-Jag regresserar, snyftade mannens lilasyster som brutit upp ett förhâllande som gâtt pâ tomgâng under en lâng tid. Hon har flyttat frân den gemensamma lägenheten i centrala Paris till en studio strax utanför.
Utât sett har hon naturligtvis gjort det, hon sitter nu ensam i en pyttelägenhet och är "jag" istället för "vi".
Saken är den att för att utvecklas mâste man nog gâ igenom en sâdan fas och just därför väljer de flesta att blunda för vantrivsel.
Titta pâ oss. Vi hade ett alldeles perfekt liv, med ett bedârande radhus, splirrans nyrenoverat med marmorgolv och furuparkett. Vi hade tvâ bilar, var ständigt pâ resande fot och jag glassade hemma.
Idag ser vârat liv helt annorlunda ut. Vi har en bil, och den är begagnad. Vi bor i lägenhet och jobbar dubbelt sâ hârt för att fâ in pengar i hushâllet. Barnen har inte längre märkeskläder utan t-shirts frân Fox eller Abir.
Omvärlden ser det säkert som ett fritt fall, men vi tycker ändâ att det är en utveckling och inte en regression. Att exponera sig själv inför nâgot man inte känner till gör att man utvecklas. Stagnation är regression.
Kärleken är vâr stomme, vâr styrka och vâr rikedom. Vâr "raison d'être".
Som de flesta mixade par har vi fât kämpa för det vi har. Mânga i vâr närhet trodde nog att vârat giftemâl skulle hâlla i nâgot âr. Vi fick var och en förklarat för oss att skillnaderna var för stora, att det skulle aldrig fungera...
Vilken tur att vi inte lyssnade eller gav vika för en mycket enklare lösning.
Idag hör vi ofta människor som säger att vi är en otrolig familj, rösterna som dömde ut oss för femton âr sedan har för länge sedan tystnat, de har väl tröttnat, eller kanske t om glömt bort vad de än gâng viskade.
Det är viktigt att göra rätt val i livet, därför uppmuntrade jag lillasyster. Förklarade att hon valt den svâra vägen, den som har brant uppförsbacke men som är kantad med vackra vyer och ögonblick. Att hon inte fâr glömma bort att lyfta blicken och se sig om dâ och dâ.
Jag hoppas verkligen att bâde hon och alla mina vänner som söker kärleken snart hittar den. Att vara tvâ är sâ himla mycket roligare...

Glädje, Lycka, Tacksamhet, Kärlek...

Pojken âterförenas med sin mor efter 40 förmodligen mer än traumatiska timmar. Blicken säger allt. Ikväll när vi tänder ljusen tänker vi pâ de i Haiti...

Som om det inte vore nog med terror och vattenbrist lär vi oss idagens tidning att Israel ligger jäms med en tektonsk platta och i riskzonen för jordbäningar i likhet med Haiti.
Statistiskt sett har Israel en stor jordbävning vart 80:onde âr, och självklart var det 80 âr sedan sist.
Âret var 1927, ett jordskalv med epicenter i döda havet skakade Israel och mätte 6.2 pâ richterskalan. Bilden ovan är tagen i Jerusalem.
Googlar man blir man mörkrädd. Vetenskapsmännen är eniga. Jordskalvet kommer inom kort, exakt var epicentret kommer att ligga vet ingen, men att det kommer att vara vâldsamt verkar alla överens om.
Senast registrerade jordskalvet var 2007, 4,4 pâ richterskalan men faktum är att det faktiskt skakar ganska ofta här, det kan vara jordskalv frân Grekland och Turkiet som känns av, eller bara miniskalv. Barnen har haft flera övningar i skolan, jag fick en utförlig förklaring av sonen idag när jag tog upp ämnet.
Det känns som Skaparen har missat lite i planeringen om jag ska vara ärlig. Svenskarna hade klarat av att leva i ett land med jordskalv utan problem.

Alla hus hade varit perfekt bygda, ett skalv pâ 7.2 skulle knappt fâ en sommarstuga att svaja... Ska jag vara ärlig litar jag faktiskt inte pâ konstruktionerna här. Kineserna är flitiga killar, det gâr fort och arbetskraften är billig.
Men vi vet ju alla att den där supersnygga tröjan pâ galgen inte klarar ens en mildtvätt i trettio utan att deformeras totalt och börja fnugga och vâgar knapt tänka pâ byggkvaliteten...

...och hon var inte blond!

Idag i tidningen stâr det om en judinna frân Ashdod som blev kär i en arabisk man, gifte sig med honom och flyttade till Gaza...

Rent spontant undrar man ju om det verkkligen handlar om blind kärlek eller fruktansvärt lâgt IQ.

Mannen var smugglare, och âket fast och fängslades i Egypten för nâgra veckor sedan när han försökte att ta sig in i Europa. Kvinnan, som sedan en tid tillbaka, tagit kontakt med en judisk organisation som hjälper kvinnor i hennes situation,( hon är tydligen inte ensam)

tog tillfället i akt och lyckades fly över den Israeliska gränsen med sina 4 barn.

Flykten var mer än komplicerad. Israelerna var rädda att hon skulle spränga sig i luften, eller att hon skickats av Hamas som spion. Mannens familj hade hotat att döda henne om hon försökte fly.

Vilken historia...

29-âriga Oshrit förklarade för J Post att livet i Gaza inte var vad hon tänkt sig och att hennes man behandlat henne som en knähund. Undrar vad hon väntat sig, de bilder och den information man fâr genom media och internet är ju entydiga.

Om hon hade flytt till Usa hade en bok redan pâbörjats och hon hade inom en snart framtid varit en rik kvinna. Israelen intresserar sig nog inte alls över hur hon levt, de vet pâ ett ungefär. Underrättelsetjänsten lär däremot skriva löpmetrar, men det fâr vi aldrig tillgâng till.

Jag hade varit en dâlig slav, förmodligen depressiv.
Vi sliter hârt maken och jag, medan vi väntar pâ en teknisk lösning pâ överförandet av samtal till vâra nya lokaler. Fram till dess är arbetsdagarna lânga och vi kan inte gâ längre än till köket utan att springa tillbaka för att telefonen ringer.
Vi hinner äta, gâ pâ toa och duscha. Proffsiga som vi är fixar vi tom verbala konflikter mellan varandra, detta sker mellan samtalen vilket reducerar ordflödet rejält, det är inte lätt att fräsa till när man bara har nâgra sekunder pâ sig innan man mâste svara i telefonen och vara trevlig.
Lägg till tre ungar som aupairflickan försöker domptera ( pâ arbetsplatsen, i lägenheten alltsâ)och ni har vâr familj. Pâ eftermiddagen gör jag läxorna med barnen samtidigt som jag arbetar.
Vi trevar oss fram, jag börjar nog kräla pâ alla fyra om jag ska vara ärlig, men jag ser ljuset nu.
Ingen av vâra kunder vet hur det egentligen ligger till. Vi kan överföra samtal mellan varandra och har tjusig väntmusik. Vi har en teknisk ansvarig, ett sekreterarteam och en säljansvarig...
I själva verket sitter jag i sonens rum och maken i vârt sovrum, vi använder oss av olika förnamn bara.
Det är snökaos pâ mânga ställen i Frankrike och eftersom alla tror att vi ocksâ är där jamsar vi med hela dagarna, pratar halka, kyla och oja med om snöskottning. Ibland blir huttrar jag till och korta stunder glömmer jag bort att jag faktsikt är här...
Snart, snart, snart kan vi anställa...

En riktig Israel äter falafel, och av döma av antalet falaferier i Tel aviv äter han minst en om dagen.
Falafelstânden är ofta hâl in i väggen, man stâr eller sitter och äter när som helst pâ dygnet. Ett bra falafel hak är fullt sâ länge det är öppet.
Falafel är egentligen friterade kikärtsbollar, men pâ falaferiet kan du välja vad du vill ha i brödet, det nybakade brödet- ofta görs det medan du väntar.
Man kan välja lamm, tunn entrecôte, kyckling eller kalv, serverat med thina, humousse, sallad och HARIF. Det sista ska man akta sig för. Infödingarna i det här landet har bedövat sina smaklökar sedan tidig âlder genom att knapra pilpel och äter mat som är sâ stark att det är hälsovâdligt för oss västerlänningar.
Pâ falafelställena slafsar man lite när man äter, pratar gärna med mat i munnen eftersom man ofta har mycket att säga bâde till han som lagar och de som sitter bredvid.
Jag älskar det, sâ otroligt gott, coolt Israeliskt avslappnat och billigt. 22 shekel för en enooorm Entrecôte Lafa ( de där enooorma platta bröden ) med stuffing som bara väller över...
Nepp, nyförälskelsen har inte lagt sig, sionismen lyser fortfarande som en aura runt hela familjen...

Ahmed och Salim - Israelisk humor

Ahmed och Salim är tvâ bângstyriga arabiska killar som föredrar att hänga pâ facebook eller pilla med sina Ipods än att göra terroristdâd. Pappan, en ansedd terrorist skäms över sina slynglar och gör allt för att fâ in dem pâ den rätta vägen. Ibland försöker de, för att göra pappan till lags, men det blir oftast fel.
Kan man skämta om allt?
Här kan man det, pâ Tv har jag tom sett sketcher som fâtt mig att skratta om familjer som tar sig ner till skyddsrummet under bomblarm.
De bästa skämten handlar ju om vardagen och dessvärre är terror en stor del av vâr vardag.
En av de fâ saker ingen skojar om här är Shoan, där gâr gränsen även för Israelen...

"My fifteen minutes of fame" är förbrukade...

I gâr var vi pâ teater. En känd fransk stâ upp komiker av judiskt pâbrâ ( Patrik Timsit för er frankofiler ) gav en fullsatt föreställning i Tel Aviv.

Jag visste att det var fullsatt och var och hämtade ut biljetterna tidigt pâ dagen. När jag kom in pâ det lilla kontoret sa alla - Ulrika!!! ( jag hade ringt innan pâ dagen för att de skulle vara förberedde med biljetterna) Jag tyckte det var mysko, men eftersom det fortfarande är exotiskt att vara blond svenska i fransk-judisk-tunisiska kretsar fäste jag mig inte mycket vid det hela. När jag var pâ väg ut kom nâgon springande efter mig och undrade var jag var ifrân. Sverige...
Aaaaaah, öppen mun och stort leende.

Klockan nio började föreställningen. Timsit hade skrivit om mânga av sktecherna och började med att skämta vilt om Israel och Mossad.
Plötsligt börjar han prata om namnen pâ de som köpt biljetter. Cohen, Levi och... Mr HDD Jag hör plötsligt vârt efternamn.
- Den yckligaste karln pâ hela teatern är definitivt Mr HDD ( jag är paranoid och vâgar inte skriva vad vi heter) Han har lyckats gifa sig med en Svenska ( nu flyger hjärtat upp i halsgropen) Ulrikaaaa HDD !! Karln vrâlar mitt namn pâ scenen och jag tror att jag ska dö!! Jag garvar och vinkar, han vinkar tillbaka och skriker " ja, jag vet vart du sitter"
En Svenska, i Tel Aviv!!!
Föreställning filmades och kommer att ges ut pâ DVD.
Det VAR faktiskt häftigt!