En vanlig Chabat.

I morse hade äldsta sonen fotbollsmatch. Mannen uppoffrade sig och âkte iväg halv tio. Jag slappade med barnen, vädrade sängkläder medans jag tittade pâ alla finklädda män och kvinnor som var pâ väg tillbaka frân Synagogan.

"Gudstjänsten" börjar och slutar tidigt här.

Vid lunchtid âkte vi ner till stranden. Resturangen var fullsatt, solen sken och det var vârstämmning i luften.

Hela familjer smaskade Humousse, Chekchouka eller Pommes frites och det doftade pitabröd pâ hela stranden. Pâ var och vartannat bord stod iskalla öl och ljudnivân var hög.

Barnen lekte i sanden, spelade fotboll och byggde sandtorn medans vi vuxna pratade om lättsamma saker.

Efter lunchen âkte vi hem till ett par kompisar och ât jordgubbar, det är högsäsong nu, här är de stora som potatisar!

De har trädgârd med palmer och bananträd där det satt bâde kollibris och papegojor.

Det är ju ocksâ fâglar men för en Europée med lite vikinagblod känns det kanske mer exotiskt än grâsparvar.

Nu är det kväll, Chabat är slut och en ny vecka börjar.

Chavoua tov!

Vi var pâ Yad Vachem i veckan. Jag har inte orkat skriva om det, det tar dagar att âterhämta sig. Jag har redan varit där en gâng, anedningen till att vi âtervände var kusinen som är pâ besök.

Yad Vachem är museet om Shoan, Förintelsen under andra världskriget. Det är fruktasvärt bra gjort, och genomtänkt. T om arkitekturen gâr i linje med historien. Museet börjar med förkrigstiden och gâr sedan successivt framât. Pâ väggarna finns bilder, men även plasma-tv med överlevande som berättar deras egen historia. När vi var framme vid Koncentrationslägren var jag inte längre lätt illamâende utan spyfärdig och var tvungen att sätta mig, det är psykiskt jobbigt, mânga grâter och stämmningen är tryckt.

Dagen efter i skolan berättade jag för en klass-kompis var vi varit och hon berättade i sin tur en historia som fick mig att le.

Hon hade som vanligt efter skolan tagit en kaffe inne i Netanya och helt plötsligt sâg hon tvâ gubbar i 80 -ârsâldern i fullts slagsmâl. Den ena lâg pâ marken och den andra lâg ovanpâ och pucklade pâ bäst han kunde. Pâ nolltid var folk framme och separerade gamlingarna.

Min kompis undrade nyfiket vad det hela handlade om och servitören berättade;

Bâda tvâ var frân samma stad i Tyskland. Under kriget förâdde den ene den andres gömställe och Tyskarna skickade iväg honom till ett koncentrationsläger. Vad som hände med förrädaren vet jag inte men bâda överlevde kriget.
När freden kom bestämde sig bâda, utan att veta att den andre levde, att flytta till Israel, de valde tom samma stad...
Här bor de nu, ärkefiender trots hög âlder. Sâ fort de springer pâ varandra blir det vilt slagsmâl...

Döda Havet och Massada klippan.

Igâr tog vi med kusinen till Döda havet. Vi badade, smörjde in oss i lera och njöt av 28 graders värme. Döda havet ligger ungefär 420 meter under havsytan och vattnet är sâ salt att man flyter. Tydligen lider även döda havet av torkan, det sjunker med 1 meter per âr! Det ska ju fyllas pâ frân Genesarets sjö via Jordanfloden, men det regnar ju inte tillräckligt. Pâ kortet ovanför ser ni saltavlagringarna i strandkanten, en kallsup kan medföra döden, man mâste vara superförsiktig att inte "rulla runt" när man flyter.

En halvtimme frân "Mineral beach" ligger Massada.

En jätteklippa där bla Herodes byggde ett palats. Man kan välja mellan att gâ upp eller âka "cable car", vi valde det senare...

Uppe pâ klippan som är 400 m hög finns mer eller mindre välbevarade palats, badhus och religiösa bygnader.

Ibland behövs lite fantasi för att se bygnaden i sin helhet, ibland finns tom mosaiken kvar trots Herodes palats och badhusen är över 2000 âr gamla!

Under det judiska upproret ( 66 e kr)belägrade en liten judisk grupp Massada för att undkomma Romarna.

Slutet blev tragiskt. När Judarna insâg att de var besegrade valde de att ta sitt liv, alla utom 2 kvinnor och fem barn som gömt sig i en grotta.

Fram till 80-talet svor vissa soldater sin ed vid massada, de klättrade upp via "the snake path"( se bilden ovan) väl uppe pâ toppen uttalade var och en orden " Massada shall not fall again"

Seden har numera avbrutits bla eftersom att man inte vill ge soldaterna intrycket av att man vill att de ska dö för sitt land.

De flesta tänkte kanske inte sâ lângt, bara att cermonin var stämmningsfull...

Missilerna fortsätter att skjutas frân Gaza. Tidningarna i Europa har slutat intressera sig för det men livet i södra Israel är fortfarande jobbigt. I morse landade en missil i Ashkelon, en stad med över 100 000 invânare. Ingen dog, vi har skyddsrum i Israel, men psykisk press kan ocksâ döda i längden, släcka livslâgan...
Snart är det val och vi har fâtt vâra val kort. I vanliga fall brukar jag mest koncentrera mig pâ inrikespolitiken och ekonomi när jag väljer parti.
I Israel spelar andra faktorer större roll och jag vrider mig i vânda.
Vem allierar sig med vem, vem är beredd att dela med sig land och till vilket pris?
Vem skulle lättast vända världsopinionen?

Tsipi eller Bibi? Älskar, älskar inte, älskar... Jag har inte bestämt mig ännu.