Man fâr röra sig lângsamt, jäms med husväggarna där det kanske finns en strimma skugga...

Det finns inte mânga ställen att ta vägen pâ. Stranden känns otänkbar. I helgen kom sjömaneterna, stora bjässar upp till 50 cm i diameter som bränner som satan...
Maneterna kommer och gâr under sommaren fram till det judiska datumet 9 Av, ( nâgon gâng i Agusti), dâ de försvinner helt.

Barnen pâ dagis har varit inne hela dagen vilket säger en del. Trots att hela lekplatsen bakom dagis är täckt av ett enormt skynke som fungerar som solskydd är det alldeles för varmt även i skuggan - Israeliska mâtt mätt.

Hettan tar stryptag om oss nâgon gâng i Juli och släpper sitt tag först i slutet av Augusti. Inte ens i vattnet hittar man svalka. Temperaturen i havet klättrar upp till över trettiograder! Bäst av allt är kvällar och nätter. Att sitta vid strandserveringen och smutta pâ ett glas iskallt Gamla vin, med târna i den ljumma sanden och kvällsbrisen mot kinden lângt in pâ smâtimmarna är underbart. Ungarna brukar somna i de jättesoffor som ställts ut här och var, det ser ganska kul ut eftersom vi är lângt ifrân ensamma att släpa med dem ut ligger det sovande barn lite här och var.

Glad sommar pâ er alla!

Fyrtioârskrisen- igen ( fast jag är inte 40 än, det är mâânga dagar kvar)

Att förneka sin âlder.
Att tro att man fortfarande är 25.
Att ge sig iväg till tennisklubben klockan tre pâ eftermiddagen i Juli och spela med maken.
I en tryckande hetta och gassande sol.
Efter 40 minuter, nâgra pausar och tvâ liter vatten var jag sâ slut att jag inte ens orkade serva.
Ansiktsfärgen had gâtt frân ordentligt solbränd till djupt röd, inramat att klibbigt svettigt hâr.
Just dâ, dâ jag befarade att tuppa av pga värmeslag och utmattning svishar en tennistränare in pâ banan, ber om ursäkt och förklarar att de reserverat för en tennisturnering.
Han mâste varit utsänd av G*d.
Jag är verkligen i dâligt skick. Jag har sâ ont i högerarmen att jag knappt orkar skriva...

Ett skepp kommer lastat med hat...

Timingen kunde inte vara mer perfekt.
Dyningarna efter de av Europeerna kallade "fredsflotilljorna" har precis lagt sig och vi som bor här pustat ut.
Den här gângen skickar terroristorganisationen Hizbollah frân Libanon en bât, precis samtidigt med Iran.
Pâ den Libanesiska bâten finns bara kvinnor. Kvinnor slâss inte, kvinnor spränger inte sig själva i luften pâ resturanger, kvinnor vill ha fred, de vet de flesta som inte bor i Mellanöstern.
Taleskvinnan för dessa fredsaktivister är fru till en karl som arresterades i Libanon och fick sitta i fängelse i fyra âr för mordet pâ Rafik Hariri. Det blir svârt att kalla den informationen för Israelisk propagande sâ jag antar att detta inte kommer att nämnas.
Pâ bâten finns cancer medeciner. Det behöver man i Gaza eftersom Israel släpper cancerframkallande bomber där förklarar kvinnan och poängterar att det är mer kristna än muslimer pâ bâten. Rent PR mässigt är det naturligtvis positivt. För att vara helt säker pâ att alla fattat att det handlar om kristna heter bâten Myriam, efter heliga Maria...
Som "the icing on the cake" han man lyckats skaka fram en katolsk präst för en officiel välsignelse innan avfärd.
Om det inte varit bröllop i helgen hade förmodligen halva Aftonbladets redaktion varit pâ plats och tagit hjärtknipande bilder pâ grâtande mammor och barn- vilken miss, det hade varit värt att vänta nâgra dagar med avfärden...
Även Hizbollah har dock sina gränser. När den populära libanesiska popsângerskan Haifa Wehbe ville vara med sade man bestämt ifrân med motiveringen att hennes sätt att klä sig skulle skada de muslimska och kristna kvinnornas rykte. Slampor i urringat och kortkort ombedes vika hädan.

Vem har finansierat det här kalaset dâ?
Bakom den Libanesiska bâten som väntas komma idag stâr Yasser Kashlak, en Syrier ( sâklart ) han uppmanar Israelerna att ‘Get on the ships we are sending you and go back to your lands'
Vilka judarnas omrâden utanför Israel är nämner han inte.

Samtidigt närmar sig tvâ Iranska fartyg. De är inte beväpnade men säger sig ända vara beredda att dö i martyr.
Det här känns ju ganska läskigt.
Hizbollah bombar ju oss ganska regelbundet frân Libanon och Iran vill ju utplâna oss som folkslag.
Ingen av dem bryr sig naturligtvis om Gazaborna som inte behöver cancermedecin eftersom de vârdas pâ förstklassiga Israeliska sjukhus som har all medecin och medecinsk utrustning som krävs för att behandla alla möjliga och omöjliga sjukdomar. Det Gaza behöver är en ny regering genom ett demokratiskt val. Varken hizbollah eller Iran kan nog bidra med nâgot poitivt pâ den fronten...