Vi var pâ Yad Vachem i veckan. Jag har inte orkat skriva om det, det tar dagar att âterhämta sig. Jag har redan varit där en gâng, anedningen till att vi âtervände var kusinen som är pâ besök.
Yad Vachem är museet om Shoan, Förintelsen under andra världskriget. Det är fruktasvärt bra gjort, och genomtänkt. T om arkitekturen gâr i linje med historien. Museet börjar med förkrigstiden och gâr sedan successivt framât. Pâ väggarna finns bilder, men även plasma-tv med överlevande som berättar deras egen historia. När vi var framme vid Koncentrationslägren var jag inte längre lätt illamâende utan spyfärdig och var tvungen att sätta mig, det är psykiskt jobbigt, mânga grâter och stämmningen är tryckt.
Dagen efter i skolan berättade jag för en klass-kompis var vi varit och hon berättade i sin tur en historia som fick mig att le.
Hon hade som vanligt efter skolan tagit en kaffe inne i Netanya och helt plötsligt sâg hon tvâ gubbar i 80 -ârsâldern i fullts slagsmâl. Den ena lâg pâ marken och den andra lâg ovanpâ och pucklade pâ bäst han kunde. Pâ nolltid var folk framme och separerade gamlingarna.
Min kompis undrade nyfiket vad det hela handlade om och servitören berättade;
Bâda tvâ var frân samma stad i Tyskland. Under kriget förâdde den ene den andres gömställe och Tyskarna skickade iväg honom till ett koncentrationsläger. Vad som hände med förrädaren vet jag inte men bâda överlevde kriget.
När freden kom bestämde sig bâda, utan att veta att den andre levde, att flytta till Israel, de valde tom samma stad...
Här bor de nu, ärkefiender trots hög âlder. Sâ fort de springer pâ varandra blir det vilt slagsmâl...
6 kommentarer:
Jag kan tanka mig att det ar oerhort gripande. Man kan inte forsta att nagot sadant kunde handa och det ar viktigt att paminna om vad manniskor faktiskt ar kapabla att gora mot varandra. Skrammande. Ett stalle som nog alla som har mojlighet borde besoka.
Jag var på Yad Vachem när jag bodde i Israel 90. Trots att jag var ganska väl påläst blir det så fruktansvärt påtagligt just pga stämningen.
Rolig historia om gubbarna!
Jag har precis läst ifatt mig lite på din blogg.
Det måste vara oerhört starkt att besöka en sådan plats. Tänk att det finns människor som påstår att det som hände aldrig hänt.
Det var så längesen jag var där och det börjar bli dags för ett nytt besök. Hade ni med er barnen? Vi har tänkt att åka dit nån dag när barnen har lov, för det är ju stängt på lördagar.
Ja, men det var ju faktiskt en bra anledning att ¨râka i slagsmâl om man säger sâ... annat än att man inte fick tillbaka häcksaxen man lânade ut...
Jag besökte Auswitch/Birkenau i Polen för nâgra âr sedan. Jag och min man gick omkring där hela dagen och när vi kom ut kändes det som att komma ut ur en grav.
Sâ fruktansvärt grymt och samtidigt sâ iskallt organiserat. Alla borde âka dit.
Viktigt att komma ihâg att även en halv miljon zigenare dog i Förintelsen. Vansinnet har inga gränser.
Annai: Det känns verkligen overkligt, bildernaär sâ fruktansvärda, var kom allt hat ifrân?
Tintin;
Ja, jag tyckte ocksâ den historien var kul, hat konserverar, kanske kryddar det deras tillvaro...
Anna of Sweden; Det stod i tidningen för ett tag sedan om en grupp svenska nynazister ( ungdomar) som skickats till Yad Vachem. Resultatet var slâende, ungarna var riktigt skärrade och i artien stod det att de borde göra sâ oftare för att bekämpa antisemtisen och nazismen.
Katarina; Barn under tio fâr inte komma in. Jag fâr vänta lite med mina.
Anna i Malaga, en Rabbi berättade en gâng att han besökt lägren, det han reagerade pâ var tystnaden och att han kände det som att g*d int existerade... Sâ mânga fina människor dog under Shoan, folk som gömde Judar, homosexuella, Frimurare, zigenare, kommunister. Det är svârt att föreställa sig 6 miljoner lik.
Skicka en kommentar