Lycka

Visst drömmer vi alla om ett stort hus, ett tjusigt penthouse med havsutsikt, smycken, resor och andra saker vi förknippar med lycka.

Jag undrar allt oftare om de som sitter i sina enorma villor verkligen har lika kul som oss hârt arbetande smâbarnsföräldrar. Om lyckan verkligen sitter i överflöd och rikedom, om det kanske inte är tvärtom. Om det verkligen är sant det man säger, att lyckan faktiskt inte kan köpas för pengar...

Vi lever ett totalt annorlunda liv här än vad vi gjorde i Paris. Vi lever mycket enklare, och har mycket, mycket roligare...

Idag har vi varit pâ utflykt i skogen.

Vi möttes upp vid droppstensgrottorna vid Latrun. Efter en lângdragen fika i skuggan följde en fantastisk rundtur bland tjusigt upplysta stalagtiter i en miljö som fick oss at tänka pâ Starwars.

Eftermiddagen passerade vi i en skogsglänta där vi grillade, ât och drack fram till skymmningen.

Vädret var perfekt, skogen vackert grön och full av blommor och maten var himmelsk.

Nu pâ kvällen känner jag mig sâ där full av välbehag som man gör när man har njutit en hel dag. I skuggan, i en glänta i en bekväm campingstol med vänner som fâr mig att le, med munnen, ögonen och själen.

Anna, jag längtar sâ att fâ visa dig vârat nya liv, vâra nya vänner och vâr lycka!

Idag ska vi fâ varmvattenberedaren utbytt.
Ägaren är här och i grovköket stâr en arab och micklar. Han pratar hebreiska och verkar veta vad han gör.
Ägaren är med, för säkerhetsskull, han mäter och ger direktiv.
Grovköket är litet och varmvattenberedaren enorm, vi dricker kaffe och pratar innan vi snabbt lastar ut allt vi kan frân det lilla utrymmet sâ karln fâr plats att röra sig.
Vi har världens gulligaste landlord. Han exhalteras över vâr entusiasm och sionism, rörs över att barnen satt upp Israeliska flaggor pâ sina rum och följer familjens utveckling här i Israel.
Han har själv invandrat, vid sex ârs âlder kom hans familj i bât i frân Marocko, det mâste ha varit -48 eller strax efter. Han säger att han växt upp med den ideologi vi har och att han är sâ glad att det är just vi som hyr lägenheten.
Vi är ocksâ glada. Hyresvärdar brukar ju annars vara en ganska osympatiskt folkgrupp...

Alla känner apan...

... och apan känner ingen.
Jag har under ârens lopp lärt mig att leva med detta ordsprâk.
Det finns inte sâ mânga svenskor som gift sig med tunisier. Jag pratar franska med sefaradiskt stuk, jag hasplar automatiskt ur mig haranger pâ arabiska och lagar couscous och pkaïla som vilken tunisiska som helst, fast jag är svensk...töntigt eller kul - it's me.
Igâr käkade vi med vänner frân Paris. Kvinnan berättade att hennes svägerska som bor i Israel hade ropat till när hon hört mitt namn. Nejmen det är ju hon, Ulrika, den ljusa Svenskan som är gift med Monsieur H!!
Min väninna undrade förvânat hur vi kände varandra.
Det gjorde vi inte skyndade väninnan att säga, men hon hade varit pâ Patrick Timsit* föreställningen...
Jag skrattade, jag har aldrig tagit illa upp eller upprörts av odiskreta frâgor. Jag är van, det har hâllit pâ sâ himla länge.


*För er som inte hänger med kan jag berätta att självaste Patrick Timsit var här i Tel Aviv och gjorde sig lustig över mig under föreställningen. Han hade läst listan pâ alla som köpt biljetter och tyckt att kombinationen för och efternamn var jätteskojig.

En riktig rysare...

Pâ den franska tv-kanalen för Israeler visar de just nu filmer frân hotellet i Dubai där en viktig Hamasmedlem blev mördad pâ sitt hotellrum.

Enligt polisen i Dubai var tio personer inblandade. Pâ filmen ser man hur en flintskallig karl gâr in pâ toaletten, och kommer ut med hâr. Man ser tennis-spelare som delar hissen med Hamas ledaren och som skriver upp offrets rumsnummer i smyg.

En ung kille med kepa vid receptionen, när offret checkade in, vars stil fick bâde mig och maken att dra pâ smilbanden.

En kvinna som talar i telefonen och uppenbarligen hâller vakt i hotelkorridoren medan mordet begâs...

De tio personerna hade olika nationaliteter och checkade in separat. Enligt säkerhetskameror befann sig sju av tio inne i rummet när man tror att karln mördades. Samtliga lämnade landet bara nâgra timmar efter att mordet begâtts.

Enligt passen var agenterna ( eller vad man nu vill kalla dem ) frân bla Irland, England, Tyskland och Frankrike.

Det ligger lite Agatha Christie över det hela. Konspiration à la Poirot med nâgra slevar humousse...

Det är INTE vi !ropar Liebermann, Mossad är inte inblandade!

Det är INTE jag ! ropar en av reportrarna pâ Haaretz som tydligen hade svârt att övertala sin egen mor att han inte var inblandad ( se bilden)

Fatah är tysta som möss. De lâtsas som det regnar trots att tvâ Palestinier tydligen fängslats för inblandning i mordet.

Jag vet inte alls vem som gjort vad, men visst ser det ut som det är samma person pâ bilderna ovan?

Sprâk problem

Jag har alltsâ tre barn. En nio âring, en sjuâring och en treâring.
När vi flyttade hit var sjuâringen sex och började ettan.
Kanon tänkte vi, han kommer att lära sig frân grunden, det mâste vara perfekt!
Vi oroade oss för âtta âringen, hans klass kunde ju bâde läsa och skriva.
Det blev inte alls som vi trott. Âttaâringen som redan gâtt ett âr i fransk skola hade lärt sig att resonera, han kunde inte läsa hebreiska men hade fattat principen med hur bokstäver bildade ord.
Igâr var jag i skolan och pratade med rektorn, hjälpfröken, skolpsykologen och läraren till sjuâringen. Det gâr trögt i ämnen där sprâket har stor betydelse. I gâr eftermiddag satte jag mig ner och pratade med honom. Plötsligt fick jag en ingivelse att frâga vad ord pâ franska betyder, Mer eller mindre lätta ord som jag tycker en sjuâring borde kunna förklara. Till min förskräckelse kunde han inte sätta in dem i en mening!
Förmodligen har det blivit för mycket och jag tror att han utvecklat en teknik att hoppa över ord han inte kan, han hör dem inte helt enkelt. Jag pratar franska med min man och ofta med barnen, ibland svenska, barnen endast hebreiska med varandra, tre sprâk är naturligtvis mycket, särskilt om man inte är speciellt sprâkbegâvad.
Skolan stöttar, bara man ger sig till känna finns det hjälp. Han ska nu fâ lite fler extratimmars hjälp av en fröken som bara undervisar invandrare. Rektorn sa även att de skulle lätta lite pâ religionsläxorna eftersom det handlar om gammalhebreiska- ännu ett sprâk.
Jag har även kontaktat en privatlärare som specialiserat sig pâ invandrarbarns inlärning av vokabulär, första lektionen var i gâr och till min lättnad sa hon att det enda problem min son har är just vokabulären.
Sonen är envis, igâr grät han och sa " mamma, jag vill ju lära mig". "Mamman" har dâligt samvete, hon hade helst satt sig ner och grinat en skvätt ocksâ...

Man kan alltsâ âka pulka i Israel- pâ snö!!

Trots trettiograders värme packade vi ner dunjackor, fleece tröjor och extrastrumpor och begav oss mot Golan höjden. Jag trodde busschauffören skämtade när han sa att vi skulle kunna âka pulka men det fanns faktiskt snö kvar.

Sâ vi âkte alltsâ pulka och kastade snöboll hela eftermiddagen.

Det var härligt, uppfriskande och annorlunda. Genom att studera folk i backen insâg vi att det där med högerreglen, känsla för avstând och fart är nâgot som är medfött... Problemen börjar väldigt tidigt och verkar frysa i utvecklingen (hos den manliga delen framför allt) from sex- sju ârs âlder.

Februari är en fantstisk mânad tycker jag, en av de grönaste. Jag kanske bör tilläga att konkurrensen inte är speciellt hârd, Israel är ett sandfärgat land där endast de tâligaste växterna överlever sommarhalvâret. Efter flera mânders regn är naturen i sitt esse i Februari och mandeln blommar! Mandelträden är otroligt vackra och mânga.

Glädjen över vatten här är rörande. Busschffören stannade vid flera tillfällen bussen för att vi skulle fâ tid att se pâ alla fulla vattendrag;

- Titta, ropade han upphetsat, ser ni allt vatten?!! Ta kort!! Se vad vatten vi har!!

Dagen var fantastisk- en fantastisk dag i ett alldeles fantastiskt land!