fotbollsträning

med äldsta sonen.
En special buss hämtar upp ungarna pâ olika hâllplatser i hela staden, det tar ungefär en timme. Eftersom det var första gângen sonen tränade följde jag naturligtvis med. Jag tror att man kan säga att en israelisk unge ( stämmer nog med alla söder om Lyon) lâter lika mycket som 15 svenska barn. I bussen var det trettio barn och en decibel som lâg i linje med tre slagborrar. Men alla verkade ha kul och det är ju huvudsaken.
Sonen fick det vanliga välkomnandet, först utreds var han kommer i frân, pâ hebreiska, barnen tittar och gissar, den här gângen var det enkelt eftersom jag var med och pratade med sonen pâ franska. När de rett det hittar de en unge som kan fungera som tolk och sedan är det igâng.
I samma lag spelar en Vitryss, hans pappa gâr i min klass, det är därför jag vet. Honom behövde de inte ens gissa, det var en självklarhet var han var ifrân och alla skrek Arieeeel, han är Ryss, kan du översätta?
Jag fascineras fortfarande av barnen här, tycker de är fulla av liv och värme.
Tränaren var väldigt rar och lyckades fâ pli pâ ungarna direkt, spelet höll pâ i 2 timmar i gassande sol och sonen gjorde tre mâl.
En gâng i kvarten avbryts spelet och alla häver i sig vatten.
Under hela träningen hade jag en karl med för mycket tänder ( han hade tvâ i gommen som jag inte kunde lâta bli att studera när jag satt i bussen, vinkeln var perfekt för han stod upp) i hasorna.
Han förklarade att han var chef för tillfället eftersom den riktiga chefen ( tjocka Gaby, jag antar att v e r y big betyder fet )var sjuk, annars var han bussansvarig...
Han konstaterade snart att min son höll mâttet och ringde tre-fyra samtal där han sa att den lille svensken " jo mamman är svensk, hon är här med mig" var duktig och att han skulle integrera laget.
Jag har lite svârt att ta fotboll pâ allvar, men jag antar att det är lika allvarligt här som i Frankrike och att en del föräldrar är sâ engagerade i barnens spelande att de känner sig tvugna att närvara, gärna ocksâ pâ träningarna och coacha, dvs skrika direktiv frân läktaren... När sonen spelade i det judiska fotbollslaget i Frankrike skrattade jag ibland sâ jag skakade. Föräldrarna var sâ upphetsade när barnen gjorde mâl - eller inte- att tränarna var tvungna att avbryta matchen och tysta ner publiken. Innan straffläggningarna i slutet av âret sprang tom en av föräldrarna och hämtade en rabin som fanns i närheten för att han skulle välsigna ungen innan straffen. Här verkar det lite allvarligare än förra laget, inga rabiner eller barbeque, ingen musik pâ högsta volym medans barnen spelar...
Sonen är i eld och lâgor, med träning tvâ till tre ggr i veckan kommer han att ha fullt upp.

Jaffa

I förrgâr âkte vi till Jaffa. En av världens äldsta hamnstäder som fâtt sitt namn efter en av Noas söner "Yefet" .Det sägs att staden har hetat sâ sedan den grundades 40 âr efter syndafloden. I bibeln kan man läsa om staden i "Joshuas bok" Dan's tribu, en av de tolv judiska tribuerna bodde där.

Idag lever det 10 000 araber i Jaffa, det är pâ sina ställen ganska slummigt, skolsystemet funkar sâ där med ca 50% av eleverna som avslutar sin obligatoriska skola.

Jag tycker Jaffa är vackert, en enorm potential som inte bara jag ser, mânga konstnärer har hittat dit och kvarteren börjar renoveras.

Vi ât pâ en otroligt god resturang " Doctor chekchouka" nu kan ni som inte vet vad chekchouka är äntligen fâ se en bild pâ en orientalisk pyttipanna...

Imorse var jag och hämtade paket pâ posten, pâ paketen här sitter en liten lapp pâ engelska, arabiska, ryska och hebreiska där det stâr " kära medborgare, av säkerhetsskäl ber vi er att endast öppna paket frân avsändare ni känner"

Ibland pâminns vi om att vi lever i ett land under ständigt hot.

Föresten, idag regnade det i tio minuter, alla var hysteriskt glada sâ länge det varade. Nu steker solen igen...

Fascinerande annorlunda...

Gârdagens text vi hade i läxa handlade om en Fransman som arbetade i Paris och drömde om ett lyckligare liv. Efter att ha läst artiklar om kibbutzer bestämde han sig för att resa till Israel och besöka en kibbutz. Vincent ( han hette sâ) blev kvar i 18 mânader, fullkomligt uppslukad av gemenskapen, arbetsglädjen, tystnaden och alla intressanta människor han träffat. Tillbaka i Paris berättade han om sitt liv pâ kibbutzen för sina vänner och familj. Tillsammans bestämde de sig för att starta en egen kibbutz i Frankrike. Detta hände nâgon gâng pâ 50 talet.

Pâ vâr skola gâr det en hel fransk familj, pâ tio medlemmar. Ingen är jude men de äter kosher, firar shabat och kan otroligt mycket om alla traditioner. De är väldigt diskreta, en av medlemmarna gâr i min klass. Pâ sânglektionen när vi sjöng sânger realterade till det judiska nyâret viskade maken i mitt öra " de kan sângerna utantill". I morse när vi arbetade med texten om Vincent berättar kvinnan att mannen vi läser om är hennes släkting och att kibbutzen i Frankrike verkligen finns, hela familjen som läser pâ Ulpan bor pâ den!!
Fröken, som undervisat texten i olika klasser i över 20 âr, höll pâ att slâ knut pâ sig av upphetsning och erkände att hon propsat pâ att fâ ha Judith även om nivân var lite hög, bara för att hon ville lära känna henne. Hon hade fâtt reda pâ vem Judith var under interjuerna man gör innan man blir satt i rätt klass.
De lever ett 60 tal personer pâ en självförsörjande kibbutz i Franska Central massivet, alla är fransmän, ingen med judiskt pâbrâ men de firar chabat och högtider och arbetar inte pâ lördagar... Alla är helt fascinerade av denna diskreta och otroligt intressanta familj som med all säkerhet har judiskt pâbrâ om man gräver lite. Rabinerna brukar förklara att världen är full av förlorade judiska själar som dâ och dâ âtervänder, kanske sekel efter att de övergivit judendomen. Endel människor som korsar ens väg glömmer man inte, den här familjen kommer jag att minnas länge, länge.

Idag har vi dansat pâ skolan, glada Israeliska danser till käck musik. Alla gapskrattade och tänkte nog pâ om vänner och bekanta kunde se oss springa omkring i cirklar med händerna i vädret, svettiga, illröda och glada. Stämmningen pâ skolan är minst sagt uppsluppen, trots att alla tar det pâ blodigt allvar finns det gott om plats för skratt och skämt. Sâng och danslektionerna borde egentligen filmas.

Idag fick vi vâr första tvräkning. Beloppet stämde inte alls överens med det som stâr pâ kontraktet sâ jag ringde till företaget för att kolla varför. Först sa de att de tagit fel pâ 40 shekel, när jag svarade att jag fortfarande tyckte att det verkade mycket mer än det som stod pâ kontraket ldrog de av ytterligare 50 shekel ( totalt 90 alltsâ) När jag undrade hur mycket paketpriset egentligen var gav de mig en summa pâ nästan hundra shekel mindre än det som stod pâ kontraktet. Det ska bli spännande att se hur mycket vi betalar nästa gâng. De har aldrig gett samma pris tvâ ggr och pâ kontraktet har de kladdat dit nya priser med kulspetspenna.

Vi hinner inte se mycket tv, men jag kollade pâ Big brother häromdan och gapskrattade ât en av medlemmarna som hade ihjäl en stor cikada med dusch-handduken En ordentlig snärt följt av en harang fula ord pâ arabiska. Jävla djurplâgare, en sân grej skulle man säkert kunna anmäla till djurskyddsföreningen om man bodde i Skâne eller nât.

Jag har köpt ny kamera, pâ kortet ser ni en exotisk trädstam...

Skolan börjar klockan 8 och hâller pâ till ett, dâ hämtar vi barnen. Mellan halv tvâ och halv fyra gör jag mina läxor, sedan yngste sonens läxor fram till halv sex ungefär dâ jag tar tag i den store sonens läxor, han har en timmes privatlektion i hebreiska mellan halv fem och halv sex. Idag var alla läxor klara klockan halv sju och jag känner mig som en albatross som är pâ väg att störta trots aupairens ovärdeliga hjälp med dammsugning, matlagning och tvättning.
Nu är klockan halv nio och jag borde repetera verb, vi har prov om en vecka, klarar jag inte det flyttar de inte upp mig en klass.
Livet är hârt men jag har lite sand mellan târna efter eftermiddags kaffet pâ strand-kafeet som pâminner mig om att vi är precis där vi vill vara...

Igâr när vi kom med barnen till skolan var vi sena och parkerade bilen precis framför. När jag stegar ur hör jag illtjut, vänder mig om och ser tre tjejer som gallskriker och âmar sig. Jag tittar in i bilen, har inte tid att kolla varför de skriker eftersom klockan är mycket, och ser min äldsta son liggandes pâ sätet, illröd i ansiktet. Ut med ungarna ur bilen, tjuten blir ännu värre och jag hör ordet "Khamoudiiiiim" (gulliga), flickorna âmar sig som fasen och killarna traskar generat förbi ( fast den yngsta sonen pâ 6 njuter i fulla drag) och in pâ skolgârden.

Pâ eftermiddagen reste vi till Jerusalem, vi hade möte med en Fransk organisation som hjälper invandrare pâ plats. Vi passade pâ att besöka den morderna delen av staden som vi inte känner till sâ bra och tog en macka pâ Café Hillel. Vi tvekade mellan Hillel och Rimone pâ Ben Yehouda. Jag sa till maken att Rimone caféet var det som blivit sprängt sâ vi tog Hillel. När vi beställt ringde en kompis.

- Vad gör ni?

- Vi tar en fika pâ Hillel Café i Jerusalem.

- Ah vad mysigt, det var det caféet de sprängde för nâgra âr sedan...

De har jättegoda mackor och stora kanelbullar, stället är verkligen värt ett besök.

Jag är aldrig rädd här, känner mig aldrig i fara, men kanske att terrorn känns verkligare i Jerusalem. Kontrasterna mellan folkgrupperna är starkare och synligare och även om jag inte kan känna nâgon spänning mellan dessa människor kan jag känna obehag när jag ser en arab slâ sig ner vid bordet bredvid eller parkera bilen framför falafelstândet där vi äter. Det är det som är meningen och mâlet med terror, att man ska känna sig otrygg hela tiden, tom när man tar en kaffe med kompisar. Just i det här fallet kan jag berätta att killen som serverade oss pâ Hillel café var arab, nu blir ni konfunderade va? Men araberna i Jerusalem arbetar precis som sina judiska kusiner och den stora majoriteten gâr ju som tur är inte omkring med sprängdeg runt midjan. Kanske är det storsint av kafé ägaren att anställa en arabisk kille, kanske är det normalt, det är en komplicerad värld vi lever i.