Lite självömkan...

Mamma!, ropar min 11 âriga son oroligt när han ser mig sitta i fâtöljen ï vardagsrummet. Vad är det med dig? Varför sitter du ner?Jag flinar slött och sonen fortsätter:
-Du brukar ju bara sitta ner när vi âker bil...
Och dâ tycker jag lite synd om mig själv. För det fâr man ibland.
Nästa vecka ska jag beställa tid hos "Hen", hon som byggt ett Spa i sin källare.
Hon som masserar som en gudinna och gör ansiktsbehnadlingar, med tända ljus och doftnade oljor.
Because I'm worth it men framförallt för att mina gulliga väninnor gav mig ett presentkort i födelsdagspresent.

Beslutet är taget

Företaget är pâ fötter.
Relativt stadiga sâdana.
Vi har fyra sekreterare, bra tjejer. Motiverade och trevliga.
Nu kan jag med gott samvete flyga ut ur boet och arbeta utanför hemmet nâgra timmar om dagen.
Jag kvävs av att arbeta hemma.
Det finns massor av fördelar men jag kvävs.
Nu väljer jag faktiskt, och velar lite.
Mellan nâgot väldigt stort och spännande och nâgot mindre spännande men kul och bekvämt.
Efter sommaren, efter Korsika sâ kastar jag mig ut bland folk igen,
och jag ser fram emot det som bara den!

Vâran jävla Krigszon

För sâ kallar mânga vâran lilla jordplätt.

När min första aupairflicka och jag hade ett snack efter att hon bott här i tvâ mânader förklarade hon att det inte alls var vad hon förväntat sig.
Att bilderna hon sett pâ tv inte alls liknade Israel. Att hon förväntat sig nâgot mer ghetto-aktigt.

Mediernas maktmissbruk...

Kommer ni hâg att jag berättade om vâra franska vänner?
Vâra närmaste. De som reagerade med ilska över vârat beslut om att lämna Frankrike för Israel. De som kallade Israel för krigszon och sa att de aldrig skulle sätta sin fot här.

De är pâ väg.
De anländer med sina ungar i agusti och stannar i tvâ veckor.
Vi jublar sâklart, och tar ut segern pâ förhand.
Jag känner ingen som varit här utan att bli hänförd.